livetimitten

Kan inte låta bli att fortsätta på tråden jag började med igår! Jag fick flera kommentarer som alla gjorde att min skalle hakade fast vid gårdagens funderingar.

När vi hamnar i situationer som vi av olika skäl inte har planerat – och som dessutom inte är odelat positiva – ja, då måste vi ju till att börja med att bestämma om det är en situation som vi kan göra någonting åt, eller om det är omöjligt att påverka. Om det är något vi kan göra åt saken, ja då bör vi ju agera, naturligtvis! Men många gånger handlar det om situationer vi inte kan påverka. Där det inte spelar någon roll vad vi gör eller vad vi säger, situationen kvarstår.

Det är då vi kommer till momentet: Att göra ett val. Här kan vi välja att slösa bort vår energi på att bli förbannad och frustrerad och samtidigt utsätta våra kroppar för onödig stressbelastning. ELLER så kan vi försöka se det från den ljusa sidan och istället SAMLA energi. I min värld bör vi väl definitivt försöka välja det senare alternativet, jag menar…vad kan vi annat göra? Det spelar ingen roll vad vi gör, situationen är som den är och lär inte ändra på sig bara för att vi spottar och svär! Då kan vi ju lika gärna passa på att ”utnyttja situationen” till nytta för oss själva – och vår omgivning!

Det är bara att konstatera att ”Ok, här står jag nu, och jag kan inte påverka överhuvudtaget!” Vad återstår? I mitt fall igår, var det väldigt enkelt, jag passade på att slappna av! Inga krav, inga förväntningar, inga måsten, lite mat, lite dryck, en bekväm stol, bara att luta sig tillbaka….är det inte det vi brukar kalla för livskvalitet? Vi var flera på bussen som passade på att njuta av vår Egentid, vår lilla stund för oss själva, där i den dunkla bussbelysningen. Vi passade på att fylla på våra depåer med energi. En gratis bränslepåfyllning, hur ofta får vi det? Snacka om gåva!

Jag vågar påstå att vi som igår valde att inta inställningen att passa på att samla energi, var avslappnade, glada och harmoniska när vi kom fram till våra slutdestinationer. Herr Missnöjd däremot kommer nog inte kunna slappna av förrän framåt midsommar!

Vi har alla ett val var vi vill lägga vår energi. Nog måste det väl ändå vara mest EnergiSmart att se livet från den ljusa sidan!

Idag efter jobbet skulle jag flyga till Stockholm, men när jag kommer till incheckningen möts jag av flygplatspersonalen och orden: ”Det är dåligt väder idag, MYCKET dåligt väder, DIMMA! Vi får inte tillstånd att lyfta”. Med ett ursäktande leende sträcker han fram en Doggybag med flygplansmat, pekar ut mot vägen och säger att de har satt in en buss istället.

Okej, tänker jag, inte mycket att göra, och så tar jag min lilla doggybag och går till bussen. Det går på ytterligare några personer och vi ler lite mot varandra. En kvinnar säger: ”Åh vilken tur att de tog Smålandsbussarna istället för Swebus, de här är mycket lyxigare”, jag ler tillbaka, drar i spaken som får mitt ryggstöd att luta i en behaglig vinkel, och sluter ögonen.

Plötsligt hör jag ett muttrande, och tittar upp. Förbi mig i gången stampar en kille i 35-årsåldern, irriterat muttrande för sig själv att han minsann hade bokat flyget för att slippa förseningar som med SJ osv… Oj, tänkte jag, och slöt ögonen igen.

Strax får han upp sin mobil och börjar ringa sina vänner och beklaga sig över att han var tvungen att åka buss och bli jätteförsenad hem (han skulle hem till soffan sa han flera gånger i telefonen). Han ringde nog varenda en på sin kontaktlista, och han beklagade sig om ALLT! Allt från att det var flygförbud, till att bussen skulle åka till Bromma flygplats istället för T-centralen, till…ja, jösses ALLT!!! Jag började bli orolig för att han skulle åka på en hjärnblödning. Men jag sluter ögonen igen.

När vi åkt i en halvtimme ungefär, då händer en olycka framför oss på vägen, varpå busschauffören stannar och larmar SOS, och han blir ombedd att stanna på platsen tills utryckningsfordonen anländer. Vi passagerare hade ju självklart full förståelse för det….eller nja, ett undantag fanns det ju förstås….det var ju en kille i 35-årsåldern…..JÖSSES! Fradgan formligen sprutade ur mungiporna på honom. Vi andra lutade oss tillbaka och slöt ögonen igen.

Sen gick det väldigt smidigt hela vägen upp till Bromma, och vi satt lugnt tillbakalutade med slutna ögon. Eller ja, alla förutom Herr Missnöjd, som fortsatte att beta av sin kontaktlista i mobilen. När vi såg Bromma flygplats så hörde jag hur killen drog en djup suck av lättnad! Precis då upptäcker vi att busschaffisen väljer fel väg och hamnar på en väg som leder rakt bort från flygplatsen och jag hör hur Herr Missnöjds ena fot börjar stampa otåligt. En annan passagerare går fram till chauffören och talar om att han har kört fel, och guidar honom rätt. Vi andra lutar oss tillbaka och sluter ögonen.

När vi kommer fram är Herr Missnöjd först av bussen med stirrande blick och högröd i ansiktet, och han går med mycket irriterade steg till taxikön. Vi andra sträcker på oss lite grann, stretchar nacken en aning och ler mot varandra. Vi går av bussen och säger glatt Hej och tack till busschauffören, som står utanför bussen och ler urskuldande. Vi åker vidare till våra respektive slutdestinationer, utvilade och nöjda.

Tänk vad olika vi människor väljer att reagera på saker som vi råkar ut för!

För några år sen drabbades en av mina närmaste av en oerhörd sorg i samband med en olycka. Världen vändes i ett slag från underbar till fasansfull! ALLT gick sönder!

När världen rasar samman, som till exempel för min vän, så har jag oerhört svårt att se att det - som så många säger - skulle kunna finnas en mening med det. Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte se att det finns någon som helst mening med det, .

Det som däremot är fantastiskt är när man möter människor som lyckas Skapa en ny mening. Människor som tar sig ut ur kaoset av sorg och förtvivlan. Människor som befinner sig i en bottenlös avgrund av sorg och vanmakt, men som vänder.

Jag tycker inte om frasen: ”Allt som händer har en mening” för jag har svårt att se meningen. Jag tror snarare att det handlar om att ”Man kan skapa en mening ur allt som händer”.

Min vän är en av dem som Skapade ny mening och jag är så lycklig för hennes skull. Var hon och andra i hennes situation hittar sin kraft att Skapa mening är en gåta, men att se den styrka de utstrålar är enormt fascinerande. Det är precis som att de genom att påbörja sitt Skapande av ny mening, får energi att inte bara ta sig igenom dagen, utan även bygga grunden för en början på något annat. De lyckas ofta skapa en otrolig aura av gnistrande, stillsam glädje runt sig, en glädje i att de förstår att uppskatta livet här och nu!

Jag sörjde med dem i deras sorg, jag hoppades med dem i deras kamp att Skapa mening, och jag har den underbara förmånen att få glädjas med dem i deras nya Mening.

Jag är så glad för den nya mening som min vän har lyckats Skapa. Hon befann sig i en sådan extrem sorg och förtvivlan, men lyckades att hitta kraft att Skapa ny Mening. Jag är smärtsamt medveten om att alla inte klarar av det, men jag är så otroligt lycklig för de som klarar det!

Människor är fantastiska varelser!

Några gånger i livet har jag fått förfrågningar om att utföra t ex ett speciellt uppdrag eller ett jobb. Den typen av förfrågningar som innebär både en utmaning, men framförallt en bekräftelse. En bekräftelse på att man har något att bidra med som är viktigt.

Förr, när jag var yngre, innan jag befann mig i mitten av livet, så var sådana frågor förknippade med många andra känslor också. Och inte alltid så positiva!

När jag fick den här typen av fråga när jag var yngre, så blev min första känsla ”Oiiiiiih!!! Jag är bra!!!” den känslan höll i sig i ungefär en tiondels sekund…MAX! Sen tog nästa känsla över: Prestationsångesten!

Få saker är så förlamande som den känslan. Den greppar tag i hjärnan på ett konstigt sätt och får tankeverksamheten att låsa sig. Det enda som dunkar i huvudet är ”Nu blir du avslöjad, nu kommer de på att du egentligen inte kan någonting, att du inte har något att bidra med över huvud taget”.  Det resulterade i att jag gjorde mig så liten och osynlig som möjligt, ifrågasatte inte när jag tyckte att saker utfördes fel , eftersom jag då kunde bli avslöjad som korkad!

Det här är ytterligare en sak som är så skön med Livet i Mitten, nu när jag är bekväm med mig själv. De här åren som har gått har ju – som jag nämnt tidigare inlägg – gett mig en självkänsla och självförtroende. Nu när jag får den typen av förfrågningar, nu när jag faktiskt till och med gillar mig själv, då blir min första känsla. ”Oiiiiiiiih!!!! Jag är bra!!!” och min nästa känsla är: ”Så himla kul, få se vad jag kan göra av det här”.

Nu tar jag plats, jag säger ifrån när jag tycker motsatt mot vad de andra tycker och jag känner bara tillfredsställelse. Tillfredsställelse över att kunna bidra, tillfredsställelse över att känna att någon ser att jag har något att bidra med och tillfredsställelsen över att få utvecklas i en utmaning.

Det är så skönt att vara på väg att bli fullvuxen, så skönt att tycka om sig själv, så skönt att kunna möta utmaningar med känslan: Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag får frågan för att jag behövs. Jag vet att det är viktigt att just jag är med, att min kunskap inom området kommer göra skillnad!

För det är så det är! Vi är alla oehört duktiga inom våra områden, oavsett om det handlar om saker kopplade till jobbet eller privat. Vi måste bara bli väldigt mycket bättre på inse det, och säga det till oss själva. Vi måste bli bättre på att säga till oss själva att vi är BRA, för det är precis det vi är! Oavsett om vi är unga eller gamla, VI ÄR BRA, vi måste bara förstå - och acceptera - det!

Ibland stöter man på människor vars liv har kantats av så förfärliga och ofattbara händelser som var och en för sig skulle knäckt vilken annan människa som helst. När jag hör deras histora så blir min spontana känsla att de borde vara helt knäckta, nedbrutna och trasigiga skuggor av sig själva. Men det är de inte! De här människorna som jag pratar om, de utstrålar glädje, kraft och stabilitet trots hemska upplevelser och minnen.

Vad är det som gör att de här människorna fortfarande står upp? Vad är det för inre kraft som gör att de hittar ett sätt att hantera, och förhålla sig till hemskheterna?

Jag har några av dessa i min närhet, och jag funderar ofta över att de har hittat strategier för att hantera upplevelserna, minnena och inte minst känslorna. Det mest fascinerande med de här människorna (i alla fall de som jag har i min närhet) är att de strålar kraft och livsglädje. De strålar på ett smittande sätt, och bredvid står jag och funderar över var de hittar kraften….de som – om det varit jag – borde ha legat som en trasa på marken och bara skakat.

Jag frågade en av dem var hon hittade kraften, och hon sa:

”Sussi, jag har varit längst ner på botten i avgrunden. Jag har sett helvetet. Jag har mött djävulen. Jag var där, men jag lyckades ta mig därifrån, och jag klarade av att hitta ett sätt att förhålla mig till mina minnen. Jag ser att det jag har varit med om, det är en del av mitt liv, det är en del av mig. Jag kan inte ta bort minnena, men jag behöver inte låta dem förstöra resten av mitt liv. Upplevelserna, minnena, de har varit med och skapat den jag är idag. Jag tycker om mig själv nu, och jag har ett bra liv.

Jag gläds åt det varje dag! Varje morgon innan jag går upp ur sängen, tänker jag: Jag har världens bästa liv! Jag vet att jag har det, för jag har varit med om motsatsen”

De här människorna har all min respekt och all min beundran!

Förra året så här dags var det bara några dagar kvar innan snön kom! Den där snön som sen inte försvann förrän framåt Midsommar…ja,ja, lite överdrivet, men ändå. Den låg läääänge! Vintern kändes oändligt lång!

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att många håller med mig om att hösten och vintern inte är kul, med eller utan snö! Kallt, solfattigt, blött, kladdigt…huh….

MEN, det finns faktiskt tre fördelar. De två första är:

• IKEAs värmeljus
• Kura ihop i soffan under filten

Ingen av de här två fördelarna njuter man av på sommaren. Man kan använda värmeljus och filtar på sommaren, men då är det på kvällarna - oftast utomhus - och enbart som nyttopryl, det är inte det där riktiga myset. Det kan bara infinna sig i samband med att det är mörkt, rått och ruggigt utanför fönstrena

Den tredje, och sista fördelen stavas:

VÅREN!

Det kanske låter lite konstigt att fördelen med hösten och vinter är Våren…men jag ser det som att om vi inte hade den eländiga hösten och vintern, då skulle vi inte uppskatta våren så otroligt mycket som vi gör! Om vi inte hade årstiderna, om vi hade varmt och soligt året runt, då hade glädjeämnet Våren inte varit så fantastiskt. Då hade ju varje dag varit nästan den andra lik.

Då hade vi inte njutit lika mycket av att sitta på ett sittunderlag i mars med en kaffekopp i handen, känt vårens livgivande solstrålar mot huden och tittat på hur vårsolens kraft sakta men säkert smälter bort snöflinga efter snöflinga! Då hade vi inte njutit lika mycket av att lyssna på hur snöflingan smälter och mjukt landar på marken som en liten droppe vatten. En droppe vatten som tränger ner i marken och hjälper till att skynda på att jaga bort tjälen ur marken!

Då hade vi inte njutit lika mycket av att känna hur ljuset återvänder och förlänger dagarna, förlänger dem kännbart! Då hade vi inte njutit lika mycket av att se de kala träden och buskarna spricka ut i ljusgröna blad och färgsprakande blommor.

Då hade vi inte njutit lika mycket av livet! För det är väl just i kontrasten som skillnaden blir riktigt, riktigt tydlig. Det är väl i konstrastens tydlighet som vi ser hur det hade kunnat vara om vi inte hade skillnader. Det är där, i kontrastens tydlighet, som vi förstår att Njuta!

Idag berättade en vän till mig om en kommentar hon fått till sig. En kommentar som så här från mitt Mittenperspektiv kändes behagligt positiv och framtidsbejakande.

Den här vännen är en väldigt positiv, nyfiken och sprudlande person som utstrålar värme, energi och glädje, och hon fyller snart 60 år. Hon berättade för mig om när hon för några veckor sedan var på besök hos barnbarnet.

Barnbarnet hade föreslagit att de skulle leka en lek som han brukade leka med sina kompisar. Det visade sig dock att leken ställde ganska stora krav på en vig och smidig kropp, samt mycket stora krav på en god fysik. Min vän förklarade för barnbarnet att den där vigheten nog försvann för ett par, tre decennier sedan, och angående fysiken…ja, den hade nog aldrig riktigt funnits där, men om den funnits tidigare så var den definitivt spårlöst försvunnen nu!

Barnbarnets axlar åkte ner, han plutade ut med underläppen, såg rejält besviken ut och frågade Varför det var så. Min vän tittade på pojken och sa: ”Mormor börjar bli gammal, förstår du”. Barnbarnet tittade en stund på henne, iakttog den glada och energigivande mormodern som stod där framför honom. Strax därefter åkte barnbarnets axlar upp igen, munnen log och ögonen tittade rakt på henne och han sa:

”Men mormor, nu luras du allt! Du är inte alls gammal, du är bara fullvuxen”.

När han tittade på sin älskade mormor, då var det ju inte något gammalt å slitet han såg. Det han såg var en nyfiken, positiv och glädjespridande människa. Och det är klart, en sådan människa går ju inte att betrakta som gammal!

Det här gav mig ett nytt och tilltalande perspektiv på livet i mitten: Så länge jag försöker hålla min glada, positiva och nyfikna inställning till livet....ja, då är jag inte gammal. Då är jag inte ens PÅ VÄG att bli gammal! Näe, då är jag bara på väg att bli Fullvuxen!!!

Människors reaktioner är olika när det handlar om att möta nya förslag, tankar och idéer när de presenteras. Jag brukar dela in dem i tre grupper.

Jag och många andra pratar ofta om att använda oss av vår Fulla Potential, men vad är det vi menar när vi använder oss av begreppet ”Full potential”? Vad är min egen bild av det? Hur beskriver jag det? Vad innebär det för mig? Och hur vet jag att Full Potential har uppnåtts? Vad är egentligen min egen tolkning av själva begreppet?

För mig är Full Potential att jag använder all min Kraft och Kompetens, all min Energi och Kreativitet, all min vilja och drivkraft för det jag håller på med. För att lyckas med det måste jag se till att rensa bort alla hinder. Hinder som inte sällan ligger i ett dåligt självförtroende, eller i ett gammalt invant beteendemönster!

Jag måste också ha ett ordentligt grepp om det jag gör: Veta vad det är jag ska åstadkomma; Veta att jag kan påverka och förbättra det jag håller på med; Veta att det hänger på mig hur bra resultatet blir; Veta vilka ramar jag har att förhålla mig till. Sammanfattningsvis: Jag måste förstå Helheten och med hela min själ inse hur viktig jag själv, och min insasts, är i sammanhanget!

Jag tror att vi människor av naturen verkligen vill prestera vårt bästa, att vi vill vara framgångsrika, vad det än är vi sätter tänderna i. Jag tror att med rätt förutsättningar så finns drivkraften i varenda människa, viljan att visa beteenden som kännetecknas av strävan att göra bättre. Strävan efter att utvecklas, och strävan efter att uppleva sig själv som en person som både andra – och inte minst man själv – uppskattar! Känslan av att skapa värde är en drivkraft som finns inbyggd hos de allra flesta, mer eller mindre tydligt. Det är i alla fall min övertygelse!

Om jag vet vad som förväntas av mig, om jag förstår vart vi vi är på väg, och om jag får utrymme att använda min skaparkraft. Då förstår jag ramarna och målet, och då kan driva full fart framåt. Om jag får förtroendet att ta ansvar, då ger jag allt. För jag vill vinna, jag vill prestera och jag vill visa att det jag gör, det gör jag rackarns bra! Jag tror att vi människor fungerar på det sättet, generellt sett. Det gäller bara att ha rätt förutsättningar och själv bjuda upp till dans med Prestationskraften!

Den dagen vi alla ger - och tar - utrymme för ansvar och engagemang. Den dagen vi alla visar - och förstår - ramarna och målen. Den dagen vi alla ger - och tar emot - ansvar för såväl helheten som för delarna. Den dagen kan vi alla använda vår Fulla Potential.

Den dagen vi kan säga, och i hjärtat verkligen mena: ”Bättre att be om förlåtelse, än om tillåtelse”, då har vi alla nått Full Potential!

Det blev min tolkning av begreppet!

Vill inleda med att säga att jag hoppas ni tar den här berättelsen på rätt sätt! Jag hoppas ni inte lägger någon värdering i det sätt jag valde att komma tillrätta med mitt problem. Jag hoppas ni förstår vad det egentligen är jag vill förmedla: Att hur besvärlig din hjärna än är, så gäller det att hitta vägar som gör att du tar kontroll över hur den fungerar.

Jag slutar aldrig att fascineras över hur vi – eller ska jag säga våra hjärnor – fungerar. Som exempel kan jag ta min flygrädsla. När jag flög till Sicilien 1980 blev jag plötsligt hysteriskt flygrädd. Det var någon gång mitt under flygningen som rädslan bröt ut. Jag har ingen aning om vad det var som hände. Jag hade inte varit rädd innan, och det var ingenting speciellt som hände. Rädslan bara kom som från ingenstans! Och jag var rädd HELA flygresan. Varenda sekund. Jag var inte rädd för OM vi skulle störta, jag var övertygad om ATT vi skulle störta, frågan var bara NÄR! Jag satt helt enkelt hela resan och konstant väntade på att planet skulle vända nosen neråt. Samma sak hände när vi några år senare åkte till USA. Samma rädsla. Samma övertygelse om att störta. Samma otroliga ångest!

Det tog det många år innan jag vågade mig på att flyga igen. Men till slut bestämde vi att vi skulle åka någonstans där flygtiden var förhållandevis kort, och dessutom skulle jag skaffa mig någonting som höll mig lugn. Det slutade i en bokning till Mallorca och en bokning till Läkarcentralen. Från läkarcentralen kom jag med ångestdämpande tabletter med beskrivningen ”1 – 2 tabletter vid flygresa”. Jag lydde och tog 2 tabletter, vilket inte hjälpte ett dugg! Jag var minst lika rädd som jag brukade!

Två år senare bestämde vi oss – trots min rädsla – att åka till Thailand, en resa bestående av tre flighter och en restid på sammanlagt nästan 14 timmar. Jag insåg ju att det här skulle bli en pers utan dess like, så jag ringde läkaren och frågade hur många av de utskrivna tabletterna man kunde ta utan att det blev farligt. "Åtta, hur så?" svarade hon! BRA sa jag och tryckte i mig lite fler än det som stod ordinerat på receptet (men ändå med marginal till åtta)!!! Och behöver jag säga att jag var hyfsat cool på den resan. Därefter minskade jag med en tablett på hemresan, och fortsatte minska för varje gång jag flög. Det här innebar att jag efter några genomförda tur-och-retur-resor var framme vid första resan som skulle göras med 0 tabletter.

Så när jag för första gången skulle flyga utan att preparera mig själv med tabletter, höll jag andan: ”Skulle jag klara mig utan att vara rädd, eller skulle jag vara tvungen att ändå tvingas ta tabletten för att känna mig lugn”. Men jag var lugn! HELT lugn! Eftersom jag hade "tagit bort" ångesten under de senaste resorna, så hade min hjärna kommit fram till att det gick att flyga utan att vara rädd. Min hjärna hade gått på finten. Min hjärna trodde helt enkelt att jag inte var rädd längre.

Efter den 0-flygningen har jag gjort drygt 100 lyft med flyg, och jag har inte varit rädd. Och det lustiga är att jag egentligen är rädd, men min hjärna har inte kommit på det, den tror fortfarande att jag är cool och orädd.

Alla har vi olika vägar till att hantera våra hinder, det här kanske inte var det lämpligaste sättet att hantera rädslan, vad vet jag? Men vet du, jag struntar i lämpligheten, för det hjälpte mig, och det var det viktiga! Nu sitter jag och min manipulerade hjärna och flyger kors och tvärs i världen. Och jag njuter till och med av flygningen, speciellt starten som var den jag hatade allra mest förut. Och nu är det jag som pratar lugnande med oroliga medpassagerare vid kraftig turbulens och liknande situationer!

Överblivna tabletter är slängda sen många år, kvar finns bara jag och min manipulerade – men coola – hjärna.

Vad är en ledare egentligen? När jag googlar på Ledare så är definitionen ”någon som har Följare”. Ibland är det självklart att man har någon som följer en, ibland spelar det ingen roll hur många fina titlar man har med bokstäverna ”Ledare” i sig, så är det alldeles tomt bakom en. Inte en enda kotte som Följer en!

Att vara ledare ställer alltid krav på en, oavsett om man är Ledare för en arbetsgrupp, Ledare för en skolklass eller helt enkelt Ledare i sin roll som förälder. Det ställer alltid krav på att du är någon man VILL följa. Om du inte är det så tappar du snart dina Följare och du traskar ganska ensam längs vägen.

Jag kan på pappret vara någons Ledare, men vad händer om jag börjar bete mig på ett sätt som gör att de som Följer mig börjar ifrågasätta mig? Vad händer om de som på pappret är satta att följa mig, börjar hitta alternativa vägar att ta sig fram på. Jag vandrar ensam längs min egen utstakade väg och mina Följare börjar ge sig ut på egna vägar, och inte nödvändigtvis tillsammans…..

De allra flesta Ledare stävar mot att ha sina Följare med sig hela vägen, men just den strävan kan innebära att man någonstans börjar gå åt fel håll. Den starka strävan att ha Följare kan leda till fel beteende vilket får helt motsatt effekt. Att man agerar som om man tror att graden av ”Jag-gör-som-ni-vill-att-jag-ska-göra” – att vara omtyckt – är det som styr Följarnas beslut om att följa eller inte.

Men föreställ dig att du är utsedd till att vara Ledare för ett gäng. Ni ska ta er igenom en snårig skog en kall novembernatt. Det är mörkt, kallt och helt omöjligt att ens se handen framför sig, och du är satt att ta det här gänget igenom skogen. Du är den ende som någorlunda vet vägen. Det är naturligtvis av största betydelse att de andra följer dig. Om de skulle börja irra iväg på egna stigar in bland träden så riskerar de att gå vilse och frysa ihjäl i den kalla novembernatten. För att det här ska lyckas, för att dina Följare ska gå med dig hela vägen så måste du få dem att VILJA följa dig. Att få dem att lita på att du är den som vet vägen, som känns tryggast att följa, hur läskigt det än känns med allt det mörka och kalla runtomkring. Det är avgörande!

Nu, Föreställ dig istället att du är en av de andra i gänget istället, en av dem som är tänka att Följa. Ni står i den iskalla och kolsvarta novembernatten, mitt i den snåriga skogen, vilken typ av ledare vill du då ha? En som är populär och säger:

”Det här är ingenting att bry sig om vänner, vi traskar väl på här och känner oss fram lite grann. Kanske ska vi sätta oss ner på en stubbe här och se om nån kommer och räddar oss”

Eller vill du ha en som säger

”Jag vet i vilken riktning vi ska gå! Det är obehagligt eftersom det är kallt och besvärligt, men om vi hjälps åt. Om vi håller ihop, går tätt tillsammans och hjälps åt att hitta de enklaste passagen så att ingen kommer bort, då är vi framme innan gryning”.

Jag vet vem jag skulle vilja ha i alla fall!

Ibland måste man våga stå för att allt inte är lätt, att vägen som man ska färdas inte är enkel. Att inte låtsas om det obehagliga och istället säga saker som Följarna vill att man ska säga, det leder ganska snart till att Följarna tappar förtroendet för att du är värd att följa. Istället börjar de leta upp sin egen stig, och gänget splittras åt alla håll…

Tydlighet att visa åt vilket håll vi ska, det kan man som ledare aldrig släppa, oavsett om det rör sig om att Leda ett arbetslag, en skolklass eller sina barn.

Om jag använder min fantastiska möjlighet att uttrycka min åsikt, då bör jag även vara beredd att förklara vad som ligger till grund för den. Extra viktigt är det om det handlar om att jag uttrycker en åsikt om någon annan, om en individ.

Om jag på ett eller annat sätt uttrycker en negativ uppfattning om en person, då måste jag också inse att jag är skyldig personen att berätta hur det kommer sig att jag uppfattar henne så. Jag har en skyldighet att hjälpa henne att förstå vad som ligger bakom min åsikt. Inte för att hon SKA ändra sig, utan för att hon själv ska kunna göra valet om hon VILL ändra sig eller inte. Hon kanske inte vill göra någon förändring, det är hennes val, men hon har rätt att få veta för att kunna ta ställning. Hon måste ges möjlighet till att förstå, det är ju ändå henne det handlar om!

Detsamma gäller vid motsatsen, när man har positiv feedback att ge. Även då är det viktigt att förklara vad det är som är gör att jag uppskattar en person. Att få höra positiv feedback är ju inte bara skönt för själen och självkänslan, utan även väldigt viktigt för självinsikten. Viktigt för att skapa en god och sann självbild.

Att få reda på grunden till varför någon Tycker något om mig, det är utvecklande oavsett om det är positiv eller negativ feedback, så länge syftet är gott. Det är utvecklande eftersom jag inser vad mina olika beteende har för påverkan på människorna runtomkring mig. 
 

Att tycka är bra! Men att tycka utan att våga förklara, vart leder det? Ingenstans. Först om jag vågar berätta, ger jag mottagaren möjlighet att förstå, och därmed möjlighet att förändra det som uppfattas negativt, eller stärkas i det som uppfattas positivt.

Om jag vill skapa en kultur av utveckling, driftighet och ansvarstagande så måste jag ge utrymme för det. Om jag inte gör det så kan jag ju heller inte förvänta mig något resultat. Jag måste ge utrymme för att andra ska kunna utvecklas, driva på och ta ansvar.

Jag kan inte förvänta mig att människorna omkring mig ska vara delaktiga och kreativa om jag tror att det är jag som sitter inne med alla idéerna. Jag kan inte förvänta mig driftighet och engagemang om jag anser att jag är den som ska peka ut exakt vad som ska göras. Jag kan inte förvänta mig ansvarstagande om jag beter mig som om min kompetens och mina tankar är fullt tillräckliga som grund för rätt beslut.

Flera hjärnor skapar tillsammans större tankar än en hjärna, flera individers erfarenheter skapar tillsammans en större förståelse än en individs erfarenhet, flera kompetenser skapar tillsammans bättre resultat än en kompetens.

Ingen kan allt bäst själv! Jag måste visa tillit till att andra kan lösa uppkomna problem själva.  Jag måste – i ord och handling – visa att jag litar på att de vet vad de håller på med; att de kan lösa de problem som uppstår; att de har kraften, förståelsen, idéerna och förmågan att hitta förbättringarna. Därigenom utvecklar  de både sig själva och den verksamhet de verkar i!

En bra ledare inser att hon har det övergripande ansvaret, att hon har ansvaret att prioritera – och besluta – när så behövs. Men hon inser också att hon varken kan eller bör göra allt själv, att andra har mer insikt i detaljerna än hon. Hon inser att halveringstiden för hennes detaljerade kunskap om processens delar är extremt kort, eftersom allt förändras hela tiden. Hon inser att det är hennes medarbetare som befinner sig mitt i processen, som är de som hela tiden är bäst uppdaterade och därmed de som är bäst lämpade att förstå förbättringsvägarna i processen.

Att själv skulle vara bäste dräng, det är definitivt en myt!

Hur kommer det sig att en som ”slagits” till marken inte hinner mer än att på ostadiga ben ställa sig upp på vingligt Bambi-vis innan något är där och slår henne till marken igen?

Jag tror inte på att saker och ting är förutbestämda, inte heller att någon är dömd till olycka. Ändå upplever jag det många gånger som att det är samma individer som drabbas flera gånger i rad av t ex olika sjukdomar och olyckor.

Om jag slås till marken av något skäl, tömmer jag då all min kraft och energi i fallet? Blir jag ett mer lättangripligt offer för en eventuellt ny attack när jag använder det sista av mina sinande krafter till att resa mig upp igen? Om jag förlorar någon älskad människa i min närhet, är jag då ett lättare offer för att bli attackerad av en sjukdom, eller till och med att råka ut för en olycka?

Ja, jag tror faktiskt det! Jag tror tyvärr att man blir ett lättare offer om man av något skäl har utsatts för något som tömt själen på energi, kraft och glädje. För smärta, oavsett om det sitter i själen eller i kroppen, gör mitt skal ömtåligare. Jag går lättare sönder.

Vid fysisk misshandel kan vi som finns runt omkring, gå in och bryta slagen, eller åtminstone skydda den misshandlade individen. Men egentligen är det ju ingen skillnad oavsett vilken typ av attack man råkat ut för. Jag tror att vi som finns runt omkring kan agera buffert och stötdämpare även efter en själslig knock-out, precis som vi kan göra vid fysisk misshandel. Därigenom kan vi minska både smärtan och risken för nya attacker.

Om vi som finns nära den drabbade, går in och ställer oss runt henne. Ställer oss riktigt, riktigt nära, så nära att hon känner vår värme och kärlek, då tror jag att vi kan göra skillnad. Att vi faktiskt kan både lindra smärtan och hindra nya attacker. Jag är helt övertygad om att vi genom stöd och omtanke kan ge utrymme för påfyllnad av energi, kraft och glädje hos henne. Det i sin tur bygger upp hennes ömtåliga yta med ett starkt ytskikt som gör henne mindre utsatt.

Genom att inte gömma oss kan vi alla göra skillnad!

För några veckor sedan var jag uppe hos mina föräldrar i Stockholm i ett par dagar. I mitt gamla flickrum står en liten bokhylla med tre lådor, och min vana trogen öppnade jag lådorna där det brukar ligga lite anteckningsböcker och foton från min ungdom. Den här gången hade dock min mor lagt ner lite annat som inte legat där förut: Gamla BREV! Var hon hade hittat dem har jag ingen aning om, men där låg de, och de bara väntade på att få bli lästa igen!

Det var en mängd brev från tiden jag var runt 10 år tills jag var drygt 20! Och vilken fantastisk läsning! Där kunde jag följa mina egna och mina vänners kärlekshistorier, upptåg, äventyr och - inte minst värdefullt - våra innersta tankar.

När jag satt och läste alla dessa brev så kunde jag riktigt känna det vi upplevde då, det vi upplevde för så länge sen. Genom att se på hur tummat ett brev var, kunde jag minnas hur mycket just det brevet hade betytt för mig. Ett brev som jag hållit många gånger i min hand blir naturligtvis mer tummat, än de jag bara läst någon enstaka gång och sen lagt tillbaka i kuvertet. Jag hittade brev, väl tummade, där mina vänner hade svarat på brev som jag skrivit, där de tröstade mig, uppmuntrade mig eller helt enkelt bara visade mig sin vänskap.

Genom breven mindes jag den där längtan som låg bakom dem. Till exempel den där längtan när jag som tonåring satt hela sommarloven ute på en ö på Västkusten och längtade hem till kompisarna. Genom breven mindes jag den där spända förväntan som jag och kusinerna hade varje gång vi gick till postlådan som låg ganska långt ifrån stugan. Jag mindes alla de där stegen innan jag kom fram till postlådan, tankarna; "Skulle jag få något brev idag, eller skulle jag behöva vänta ännu längre"? Genom breven mindes jag också den otroliga glädjekänslan när jag tittade ner i den gröna postlådan, kände igen handstilen och såg att det stod mitt namn på kuvertet! Ett brev till MIG!!!!

Det var en underbar känsla av tillfredsställelse varje gång! Jag betydde något för någon, jag var saknad av någon, och någon märkte att jag var bortrest. Någon tog sig tid att skriva tilll mig, stoppa ner det skrivna i ett kuvert, gå och köpa ett frimärke och sen gå iväg till den gula brevlådan och skicka brevet. Någon gjorde verkligen en ansträngning för min skull. Jag betyder något, det var vad jag kände när jag satt där på golvet i mitt gamla flickrum i ett hav av gamla brev.

Mail i all ära, men ett brev…ja, det betyder så mycket mer, det ger en förnimmelse av längtan och glädje som lever kvar länge!

Det finns situationer i livet som gör mig extra påmind om att tiden går.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Vänner, och satte där in en 20 år gammal bild på Kim och hans barndomsvän Andreas. Jag blev sittande ganska länge och bara tog in bilden, tog in glädjen i deras kroppsspråk, glädjen av att just ha vunnit en match i den pågående fotbollscupen i grannskapet.

Det stolta laget hette Oxel United och bestod av glada barn och föräldrar i blandade åldrar från Oxelvägen. Vi utmanades av lika stolta lag från Rönn-, Lönn-, Lind- och Bokvägen och vi hade vansinnigt roligt.  Att titta på den här bilden och fundera över tiden som har gått, över alla dessa år som ligger mellan nu och då, det är otroligt härligt!

Oftast reflekterar jag inte speciellt mycket över att tiden passerar, men ibland vaknar jag till, väckt av något som rör vid min inre minnesbank. Något som väcker upp - och värmer -  vilande och nostalgiska känslor i magen! Goda, glada känslor som är så underbart härliga att känna. Det kan vara ett foto, en färgglad kärleksfull teckning ritat i morsdagspresent från min älskade dotter Isabelle, eller ett gammalt tummat och välläst brev.

Men det behöver inte vara saker som poppar upp från det förflutna. Det kan vara saker som händer idag, men som ändå väcker härligt nostalgiska känslor. Som idag, när min underbara son Kim förlovar sig med sin älskade Isadora. Det går inte att undvika att tänka på hans resa genom livet; Hans uppväxt på den trygga återvändsgatan med alla vännerna på nära avstånd; Hans plötsliga uppbrott från allt tryggt när han helt ensam, med bara en enkel-biljett till Malaysia på fickan, startade sin tvååriga resa runtom i Asien, en resa som lärde honom massor, inte minst att förlita sig på sig själv; Hans flytt till Västkusten och påbörjandet av högskolestudier; Och första gången han kom hem och lät oss träffa den helt underbara Isadora!

Det går inte att undvika att tänka på den tid som gått från Kims dramatiska födelse tills nu när han och Isadora påbörjar en ny fas, en fas som symboliserar starten på ett liv tillsammans.

Det finns som sagt situationer i livet som gör mig extra påmind om att tiden går, och som samtidigt gör mig så lycklig över allt det vackra och fina som finns i mitt liv! Allt sånt som fyller på min bank av underbara tankar och framtida minnen!

Knepigt hur vissa saker kan bita sig fast i skallen nästan som en gigantisk kardborre. En kardborre som ju mer man försöker få bort den, desto mer trasslar den in sig och biter sig fast. Det allra mest knepiga är att de där kardborrarna nästan alltid handlar om negativa saker.

Det kan vara en sådan sak som att någon betett sig illa mot mig, eller att jag har dåligt samvete för något jag gjort, eller att jag oroar mig för att bli övergiven av någon som betyder väldigt mycket för mig.

Det finns många sådana, negativa tankar som när de väl har poppat upp i huvudet, är väldigt svåra att trassla loss. Det är som om den typen av kardborretankar har en massa små hullingar som sätter sig fast i allt, och sedan sitter som berget, djupt intrasslat i allt som bara går att trassla in sig i.

Varför är det så sällan som bra och positiva tankar har de där hullingarna? Positiva tankarna som att jag gjort någon väldigt glad, eller gjort något som jag är stolt över, eller att jag har fått bekräftat att jag är omtyckt och uppskattad. Hur kommer det sig att när sådana positiva tankar kommer så tenderar de att poppa upp, ge en kort stund av tillfredsställelse och sen åka ut ur medvetandet fortare än kvickt?

Jag vill ha det tvärtom! Jag vill att de dåliga och negativa tankarna poppar upp, ger en kort stund av irritation och sen åker ut med huvudet före! Jag vill att de bra och positiva tankarna skaffar sig riktigt kraftiga och hållbara hullingar som nästlar sig fast riktigt rejält i mitt medvetande. Det ska vara så robusta och stabila hullingar så att oavsett hur intensivt och fokuserat andra – eller Janten inom mig – försöker dra loss dem, så bara sitter de där, obevekligt intrasslade i fronten av mitt medvetande!

Med tanke på hur många olika växtmedel och ogräsbekämpningsmedel det finns på marknaden så borde det väl inte vara så svårt att hitta ett verksamt preparat. Ett ogräsmedel som tar bort de negativa kardborrarna, och ett riktigt effektivt gödningsmedel till de positiva kardborrarna.

Hur svårt kan det vara…Egentligen?

Det där att ha någon att prata med när livet går igenom tunga faser är extremt betydelsefullt.

Sorg, oro och rädsla kan skapa ångest. En ångest som många gånger äter sig in i medvetandet och till och med upplevs som en rent fysisk smärta. Oftast är det ju en verklig situation som har skapat ångesten. Sorgen efter att ha förlorat någon älskad, oron för ett jobb som man riskerar att förlora, rädslan för att förlora en kamp mot en allvarlig sjukdom.

Sällan går det att bara städa bort ursprunget till ångesten, men som medmänniska kan vi finnas där och stötta. Finnas där och krama om. Finnas där och visa att jag förstår. Finnas där och lyssna, lyssna på sorgen, lyssna på oron, lyssna på rädslan….och bara krama om och bekräfta att det är okej och alldeles normalt att vara ledsen, arg eller upprörd.

Ingenting är viktigare än att våga – och orka – möta människor i deras sorg, oro eller rädsla. Många upplever det obehagligt att gå fram och möta den som mår dåligt. Det är lätt att känna att man måste säga rätt saker så att man inte förstör ännu mer. Det är lätt gå över till andra sidan gatan och låtsas som att man inte ser. Det är lätt att låta sin egen ängslan ta överhanden och därmed vända bort blicken. Det är lätt att svika den som behöver stöd, när ens egen osäkerhet tar överhanden.

Tänk å andra sidan vad fantastiskt det är med de som vågar – och orkar – lyssna, krama och visa att reaktionen är normal och förväntad.  Låta henne spy ur sig sin ångest. Genom att agera spypåse tar man naturligtvis inte bort vare sig hennes sorg, oro eller rädsla, men hennes ångest dämpas för en kort stund. En stund som istället lämnar plats åt att vila kroppen från det smärtsamma ångestgreppet. Den stunden kan vara ovärderlig när det handlar om att hitta energi att ta sig igenom vad det nu än må vara som skapat ångesten.

Jag måste ha det i åtanke varje gång jag möter en människa med sorg, oro eller rädsla. Jag måste komma ihåg att jag gör skillnad. Att jag genom att lyssna, lyfter bort lite av ångesten. Att jag genom att krama, lindrar smärtan. Att jag genom att våga, visar att jag vill ge mitt stöd för att hon ska få en ventil att släppa ut lite av sin ångest igenom.

Vänner gör skillnad!