livetimitten

Lilla minstingen är inte längre så liten…på pappret i alla fall!

Det har snart gått 19 år sen min lilla dotter föddes! Ja, LILLA! Hon håller naturligtvis inte med mig, men vad gör det? Jag bestämmer ju över mina tankar, och där är hon liten, och så kommer det nog att förbli!

Att jag drar slutsatsen att hon kommer att förbli liten beror på två saker: Dels att jag ju faktiskt märker att jag fortfarande beter mig mot henne som en ”Minsting” (trots hennes ålder), men också att jag själv är minstingen i min ursprungsfamilj, och jag ser ju att mina föräldrar fortsätter att bete sig mot mig som ”Minstingen”…och då fyller jag ändå 50 år om en månad!!! Så av det kan jag dra slutsatsen att troligtvis så kommer även jag att bete mig på det sättet som förälder till det yngsta barnet: Minstingen blir helt enkelt aldrig stor nog att betraktas som vuxen! Stor och fullvuxen, javisst! Men vuxen…nope! Blir ingenting med det! Har man blivit född sist i raden, ja då får man helt enkelt leva med det resten av livet!

Nu är det ändå dags för min minsting att ta studenten på fredag, och jag kämpar för fullt med att se det som ett studentfirande och inte en skolavslutning! När jag tänker på fredagens stundande student, så kommer det hela tiden upp bilder i huvudet från barnens skolavslutningar i grundskolan. De vackra och trygga skolavslutningarna i Herrljunga kyrka, med alla underbara ungar längst fram vid altaret som sjunger sina inövade sommarsånger: Idas sommarvisa, Sommar och sol, och allt vad de heter! Jag snörvlande runt, rörd till tårar, med kameran i högsta hugg för att få bästa bilden! En bild som jag visste ändå aldrig skulle göra de här underbara ungarna rättvisa!

Nu har det gått nästan exakt ett halvår sedan jag hade den här sidan aktiv. Ja, jag vet nyårshälsningen klämde jag ju in, men den räknas inte egentligen, för när jag säger aktiv, då menar jag att det händer något hela tiden! Inte en ryckning här och där, då och då, utan hela tiden, kontinuerligt!

Under sommaren kommer sidan ta ett litet annat uttryck än tidigare eftersom den kommer att fungera både som Tankebok (som den egentligen är tänkt som) men också som Resedagbok. En dagbok kring en resa som jag drömt om sen jag läste Pippi Långstrump i Söderhavet någongång i början av 70-talet! Och en resa som vi faktiskt har planerat och sparat för i 10 år! En resa som går via Sydney ett par dagar och sen fortsätter till Samoa och Fiji innan det är dags för hemresa och återvändande till Jönköping nästan exakt sex veckor senare!

Det är en helt otrolig känsla att först haft en dröm om något i närmare 30 år, därefter insett att det faktiskt är möjligt att uppfylla drömmen! Att sen planera, spara och fokusera på samma dröm under ytterligare 10 år för att nu, sammanlagt nästan 40 år efter att drömmen började ta form, få stå med almanackan i handen och inse att det bara är fem och en halv dag kvar innan drömmens genomförande faktiskt ska påbörjas!! Galet go känsla kan jag lova!

Jag kan nog utan tvekan säga att det är den dröm jag haft och hållt fast vid längst tid i mitt liv, och som jag inte har släppt eller ändrat under årens lopp! Jag hoppas naturligtvis att resan blir så fantastiskt som den har sett ut i min dröm under alla dessa år, men det är ju mycket upp till mig hur jag väljer att uppleva den! Jag tänker - så långt jag själv kan påverka - se till att min dröm inte bara blir av, utan att jag även i efterhand kommer att betrakta resan som uppfyllandet av den stora drömmen! Drömmen som jag födde, drömmen som jag närde och drömmen som jag aldrig släppte utan höll i handen hela vägen!

Kanske kan det tyckas lite löjligt att tillskriva en resa en sån tyngd, men det ÄR så, jag HAR alltid drömt om Söderhavet! En dröm kan vara vad som helst! I mitt fall - och ja, jag vet att jag har haft ett liv som har varit ganska lätt att leva - så är det här en stor dröm! Visst har jag en massa andra drömmar, stora och små, personliga och mer av global och existentiell art...men det hindrar mig inte att betrakta det här som en stor livsdröm som snart - alldelese, alldeles snart - ska bli sann!

Visst är det härligt att man själv får sätta ramarna för vad som ska betraktas som en dröm!

"Det finns en sorts nödvändig galenskap att tro att just du kan förändra världen.
En galenskap som gränsar till genialitet och som samtidigt är den enklaste vardagsklokhet:
Du kan det, och du gör det tillsammans med andra"

Bernt Rosengren

Jag vet inte om jag är ensam om att fungera på det här sättet, men för mig är det otroligt viktigt att känna att det jag gör efterfrågas av någon, att det jag gör är av vikt för någon, och att det jag gör skapar en tillfredsställelse hos någon.

Känslan som följer ur situationen att göra något som någon annan vill ha, något där jag är viktig för skapandet av det som efterfrågas, den känslan är härlig. Det är en känsla som ger mig en otrolig energikick, glädje och tillfredsställelse. En känsla som jag strävar efter att få uppleva så ofta som möjligt, för den får mig att må bra!

Att få känna sig behövd är en fantastisk lyx att få uppleva. En lyx som vi alla faktiskt kan få uppleva, OFTA! Allt hänger på oss som finns runt omkring! Vi kan kosta på oss att ge den känslan till de som finns runt omkring oss. Dem som vi behöver utan att faktiskt tänka på det: Städerskan som strävar runt med sin vagn i korridorerna på jobbet; tjejen i mataffären som plockar i ordning i alla hyllorna efter att vi rört till det i vårt letande efter det grönaste äpplet; brevbäraren som cyklar fram i snöstorm och stormvindar för att vi ska få vår post, eller den där vännen som alltid står där, beredd att stötta!

Vi behöver dem, men handen på hjärtat, hur ofta visar vi dem det?

Hur ofta visar vi dem hur mycket vi uppskattar det de gör, så att vi kan få det vi vill ha: rent på jobbet, fräscha butikshyllor, julkorten levererade till postlådan, eller den där stärkande kramen när vi som bäst behöver den? Jag tror att om vi visar att vi uppskattar dem och det de gör, så hjälper vi till att skapa en glädje i den andres vardag. En känsla som gör att man mår bra! En känsla som man vill uppleva igen!

Känner man sig behövd, då vill man leverera, då vill man göra gott!

Historia har alltid fascinerat mig, även om den inte alltid intresserar mig…men, den Fascinerar mig. Jag vet inte om ni förstår min snurriga beskrivning, men jag ska göra ett försök att förklara mig lite bättre!

Historia i skolan var väl aldrig riktigt min favoritgrej – trots att jag under en förvirrad period av mitt liv faktiskt hade långtgående planer på att bli Historielärare. Däremot har jag alltid fascinerat mig över det faktum att Jag faktiskt skapar historia, att Jag skapar historia varje dag! Att allt jag gör, och allt jag säger läggs in i en form av historiebok. En historiebok om mitt liv, en historiebok om Mig!

När jag tänker på att varje steg jag tar, att varje ord jag säger, att varje handling jag utför läggs in i den där alldeles egna ”boken” om mig, då blir jag fascinerad. Fascinerad över att jag ständigt skapar historia i mitt eget medvetande, och ibland även i andras medvetande, och på det sättet är mitt eget historieskrivande konstant pågående.

Tack och lov är det oftast jag som bestämmer vad som ska stå i den där boken! Det är jag som bestämmer om det ska vara en bok som genomsyras av ilska och frustration, eller om det ska vara en bok som genomsyras av oginhet och avundsjuka, eller en bok som helt enkelt handlar om glädje och energi !

Ingen annan än jag själv kan skapa den boken! Ingen annan än jag själv kan ta ansvar för den.

Jag själv är – i stora stycken – författare av min egen Historiebok!

Min syster, Titti, väntade på ett besked, ett besked som i en förlängning handlade om liv och död. Ett besked som – i den värsta av världar – hade varit synonymt med ett slut. Hon väntade på ett besked på en större utredning om befarad cancer. Om befarade metastaser från den bröstcancer man trodde var borta efter en operation förra året. Och naturligtvis var ångesten extremt närvarande.  När vi talades vid igår försökte hon beskriva den ångesten som hon kände.

Hon beskrev ångesten som En studsboll som studsar runt. Studsar runt utan vare sig kontroll eller riktning. En studsboll som riskerar att slå sönder mängder av saker i sin framfart. En studsboll som inte tillåter någon form av lugn och stillhet, bara okontrollerat studsar runt och helt omöjlig att fånga in.

Nu har hon fått beskedet. Ett Underbart besked! Det var ingen cancer, det var inga metastaser. Min syster är frisk, hon är genomscannad på längden och tvären, och det finns inga farligheter i hennes kropp!

Den upparbetade ångesten som har växt och växt under en månads tid, försvinner väl inte direkt, den är ju igångsatt rejält. Men även här kan man väl göra liknelsen med en studsboll: Så länge du inte ger den mer fart, så blir studsarna mindre och mindre, höjden blir lägre och lägre, och intensiteten i studsandet blir svagare och svagare, för att slutligen helt avstanna.

 
Tittis studsboll har äntligen börjat tappa fart! Underbart!

Tillbringade några timmar på tåget igår...och ja, tåget var försenat. Det var ett stort elfel mellan Lund och Malmö som orsakade stora förseningar för alla tåg som var tvungna att passera den sträckan. Det är ju inte helt ovanligt att SJ är försenade, av en massa olika orsaker!

Nåväl, jag säger ingenting om det, det var helt ok för min del, jag skulle bara upp till ett tomt hotellrum, och andra resenärers olika sätt att reagera har jag nämnt tidigare, så det ska jag inte skriva om en gång till.

Nix, idag ska jag överösa tågpersonalen med beröm!!! Jösses, de här tappra – och otroligt smarta – kvinnorna och männen som dag efter dag, vecka efter vecka går till jobbet och möter resenärernas olika reaktioner på allt från förseningar till brist på utbud i Bistron!

Men som jag sa, de är Smarta! När SJ får ordning på sina tåg mm, så att förseningar inte blir så vanligt förekommande, då har de en ny nisch att slå sig in på. Kompetensutveckling i ”Avväpning”. Jag har nog aldrig sett så många proffsiga ”Avväpnare” på en och samma gång!

Det fanns många situationer som hade kunnat sluta i stor ilska och aggressionsutlopp, men som direkt flöt ut i en liten suck när tågpersonalen gick in och ”plockade vapnet” ur händerna på risk-personer! Tågpersonalen förekom HELA tiden! Vi passagerare hann inte ens tänka klart den korta tanken: ”F-n vad händer nu”…så stod det en glad Tågpersonalare (eller vad de nu kallas) och gick runt och frågade ALLA om vi hade några frågor, eller om vi var oroliga för någon anslutning. De gick runt och satte sig på huk och förklarade noga hur var och en skulle påverkas med anslutning mm.

Ja jösses, hur jobbigt det än måste vara för tågpersonalen så hoppas jag de ändå känner vilken otrolig kompetens de har i att hantera stress hos andra! Att de har något som många andra önskar att de hade! Fantastiskt!

Nu är jag tillbaka!

Jag var tvungen att ta en liten paus för att inte trassla ihop det alltför mycket (jag var dessutom lite orolig för uppkopplingen, men det hade nog inte varit någon fara visade det sig, Tack till IT-Helpdesk)

Hur som helst, jag har de senaste veckorna jobbat med ett projekt i Stockholm. Ett projekt som har varit extremt intensivt, jag har jobbat varje vaken minut (förutom lördagarna, för de har jag hållt heliga).

Det knepiga är att det som borde suga energi, det bara GER mig energi! Jag älskar att få jobba med det här projektet! Det ger mig MASSOR! Visst känner jag att det är långa dagar, och visst känner jag att det är ansträngande, men det är inte energislukande!

Jag inser hur otroligt lyckligt lottad jag är som har ett jobb som är så galet fantastiskt roligt! Ett jobb som ger mig så mycket energi! Sen är det ju självklart så, att när jag jobbar så otroligt mycket som jag gör så blir det inte lika mycket gjort hemma som det brukar…hur skulle det kunna bli det när jag jobbar med jobbet all vaken tid! Men även här är jag ju så lyckligt lottad! Jag har en helt fantastisk familj som ser till att underlätta för mig så att jag ska få göra det här som jag tycker är så otroligt roligt!

Jag önskar alla ett jobb som ger mer energi än vad det tar, och jag önskar alla en underbar och generös familj!

På grund av en massa resor och dygnetruntjobb kommer jag vara tvungen att ta en kortare paus i mitt skrivande, TYVÄRR!!!! Jag verkligen ÄLSKAR att skriva, så det är inte det att det är jobbigt på något sätt, men jag kommer inte att ha möjlighet att vara uppkopplad hela tiden. 

Det är underbart att ni är inne och läser och jag hoppas därför att ni inte slutar följa mig. Jag räknar med att börja skriva igen senast nästa helg (altså första dagarna i december)

Kram alla underbara <3

Att känna sig fullkomligt hjälplös i en akut situation är ohyggligt! Handlar det dessutom om någon Nära så är upplevelsen än mer frustrerande och smärtsam!

Det är fruktansvärt att känna den där hjälplösa känslan när någon man älskar lider, har ont eller har ångest! Oavsett vad det än är som gör att "den Nära" inte mår bra. Är det en Negativ anledning till smärtan eller ångesten, så står man där vid sidan om och känner sig hjälplös och ynklig.

Jag kan uppleva det som oerhört tuff och smärtsamt. Men det är inte jag som har mest ångest. Det är inte jag som har mest ont. Det är inte mig det handlar om. Jag kan inte gräva ner mig eller börja tycka synd om mig själv. Jag kan bara finnas till hands för den Nära som det handlar om.


Jag kanske inte kan påverka vare sig anledning eller situation. Men jag kan finnas där och stötta. Att tro – helt och fullt – att allt kommer att gå bra! Jag måste använda all energi jag har inom mig till att stötta, tro och älska! Jag kan inte – Får Inte – göra något annat!


Kärlek, stöd och att tro på det goda! Att ALDRIG någonsin ge upp tron på det goda! Det är det vi måste lägga vår energi på!

Idag blir det världens kortaste inlägg, men idag kändes det helt rätt!

Genom att vara lyhörd, tydlig och kommunikativ skapas förutsättningar för att medarbetare ska KUNNA följa!

Genom att visa respekt, skapa delaktighet och visa ett äkta engagemang skapas förutsättningar för att medarbetare ska VILJA följa!

Enkelt att säga. En utmaning att lyckas!

Hur kommer det sig att det är så mycket lättare att lyssna på det som är negativt, istället för att faktiskt försöka att sålla, och istället lyssna mer på det som är positivt?

Vad är det som gör att våra hjärnor ofta suger till sig negativ feedback, istället för positiv feedback? Det blir ju en negativ spiral som till slut riskerar att helt ta över vår självbild, till ingen nytta! För vad händer om du hela tiden lyssnar på det negativa, t ex att du inte duger, att det du gör inte är bra, att du inte är lika mycket värd som andra? Det är klart, då är det så du börjar se dig själv.

Det tragiska är att om man börjar skapa sig en självbild som säger att man inte duger, att man inte upplever sig ha samma värde som andra…ja, vad blir det då kvar? En skuggvarelse som gömmer sig, som backar och som inte tar någon som helst plats. En skuggvarelse som inte låter andra se vilken fantastisk och unik person som gömmer sig bakom skuggan. För det är precis så det är! Alla är vi fantastiska och unika på vårt alldeles eget speciella vis. Om vi bara kunde bli bättre på att se oss som det!

När någon är självsäkrare än jag, så betyder inte det att jag har mindre anledning att vara självsäker. När någon är verbalare än jag, så betyder inte det att jag har mindre kloka saker att säga. När någon säger sig veta, betyder inte det att jag vet mindre. Och när någon säger till mig att hålla tyst, så betyder inte det att jag ska göra det!

Vi måste bli bättre på att betrakta oss själva med en positiv blick! Inte bara av skälet att vi ska må bättre, utan även för att vi behövs! Vi alla har något väldigt viktigt att förmedla, och vi har så mycket klokskap som kan hjälpa andra. För om jag har tänkt en tanke, eller funderat över något, då finns det troligtvis någon annan som gjort det också. Då finns det troligtvis någon annan som finner styrka i att höra någon annan sätta ord på samma tanke, på samma fundering.

Du är underbart Unik och Jag är underbart Unik! Låt oss se på oss själva på det sättet, för det är först när vi ser oss på det sättet som vi kan bli en styrka åt andra! För det är först i sanningen som styrkan finns. Bilden av oss själva som underbart unika är den enda sanna bilden!

Min mormor och morfar byggde stugan på Stora Askerön i Bohuslän 1939. Med tiden började det dock gå upp för min morfar John att hans barn började bli vuxna. Han insåg att barnen troligtvis skulle föröka sig och bli….många fler!!! Hans misstankar besannades, alla barnen blev kära, gifte sig och skaffade egna barn. Så morfar byggde ut huset med tre rum till. Men han var lite orolig att det var en dum investering eftersom han var rädd att barnbarnen kanske inte skulle vilja vara där så mycket.

Han hade dock inte behövt oroa sig för att det skulle bli för mycket luft mellan invånarna i stugan, det var ett fertilt gäng som morfar hade runt sig! Så för att göra en lång och fertil historia kort så kan jag säga att den lilla familjen som byggde stugan för 72 år sedan, numera utgör ett gäng som summerat består av 37 personer! Och flertalet kommer ut till Askerön sommar, efter sommar…alla på en gång!

Trångt? Ja, lite lagom…och hur löser vi det? Ja det vet vi egentligen inte, men det brukar fungera på det ena eller andra sättet. Några tränger in sig i lekstugan, någon slaggar i partytältet, någon drar dit en husvagn. Det var till och med så trångt en gång att min brorsdotter sov i ett lektält för barn ute på altanen. Lektältet var så litet att bara halva brorsdottern fick plats, båda benen stack ut utanför…Vad jag vill säga är att det faktiskt brukar lösa sig, trots att alla vill vara där samtidigt!

Man kan ju tro att det här skulle innebära ständig irritation, men så är det alltså inte. Det är det som gör det så osannolikt. Vi är ett gäng som har fantastiskt roligt tillsammans! Det är faktiskt så att vi flera gånger har pratat om att vi kanske borde dela upp sommaren i två olika delar eller nåt, för att det inte ska bli så trångt…MEN…det slutar varje gång med att vi kommer fram till att halva grejen med Askerön är att vi alla har så himla kul i trängseln och samvaron.

Så vi fortsätter helt enkelt att tränga ihop oss i sardinburken, alla syskon, kusiner, sysslingar och pysslingar....! Vi är allt ena lustiga filurer vi människor!

Det där med att lyssna, Verkligen lyssna, det är nog något av det svåraste, men mest spännande som finns! Det är ju ofta vi har samtal med människor omkring oss: vänner, barnen, syskon eller jobbarkompisar. Och, som sig bör i samtal, så pratar vi ibland, och lyssnar ibland. Men handen på hjärtat, hur ofta Lyssnar vi....Egentligen? Jag menar LYSSNAR, i ordets rätta bemärkelse!

Oftast när vi pratar med någon och ska lyssna vad den andra har att säga, så är delar av våra tankar på annat håll. De kan sväva iväg och tänka vidare på något som den andra börjar berätta om och så hör man bara början och missar resten. Men det är inte heller helt ovanligt att vi t ex börjar tänka på hur vi ska utforma den där jobbgrejen som ligger framför oss. Men det vanligaste är nog att vi funderar på vad vi ska säga när det blir ”vår tur”. Att delar av vår hjärna faktiskt väljer att inte lyssna på den som talar, utan istället fokuserar på vad vi ska svara.

Tänk om vi istället verkligen kunde Lyssna till vad som sägs, utan en tanke på något annat än vad som faktiskt förmedlas!  Att inte fundera över vad vi ska svara, inte leta efter utrymme för att själv få säga något. Bara lyssna och ”Ta in”.

Att ge Full uppmärksamhet, Höra orden, Anstränga sig för att verkligen Förstå! Att bara ha ett enda intresse: Vad det är som berättas och vad det är som förmedlas. Att vårt enda fokus är att stå där och lyssna, ta in och förstå!

Det är en så häftig upplevelse att se hur otroligt mycket mer jag upplever när jag verkligen lyssnar. Att lämna mina egna speglingar, mina egna värderingar, mina egna hävdelsebehov och bara LYSSNA, det ger en resa in i någon annans värld. En resa utanför mina egna ramar och som kastar mig in i en utveckling av min egen referensvärld.

Att ge sig tid och möjlighet att lyssna – verkligen Lyssna – det är en otroligt häftig upplevelse! Att helt sätta sig själv åt sidan i ett samtal och bara lyssna och försöka förstå, det är faktiskt ganska svårt i början, men det ger en kick! För både mig som lyssnare och den andre som talare!

"Barn tänker inte på den tid som gått eller den tid som kommer.

De njuter av ögonblicket, vilket få av oss gör"

Jean De La Bruyere

Kloka ord det där! Hur kommer det sig att det är så? Var på vägen glömmer vi att ha fokuset Här och Nu? Vi borde bestämma oss för att ägna EN dag till att bara njuta HÄR och NU! Inte fundera på det ögonblick som nyss passerade, och inte tänka på nästa…bara Här, och bara Nu. Välja en dag och följa HÄRet och NUet hela dagen, bara för att känna hur det känns!

Tänk den dagen, den där dagen med stort D, när det enda fokus vi har är Nuet. Gå ut och strosa en liten stund. Fundera inte på vart du ska eller om du ska passa på att handla när du ändå är ute.

Nej, gå lugnt och bara känn hur marken känns mot foten du sätter ner. Känn hur senhöstens kalla, friska luft fyller dina lungor med livgivande syre!  Titta upp mot himlen och njut med fåglarna som lekfullt glider fram över himlen. Känn solen som knappt når över hustaken, men ändå här och där trasslar sina värmande strålar mellan husen. Njut av värmen som solen ger mot den gnutta hud som hamnar i solstrålens fria passage! Vandra och bara LEV! Här och Nu!

Föreställ dig att vi bara stannar upp den där dagen, att vi ställer oss och tar in Nuet. Känner hur lugnet sveper in vår själ i ett moln av glädje. För vi har ju ingen oro, vi har ingen ängslan och vi har ingen sorg. För vi är HÄR, och vi är NU, och vi är fullt upptagna med att njuta av Nuet.

Låt oss välja en dag där vi njuter av att bara vara, bara Här och bara Nu. En dag då vi sätter oss ner och väntar in vår själ!

De flesta av oss har väl varit med om att stå inför valet att bryta en ovana men hittat hundra olika skäl till att skjuta beslutet framför sig. Det kan vara allt från att sluta röka eller sluta äta onyttig mat, till att börja träna….listan kan göras kilometerlång.

När diskussioner kring det här kommer upp, så vågar jag nästan påstå att det ALLTID finns någon som säger: ”Det är BARA att bestämma sig”! Men som gammal rutinerad Vanebrytare så vågar jag påstå att det inte är så enkelt som att ”Bara bestämma sig”.

Visst är det så att de flesta av oss har en drivkraft att vilja nå det vi bestämt oss för, men utmaningen ligger ju att komma fram till det där ”bestämmandet”. För det är först när jag vet VARFÖR jag måste bestämma mig, som det blir en tillräckligt lockande målbild att nå. Det är inte så enkelt som att bara säga ”Nu har jag bestämt mig”.

Det gäller att hitta det viktigaste motivet till att bryta ovanan: VAD är det jag vill uppnå? VAD är det jag vill undvika att råka ut för? VAD är det som kan få mig att så starkt önska att befinna mig i den nya vanan, så att jag är villig att bryta den gamla?

Om mitt motiv att börja träna är att jag ska få en mer vältränad kropp, ja då är det bilden av Mig Själv i den vältränade kroppen jag måste måla upp, med allt som hör till den nya vältränade kroppen: Nya kläder eller raska kliv i trappan utan andfåddhet. Eller är mitt motiv till att bryta ovanan en rädsla för att få ett fruktansvärt sjukdomsbesked som har en direkt koppling till min ovana? Ja då handlar det om att jag måste måla upp Känslan som jag föreställer mig den i den stund jag skulle få ett sådant fruktansvärt besked.

Jag måste själv hitta motivet till vad som skulle vara tillräckligt viktigt för mig för att bryta min ovana, ingen annan kan hjälpa mig med det. Ska motivet bli en tillräckligt stark brinnfaktor för mig, då måste jag själv komma fram till svaret på frågan om Varför!

När jag väl har hittat motivet, då måste jag se till att börja påverka min hjärna med bilden av just det motivet! Jag måste måla upp den bilden och sen envetet utsätta mitt medvetande för den, om och om igen! Enda sättet att påverka motvilliga hjärnor är UPPREPNING: Att spotta på stenen så många gånger att den till slut blir blöt! En del ”stenar” är så små att en liten ynka spottning gör den blöt. Men i de här fallen handlar det ofta om lite större stenar som man måste spotta på många gånger innan de blir blöta!

Nyckeln är att motivationen till den nya vanan måste vara starkare än motivationen till att få vara kvar i det gamla! Då handlar det bara om upprepning, gång på gång på gång på gång…tills den uppmålade bilden av motivet är så otroligt stark i konturerna och färgerna att den inte går att blunda för. Alternativet – att vara kvar i det gamla – blir så oattraktivt och otrevligt att det inte finns något annat val än att ändra sin ovana!

Det är bara att sätta i gång och spotta på stenen, ge inte upp, till slut blir den blöt!

Vad är äkta vänskap? Vad kan man förvänta sig av en vän? Vem sätter kraven och vem bedömer?

I min värld kan man inte gradera vänskapen utifrån hur ofta en vän hör av sig. Inte heller hur fina presenter jag får, eller hur stora kramarna är när vi träffas.

En vän för mig är tjejen som jag inte har pratat med på 100 år, och som när vi möts tar upp samma tråd som vi började knyta på, Då, för så länge sen. Hon som utstrålar omtanke och värme mot mig när vi pratar. Hon som finns där om jag behöver henne. Hon som inte dömer mig om jag inte hör av mig med jämna mellanrum. Hon som i allt visar att vi ger och tar på lika villkor och med omtanke om varandra. Hon som jag vet behåller det jag anförtror henne, för sig själv. Hon som jag VET finns där när jag behöver stöd. Det är så jag definierar vänskap, och det är så jag själv försöker vara,.

Jag själv är den enda som kan sätta ramarna för vad vänskap står för i min värld. Andra måste sätta ramarna utifrån sin värld. Det är så det måste vara! Det kan inte finnas en allmängiltig definition av vänskap. Vänskap måste få vara personlig och individuell, och det är när ens egen vänskapskaraktär stöter ihop med andra som har samma vänskapskaraktär som ”kärlek” uppstår! Det är då banden knyts, och det är då det fungerar.

Att döma någon annan och säga att hon eller han inte är en äkta vän, det faller ju egentligen på sin egen orimlighet. Det enda jag kan säga är att personen i fråga inte stämmer överens med min vänskapskaraktär och definition av vänskap.

Definitionen av Äkta Vänskap är en värderingsfråga, och värderingar ligger djupt förankrade i vårt innersta. Det spelar ingen roll vad någon annan säger att jag ska värdera eller tycka.

Vad jag vill säga är, att vi alla som har hittat dem som har samma vänskapskaraktär och definition på vänskap som vi själva, vi är allt ena lyckliga varelser!

Tänk vad lustigt det kan bli när man inte tänker hela ”Konsekvens-kedjan” klart!

Igår kom det ett sånt där dolt meddelande i min Facebook-inkorg med en uppmaning kopplad till Kampen emot bröstcancer. Det har varit några sådana i omlopp förut, bland annat att man skulle lägga ut på sin status att man hade en BH i en viss färg, beroende på ens civilstånd.

Som jag sa så har det varit flera liknande uppmaningar i omlopp tidigare. Jag har följt uppmaningen en gång tidigare, och det var BH:n, men de andra har jag aldrig orkat följa. Men igår damp det ner ett sånt meddelande där det stod att man skulle skriva i sin status att man skulle bo i ett annat land ett visst antal månader. Antalet månader skulle vara detsamma som dagen man är född, och platsen var kopplad till den månad man är född (olika länder för varje månad). För mig som är född 22 juli blev resultatet att jag skulle bo 22 månader i landet som var kopplat just till juli, vilket visade sig vara Österrrike.

Den här uppmaningen var lite annorlunda, och jag som ÄLSKAR resor tänkte att det där kan jag ju inte motstå! Så jag la ut följande kommentar på Facebook:

”Jag ska bo i Österrike i 22 månader! Typiskt att jag ska hamna i ett land med en rackarns massa snö, och ingen kust....suck!”

Och sen började det ramla in kommentarer som visade att det var många som trodde på det! Hur som helst, det blev en del kommentarer fram och tillbaka som gav mig många goa skratt. Jag gick och la mig och tänkte in mer på det.

I morse är jag kom till kontoret, hann jag knappt mer än in genom dörren innan en kollega stod i dörren och sa:

”Va fasiken har du nu hittat på? Så där kan du ju inte göra!!! Jag ringde andra kollegor och frågade om de hade hört något, men ingen hade hört något över huvud taget! Vad fasiken handlar det om Sussi? Du kan ju inte bara flytta till Österrike sådär och informera oss via Facebook!”

Fram till dess hade jag stått som ett frågetecken, men NU fattade jag! Det hade inte framgått att det var ett skämt! OJ, jag hade ju inte tänkt på hur det kunde uppfattas! Två sekunder senare var jag inne på Facebook och dementerade min flytt till Österrike…det kunde ju blivit hur tokigt som helst!

Ja, nästa gång ska jag tänka igenom HELA Konsekvens-kedjan innan skriver något likande igen!!!