livetimitten

Ibland stöter man på människor vars liv har kantats av så förfärliga och ofattbara händelser som var och en för sig skulle knäckt vilken annan människa som helst. När jag hör deras histora så blir min spontana känsla att de borde vara helt knäckta, nedbrutna och trasigiga skuggor av sig själva. Men det är de inte! De här människorna som jag pratar om, de utstrålar glädje, kraft och stabilitet trots hemska upplevelser och minnen.

Vad är det som gör att de här människorna fortfarande står upp? Vad är det för inre kraft som gör att de hittar ett sätt att hantera, och förhålla sig till hemskheterna?

Jag har några av dessa i min närhet, och jag funderar ofta över att de har hittat strategier för att hantera upplevelserna, minnena och inte minst känslorna. Det mest fascinerande med de här människorna (i alla fall de som jag har i min närhet) är att de strålar kraft och livsglädje. De strålar på ett smittande sätt, och bredvid står jag och funderar över var de hittar kraften….de som – om det varit jag – borde ha legat som en trasa på marken och bara skakat.

Jag frågade en av dem var hon hittade kraften, och hon sa:

”Sussi, jag har varit längst ner på botten i avgrunden. Jag har sett helvetet. Jag har mött djävulen. Jag var där, men jag lyckades ta mig därifrån, och jag klarade av att hitta ett sätt att förhålla mig till mina minnen. Jag ser att det jag har varit med om, det är en del av mitt liv, det är en del av mig. Jag kan inte ta bort minnena, men jag behöver inte låta dem förstöra resten av mitt liv. Upplevelserna, minnena, de har varit med och skapat den jag är idag. Jag tycker om mig själv nu, och jag har ett bra liv.

Jag gläds åt det varje dag! Varje morgon innan jag går upp ur sängen, tänker jag: Jag har världens bästa liv! Jag vet att jag har det, för jag har varit med om motsatsen”

De här människorna har all min respekt och all min beundran!