livetimitten

Vad är en ledare egentligen? När jag googlar på Ledare så är definitionen ”någon som har Följare”. Ibland är det självklart att man har någon som följer en, ibland spelar det ingen roll hur många fina titlar man har med bokstäverna ”Ledare” i sig, så är det alldeles tomt bakom en. Inte en enda kotte som Följer en!

Att vara ledare ställer alltid krav på en, oavsett om man är Ledare för en arbetsgrupp, Ledare för en skolklass eller helt enkelt Ledare i sin roll som förälder. Det ställer alltid krav på att du är någon man VILL följa. Om du inte är det så tappar du snart dina Följare och du traskar ganska ensam längs vägen.

Jag kan på pappret vara någons Ledare, men vad händer om jag börjar bete mig på ett sätt som gör att de som Följer mig börjar ifrågasätta mig? Vad händer om de som på pappret är satta att följa mig, börjar hitta alternativa vägar att ta sig fram på. Jag vandrar ensam längs min egen utstakade väg och mina Följare börjar ge sig ut på egna vägar, och inte nödvändigtvis tillsammans…..

De allra flesta Ledare stävar mot att ha sina Följare med sig hela vägen, men just den strävan kan innebära att man någonstans börjar gå åt fel håll. Den starka strävan att ha Följare kan leda till fel beteende vilket får helt motsatt effekt. Att man agerar som om man tror att graden av ”Jag-gör-som-ni-vill-att-jag-ska-göra” – att vara omtyckt – är det som styr Följarnas beslut om att följa eller inte.

Men föreställ dig att du är utsedd till att vara Ledare för ett gäng. Ni ska ta er igenom en snårig skog en kall novembernatt. Det är mörkt, kallt och helt omöjligt att ens se handen framför sig, och du är satt att ta det här gänget igenom skogen. Du är den ende som någorlunda vet vägen. Det är naturligtvis av största betydelse att de andra följer dig. Om de skulle börja irra iväg på egna stigar in bland träden så riskerar de att gå vilse och frysa ihjäl i den kalla novembernatten. För att det här ska lyckas, för att dina Följare ska gå med dig hela vägen så måste du få dem att VILJA följa dig. Att få dem att lita på att du är den som vet vägen, som känns tryggast att följa, hur läskigt det än känns med allt det mörka och kalla runtomkring. Det är avgörande!

Nu, Föreställ dig istället att du är en av de andra i gänget istället, en av dem som är tänka att Följa. Ni står i den iskalla och kolsvarta novembernatten, mitt i den snåriga skogen, vilken typ av ledare vill du då ha? En som är populär och säger:

”Det här är ingenting att bry sig om vänner, vi traskar väl på här och känner oss fram lite grann. Kanske ska vi sätta oss ner på en stubbe här och se om nån kommer och räddar oss”

Eller vill du ha en som säger

”Jag vet i vilken riktning vi ska gå! Det är obehagligt eftersom det är kallt och besvärligt, men om vi hjälps åt. Om vi håller ihop, går tätt tillsammans och hjälps åt att hitta de enklaste passagen så att ingen kommer bort, då är vi framme innan gryning”.

Jag vet vem jag skulle vilja ha i alla fall!

Ibland måste man våga stå för att allt inte är lätt, att vägen som man ska färdas inte är enkel. Att inte låtsas om det obehagliga och istället säga saker som Följarna vill att man ska säga, det leder ganska snart till att Följarna tappar förtroendet för att du är värd att följa. Istället börjar de leta upp sin egen stig, och gänget splittras åt alla håll…

Tydlighet att visa åt vilket håll vi ska, det kan man som ledare aldrig släppa, oavsett om det rör sig om att Leda ett arbetslag, en skolklass eller sina barn.