Ibland blir det inte som man tänkt sig!
Idag efter jobbet skulle jag flyga till Stockholm, men när jag kommer till incheckningen möts jag av flygplatspersonalen och orden: ”Det är dåligt väder idag, MYCKET dåligt väder, DIMMA! Vi får inte tillstånd att lyfta”. Med ett ursäktande leende sträcker han fram en Doggybag med flygplansmat, pekar ut mot vägen och säger att de har satt in en buss istället.
Okej, tänker jag, inte mycket att göra, och så tar jag min lilla doggybag och går till bussen. Det går på ytterligare några personer och vi ler lite mot varandra. En kvinnar säger: ”Åh vilken tur att de tog Smålandsbussarna istället för Swebus, de här är mycket lyxigare”, jag ler tillbaka, drar i spaken som får mitt ryggstöd att luta i en behaglig vinkel, och sluter ögonen.
Plötsligt hör jag ett muttrande, och tittar upp. Förbi mig i gången stampar en kille i 35-årsåldern, irriterat muttrande för sig själv att han minsann hade bokat flyget för att slippa förseningar som med SJ osv… Oj, tänkte jag, och slöt ögonen igen.
Strax får han upp sin mobil och börjar ringa sina vänner och beklaga sig över att han var tvungen att åka buss och bli jätteförsenad hem (han skulle hem till soffan sa han flera gånger i telefonen). Han ringde nog varenda en på sin kontaktlista, och han beklagade sig om ALLT! Allt från att det var flygförbud, till att bussen skulle åka till Bromma flygplats istället för T-centralen, till…ja, jösses ALLT!!! Jag började bli orolig för att han skulle åka på en hjärnblödning. Men jag sluter ögonen igen.
När vi åkt i en halvtimme ungefär, då händer en olycka framför oss på vägen, varpå busschauffören stannar och larmar SOS, och han blir ombedd att stanna på platsen tills utryckningsfordonen anländer. Vi passagerare hade ju självklart full förståelse för det….eller nja, ett undantag fanns det ju förstås….det var ju en kille i 35-årsåldern…..JÖSSES! Fradgan formligen sprutade ur mungiporna på honom. Vi andra lutade oss tillbaka och slöt ögonen igen.
Sen gick det väldigt smidigt hela vägen upp till Bromma, och vi satt lugnt tillbakalutade med slutna ögon. Eller ja, alla förutom Herr Missnöjd, som fortsatte att beta av sin kontaktlista i mobilen. När vi såg Bromma flygplats så hörde jag hur killen drog en djup suck av lättnad! Precis då upptäcker vi att busschaffisen väljer fel väg och hamnar på en väg som leder rakt bort från flygplatsen och jag hör hur Herr Missnöjds ena fot börjar stampa otåligt. En annan passagerare går fram till chauffören och talar om att han har kört fel, och guidar honom rätt. Vi andra lutar oss tillbaka och sluter ögonen.
När vi kommer fram är Herr Missnöjd först av bussen med stirrande blick och högröd i ansiktet, och han går med mycket irriterade steg till taxikön. Vi andra sträcker på oss lite grann, stretchar nacken en aning och ler mot varandra. Vi går av bussen och säger glatt Hej och tack till busschauffören, som står utanför bussen och ler urskuldande. Vi åker vidare till våra respektive slutdestinationer, utvilade och nöjda.
Tänk vad olika vi människor väljer att reagera på saker som vi råkar ut för!
Det påminner mig när vi satt fast på Kanariöarna pga vulkanaskan. När vi fick upplysningen så var det ett fåtal som verkligen inte kunde förstå varför vi skulle bli strandsatta på denna ö. Tydligen var dessa människor helt oumbärliga på hemmaplan och var helt desperata för att hitta lösningar på att bara få komma hem. Jag som precis fått min efterlängtade resa efter alla behandlingar njöt i fulla drag och gillade verkligen läget! Äntligen fick jag ngt positivt i ett "elände". Brorsan och Anders som visste att de hade en tuff vecka jobbmässigt framför sig tog det med jämnmod, ringde ett par samtal och förklarade situationen och så löste det sig och de kunde sedan luta sig tillbaka och "gilla läget". Vi fick 4 extra fina dagar med gratis fint boende inkl mat och vi fick rå om varandra lite till, det kändes stort :)Hur gick det då med de desperata människorna kan man undra. De flesta lugnade ner sig, men det fanns en och annan som visade sitt missnöje vid varje informationsmöte och kunde inte förstå och bara skulle ifrågasätta ngt som de ändå inte kunde göra ngt åt. Funderade lite på hur skulle dessa människor klara sig när det verkligen hopar sig i livet. Skulle de kunna lära sig att gilla läget? Kanske skulle det vara bättre att lära sig att gilla läget under mindre svåra stunder så man kan använda när det verkligen gäller! Jag vet inte men för mig mig hjälper det att försöka gilla läget och se det positiva i eländet. Hur illa det än är finns det faktiskt något positivt bara man öppnar ögonen. Det är av det positiva man får kraft inte det negativa. Jag tror att man bara är snäll mot sig själv när man gillar läget när det inte blir som man tänkt sig, samt att man inte stör sin omgivning med sin negativ energi. Du gjorde helt rätt när du gillade läget, synd att mannen störde dig och de andra resenärer med sitt klagande. Tur är väl att de flesta människor är i sans o balans. Hur skulle det sett ut om alla vore som mannen. Då skulle inte jag viljat vara busschaffören ;). Bra blogg som är tänkvärd, kanske kommer den i bokform i framtiden. Ha det gott // kram Eva
hahahahahahaha........... det e då man undrar om det verkligen är så nyttigt att vara i nuet eller kanske hur vi tolkar det som händer i nuet........... som vid röljuset, bättre att gasa på för att hinna över vi tjänar ju faktiskt 45 sek. :) iofs riskerar att bli bötfäld, men 45 sek. kan ju faktiskt va värt det? hahahahahaha stackars hans kompisar kram Mirre
Oj, vilken stackars barn! Han "fastnade" i tonårig ålder (någonstans mellan 14 och 16 hahaha). Han är bortskämd av sin underbara land som sköter om allt! Skulle vilja placera honom i Ryssland efter Sovjet Unionens fall. Han skulle inte kunna överleva ( överlever inte nu heller). Ett vild djur som vuxit upp i zoo och sedan blivit "fri" i skogen. Stackaren! (Ursäkta, men jag sitter och bara skrattar.) Nääää, han överlever inte! Då frågar man sig själv om det är hans föräldrar fel att de gav för mycket omsorg och skyddade honom från allt "obehagligt" i verkligheten! Gud, vad svårt att vara mans mor, syster och fru! Då går vi tillbaka till frågan om jämförelse och uppskattning att han inte kan uppskatta det som man har. Tycker synd om honom, hur tråkigt och svårt hans liv med total missnöje!
