livetimitten

Dels har vi Hinderkonstruktörerna. De lutar sig bakåt i stolen, man kan se hur de riktigt drar sig undan från det som sägs. De drar ena armen och axel uppåt och bakåt och nästan lägger armen runt ena hörnet på ryggstödet. Samtidigt lutar de huvudet lite bakåt, inte avslappnat utan de snarare höjer näsan uppåt taket. Lite mer som om de försöker få en vinkel på huvudet som gör att de måste titta lite neråt för att se på dig. SEN kommer det, konstruktionen av hinder. De riktigt anstränger sig att hitta det ena efter det andra hindret som ska motbevisa det du föreslår. Saker som ska kunna trycka hål på möjligheterna i ditt förslag.

Den andra gruppen, Möjlighetsdesignerna, går igång direkt! De suger åt sig alla möjligheter och slänger hindrena åt sidan omedelbart, utan att egentligen överväga dem över huvud taget. De har hela sin uppmärksamhet öppet riktad mot dig när du talar. De lutar sig framåt i stolen, ler och nickar instämmande i det som sägs och får en irriterad rynka mellan ögonbrynen när någon av Hinderkonstruktörerna öppnar munnen.  De här lyssnarna är väldigt tacksamma att ha i en publik, de ger dig en härlig gratis-energi när du står där och försöker sälja in din tanke!

Den sista gruppen, Reflektionsformgivarna, de lutar sig tillbaka i stolen med armarna i kors över bröstet. De vrider lite på huvudet så att de på något sätt sneglar på dig lite grann från sidan. De kisar en aning och blicken är skeptisk, och det är lätt att se att de är fullt upptagna med att hantera och bearbeta det som sägs. Man kan se hur de väger hinder och möjligheter mot varandra. När de börjar närma sig sitt slutgiltiga ställningstagande ser man att de långsamt och tankfullt vrider på huvudet framåt så att de tittar rakt på dig som talare.

Jag vet inte vilken grupp jag älskar mest, Möjlighetsdesignerna eller Reflektionsformgivarna. Det är ju underbart med människor som alltid ser möjligheterna, å ena sidan. Men, å andra sidan så tvingar Reflektionsformgivarna upp mig på tå. De tvingar mig att ha väl genomtänkta argument och analyser. Och det finns inget härligare än att iaktta en Reflektionsformgivare när hon bearbetar det som sägs. När man ser hur hon sakta vrider huvudet framåt och tittar rakt på dig, då vet du att NU är beslutet kring hennes ställningstagande gjort. Och känslan när hon – likt Möjlighetsdesignerna – lutar sig framåt, ler och nickar instämmande. Den känslan är underbar!

Att få Reflektionsformgivaren att tro på den idé som jag lägger fram, det är en bekräftelse på att idén är hållbar, för de är inte lättköpta! Det är en bekräftelse på att det jag tror på inte är helt galet i alla fall! Ja, det är nog så, det är den gruppen som definitivt ger mig mest tillfredsställelse!