Grupptillhörighet
Det där med människors vilja att visa på en viss grupptillhörighet, är spännande. För vissa är det där med grupptillhörigheten ganska ointressant, de är de de är och funderar inte nämvärt över det. För andra är det enormt viktigt, och att studera kampen om att visa sin tillhörighet kan faktiskt vara väldigt intressant.
Det är ju inte så att det bara är i en viss typ av grupp som det här sker, utan tendenserna finns i de flesta grupper oavsett om det handlar om ”Konstnärer”, Arbetare”, ”Akademiker”, ”Välbärgade”, ”Vänstersympatisörer”, ”Högersympatisörer” o s v. Det blir lika viktigt att understryka ATT man tillhör, som att man INTE tillhör en viss grupp.
Att möta de människor vars självkänsla ligger i huruvida man tillhör den valda gruppen eller inte, är intressant. Att se hur de understryker likheterna med gruppens karakteristiska drag, och samtidigt - med nästan större tydlighet – understryker skillnaderna mot andra grupper.
Att utmana dem är ännu mer spännande, vilket händer om man själv är helt trygg i den man är – även om man inte tillhör någon typ av grupp. Att gå in i en grupp vars karaktäristika är extremt tydlig och där flera av deltagare är angelägna om att verkligen få tillhöra. Att gå in i den gruppen och inte tillhöra, att inte ha några utmärkande drag, att vara en trygg och stabil Joker, då börjar det hända grejer.
Som Joker blir man väldigt svår att hantera för de, vars självkänsla och självbild bygger på att få tillhöra. De kan fortfarande understryka likheterna med den önskade grupptillhörigheten när de möter en Joker, men det blir mycket svårare för dem att understryka olikheterna. De vet ju inte var de har Jokern, de kan inte helt identifiera sig med Jokern, men de kan heller inte helt avskriva henne. De kan helt enkelt inte stoppa in Jokern i ett fack, och det kan ju uppfattas obehagligt och frustrerande för dem som inte är helt trygga i vem de själva är.
Sådana grupper har ju också alltid en del deltagare som verkligen ÄR såsom dess karaktäristika. De som är helt trygga i sin egen identitet, som inte kämpar, de bara rätt och slätt Tillhör. De där som går in och vet vilka de är och inte behöver bevisa något, vare sig för sig själv eller för någon annan. Lika intressant som jag tycker att det är att se dem som anstränger sig för att få vara sin idealbild, lika mycket fascineras jag över de som bara ÄR det de andra drömmer om!
Det allra mest intressanta är dock att alla faktiskt kan vara de där som bara ÄR, vi är alla fullt tillräckliga, om vi bara kunde vara nöjda med den vi är. Då behövs ingen jakt på att tillhöra en viss grupp, då inser vi att vi duger oavsett vilken grupp vi är i, oavsett vem som betraktar oss och oavsett var vi befinner oss.
Ja, vi människor är spännande....och vi duger, precis så som vi är!
Det kan inte vara lätt om man fastnar i en tillhörighet som gör att man inte vågar prova möta nya människor i annan terräng. Risken är att man tappar bort sig själv och missar mycket på vägen.
Tänk om vi kunde lära oss att tycka om oss själva lite mer. Kommer man så långt i tankesättet är jag övertygad om att man lättare kan släppa in nya möten i livet och på det viset bli mer berikad och på köpet berika andras liv :)
Tack för tänkvärda ord i en fin blogg.
Det mest intressanta med dessa människor är hur otroligt skickliga dom är på att stänga ute andra o börja smyg träffa nya vänner som man kanske har invigt dem med. Det tog lång tid innan jag förstod hur dom funkade,men det slutar nästan alltid med att dom sitter sär själva. Jag tror inte ens att dom skulle förstå vad du skrivit.Mycket bra av dig.
Bra och värdefulla tankar och funderingar, Sussi!! Det här med grupper är spännande och man inser snart att det finns många olika dimensioner av grupptillhörighet och samtidigt kan det också vara skrämmande..
För en del människor är det inte så intressant att få någon grupptillhörighet och man bara ÄR den man är och kan se både sig själv och andra människor utifrån den unika människa som vi alla är.
Ibland kan det dock handla om ett utanförskap som formats under många år och där självkänsla och självvförtroende har tryckts långt ned i strumplästen.. Får man inget positivt bemötande eller inte bli sedd över huvud taget, så kan man ju få det genom ett negativt beteende. Bättre att någon uppmärksammar dig för ett destruktivt sätt än att ingen ser dig alls.. Då finns det nog en risk att extrema och negativa grupper ligger nära till hands..
Om alla kunde få känna känslan att man är bra, duger som den unika människan man ÄR, så tror jag att även världen skulle kännas lite vänligare och rättvis och där egoismen skulle ligga mer på skuggsidan!
Jag tror därför på det medmänskliga mötet med positiva människor som bara ÄR och dessutom vågar knacka på en, av olika anledningar, sargad mänsklig sköld. Kanske kan man väcka en djup slumrande fotsvettsluktande "du duger som du är" -känsla med några få ord hos en vilsen och sviken själ.. Det är inte svårt, det kostar inget och man kan använda sig själv som ett medmänskligt "verktyg"! Man kanske inte alltid kan lyckas, men ristar man skalet lite varje gång, så kanske det till slut uppstår en spricka in till den sårbara själen där "JAG ÄR" bor..=)
Tack för en bra blogg!=)
Intressant! Jag har aldrig tänkt på det så djupt som du gör. Men känsla "tillhör en grupp eller ej", "duger som du är"...Vad som avgör? Vem som avgör? Jag tycker att jag duger, men det tycker inte dem som jag vill vara närmare eller "vara som dem". Ljuger jag mig själv att "jag duger"? Det finns mycker att tänka! Tack att du väcker tankar!
