livetimitten

Vill inleda med att säga att jag hoppas ni tar den här berättelsen på rätt sätt! Jag hoppas ni inte lägger någon värdering i det sätt jag valde att komma tillrätta med mitt problem. Jag hoppas ni förstår vad det egentligen är jag vill förmedla: Att hur besvärlig din hjärna än är, så gäller det att hitta vägar som gör att du tar kontroll över hur den fungerar.

Jag slutar aldrig att fascineras över hur vi – eller ska jag säga våra hjärnor – fungerar. Som exempel kan jag ta min flygrädsla. När jag flög till Sicilien 1980 blev jag plötsligt hysteriskt flygrädd. Det var någon gång mitt under flygningen som rädslan bröt ut. Jag har ingen aning om vad det var som hände. Jag hade inte varit rädd innan, och det var ingenting speciellt som hände. Rädslan bara kom som från ingenstans! Och jag var rädd HELA flygresan. Varenda sekund. Jag var inte rädd för OM vi skulle störta, jag var övertygad om ATT vi skulle störta, frågan var bara NÄR! Jag satt helt enkelt hela resan och konstant väntade på att planet skulle vända nosen neråt. Samma sak hände när vi några år senare åkte till USA. Samma rädsla. Samma övertygelse om att störta. Samma otroliga ångest!

Det tog det många år innan jag vågade mig på att flyga igen. Men till slut bestämde vi att vi skulle åka någonstans där flygtiden var förhållandevis kort, och dessutom skulle jag skaffa mig någonting som höll mig lugn. Det slutade i en bokning till Mallorca och en bokning till Läkarcentralen. Från läkarcentralen kom jag med ångestdämpande tabletter med beskrivningen ”1 – 2 tabletter vid flygresa”. Jag lydde och tog 2 tabletter, vilket inte hjälpte ett dugg! Jag var minst lika rädd som jag brukade!

Två år senare bestämde vi oss – trots min rädsla – att åka till Thailand, en resa bestående av tre flighter och en restid på sammanlagt nästan 14 timmar. Jag insåg ju att det här skulle bli en pers utan dess like, så jag ringde läkaren och frågade hur många av de utskrivna tabletterna man kunde ta utan att det blev farligt. "Åtta, hur så?" svarade hon! BRA sa jag och tryckte i mig lite fler än det som stod ordinerat på receptet (men ändå med marginal till åtta)!!! Och behöver jag säga att jag var hyfsat cool på den resan. Därefter minskade jag med en tablett på hemresan, och fortsatte minska för varje gång jag flög. Det här innebar att jag efter några genomförda tur-och-retur-resor var framme vid första resan som skulle göras med 0 tabletter.

Så när jag för första gången skulle flyga utan att preparera mig själv med tabletter, höll jag andan: ”Skulle jag klara mig utan att vara rädd, eller skulle jag vara tvungen att ändå tvingas ta tabletten för att känna mig lugn”. Men jag var lugn! HELT lugn! Eftersom jag hade "tagit bort" ångesten under de senaste resorna, så hade min hjärna kommit fram till att det gick att flyga utan att vara rädd. Min hjärna hade gått på finten. Min hjärna trodde helt enkelt att jag inte var rädd längre.

Efter den 0-flygningen har jag gjort drygt 100 lyft med flyg, och jag har inte varit rädd. Och det lustiga är att jag egentligen är rädd, men min hjärna har inte kommit på det, den tror fortfarande att jag är cool och orädd.

Alla har vi olika vägar till att hantera våra hinder, det här kanske inte var det lämpligaste sättet att hantera rädslan, vad vet jag? Men vet du, jag struntar i lämpligheten, för det hjälpte mig, och det var det viktiga! Nu sitter jag och min manipulerade hjärna och flyger kors och tvärs i världen. Och jag njuter till och med av flygningen, speciellt starten som var den jag hatade allra mest förut. Och nu är det jag som pratar lugnande med oroliga medpassagerare vid kraftig turbulens och liknande situationer!

Överblivna tabletter är slängda sen många år, kvar finns bara jag och min manipulerade – men coola – hjärna.