livetimitten

Fortsätter på temat från förra inlägget: Förändringar.

Det pågår ju förändringar i våra liva hela tiden, mindre och större. Förändringar som hela tiden kommer upp och som påverkar oss på olika sätt. Om jag står inför att genomföra förändringar, privat eller professionellt, så måste jag ha respekt för individen igenom hela processen. Jag måste ha respekt för att alla människor möter förändringar på sitt alldeles egna och personliga sätt, och inte utgå ifrån att alla reagerar som jag.

Människor som står inför ”tvingande” förändringar måste betraktas utifrån att de är individer. Individer som var och en har sin egen erfarenhet och syn på förändringar. Människor kan tillhöra ett kollektiv, men individen i det kan aldrig betraktas som ett kollektiv: Mina barn består av två individer, inte en klump; ett kontor kan bestå av ca 25 individer, inte en klump; ett företag kan bestå av 2000 individer, inte en klump!

Vi måste låta individerna vara med och påverka förändringen. De måste få en möjlighet påverka inom de ramar som finns, och utifrån sin egen klokskap bidra till att förändringen landar så bra så möjligt. Vi måste föra en dialog, involvera i tidigt skede  och skapa en stabil grund för delaktighet.

När vi förändrar något som påverkar andra människor så får vi aldrig bortse från det faktum att det är individer vi har att göra med. Individer som besitter fantastiska källor av kunskaper och erfarenheter. Individer som kan bidra till att förändringen blir så väldigt mycket bättre än om jag skulle drista mig till att tänka ut allt själv. Vi måste respektera alla som individer med var sin ErfarenhetsBank, varsin KlokhetsBank och var sin IdéBank.

Har jag överhuvudtaget råd att låta bli att ta tillvara på dessa ”Banktillgångar”?

Funderar på det där med vad som triggar oss människor till förändringar. Ni vet, drivkrafter och brinnfaktorer och sådant som får människor att vilja – och att våga – lämna det gamla, det enkla, det bekväma. Hur kommer det sig att jag går igång i varenda cell när en utmaning och förändring läggs framför ögonen på mig? Hur kommer det sig att ju mer komplicerad utmaningen och förändringen känns för mig, desto mer nyfiken och triggad blir jag att släppa allt tryggt och bekvämt och kasta mig ut i det okända, det osäkra? Och hur kommer det att andra reagerar fullständigt tvärtemot.

Vi är alla så oerhört olika på den punkten. Vi har olika bevekelsegrunder för vad som får oss att känna längtan efter det där okända som ligger där framför oss och lockar…eller skrämmer. En del hittar aldrig den där bevekelsegrunden, det där som tar oss igenom muren mot det annorlunda. Det där som får oss att längta efter förändringen, utmaningen, otryggheten. En del vill inte förändra någonting, ALLT måste förbli precis som det alltid varit. Det kan handla om förändringar på jobbet, men lika väl förändringar i det privata.

Förändringar påverkar oss beroende på vilka vi är, och vad vi har med oss i bagaget. Jag kanske har vuxit upp i en omgivning som inte förändras någonting överhuvudtaget. En omgivning där jag kanske först som vuxen möter min första större förändring. En förändring som jag kanske till och med har kunnat vara med om att påverka. Då tror jag att förändringar – generellt sett – triggar mig i förhållandevis stor utsträckning. Om jag däremot vuxit upp i en motsatt miljö; En miljö med många förändringar, eller med enbart någon enstaka – men för mig – negativ förändring? En förändring som jag kanske inte har kunnat var med och påverka? Ja då står ju förändringar för något negativt och skrämmande. Jag tror att sådant tenderar att prägla hela vårt vuxna liv.

Jag tror att jag har vuxit upp utan några som helst förändringar ;-)

Det är så lätt att fokusera på fel saker när man har lite för mycket runt sig och kring sig. Det är lätt att man börjar göra fel val och fel prioriteringar, vilket kan få tillvaron än mer komplicerad. Det är inte lätt det där med att veta exakt var man ska sätta fötterna för att få till den perfekta balansen i alla lägen.

Om jag ska balansera över en smal planka, är det väldigt lätt att jag böjer nacken och tittar ner. Tittar ner för att veta exakt var jag sätter fötterna. Konsekvensen blir att jag visserligen ser att jag sätter fötterna på rätt ställe, men på bekostnad av balansen! Jag måste istället höja blicken, fokusera på mitt mål rakt framför mig, och lita på att fötterna kan känna den rätta placeringen. Om jag gör det så ökar jag också möjligheten att ta mig över plankan istället för att ramla ner.

Att släppa blicken på var jag sätter fötterna känns ofta riskabelt och läskigt eftersom jag vet att det handlar om att fötterna måste placeras exakt på rätt rätt ställe på plankan. Men om jag inte höjer blicken så vet jag att hur perfekt jag än placerar mina fötter, så är risken mycket större att jag tappar balansen. Jag måste hela tiden ha blicken riktad framåt, på målet, och lita på mina fötters förmåga att placera sig rätt.

Ibland hopar det sig t ex på jobbet med massor av aktiviteter, beslut och uppgifter, och då är det väldigt lätt att hamna i balansera-på-plankan-reflexen, d v s att titta ner…och därmed riskera att tappa balansen och falla. Då gäller det att ha is i magen och tvinga upp blicken mot horisonten, mot målet. Klarar jag det, ja då har jag faktiskt väldigt goda chanser att komma i mål!

Vi har väl alla lite olika saker där vi tankar energi, det kan vara en promenad, träning, skön musik eller i samvaron med familj och vänner. För egen del får jag mitt energitillskott tillsammans med andra människor i allmänhet, och tillsammans med Underbara människor i synnerhet.

När jag sätter mig ner och funderar på alla dem jag har runt mig – familj, vänner, arbetskamrater – så kan jag konstatera att jag har otroligt många goa, omtänksamma och generösa människor omkring mig hela dagarna. Underbara människor som alltid har en kram till övers, ett uppmuntrande ord, en snäll kommentar eller något annat som visar att de bryr sig om, saker som gör att de lyfter mig om jag har en svacka.

Det är alla de Underbara som jag har kvar i mitt främre medvetande. Alla som ger mig och andra omkring sig energi! Alla de Underbara som trots egna eventuella bekymmer, sorger och dagliga utmaningar alltid verkar bry sig om andra, sina medmänniskor. Alla de Underbara som väljer att tolka sin omgivning positivt, och ger tillbaka glädje och energi till alla andra som rör sig i cirklar runt omkring!

Självklart stöter jag då och då på den andra sorten, de som stjäl energi genom att vara elaka och ogina. De som försöker höja sin egen självkänsla genom att försöka sänka andras. De som ständigt stjäl andras energi och inte förstår varför de ska ge något tillbaka. Dessa föser jag avsiktligt bakåt i mitt medvetande. Föser bakåt, ända tills de ligger allra längst bak i hjärnan och skvalpar för sig själva. Där kan de ligga!

De ogina har ingen plats i mitt medvetande, där finns bara plats för de goa, de omtänksamma och de generösa! De Underbara! De som generöst delar med sig av sin omtanke och kärlek. De som ger energi, istället för att stjäla den!

Satt och såg slutet av programmet Världens barn på Svt, och blev så glad! Låter kanske konstigt att jag blir glad när jag sitter och ser på svältande människor i Somalia och andra katastrofdrabbade länder.

Man gjorde där en jämförelse med Sverige för ungefär 100 år sen. Ett Sverige som var ett av de allra fattigaste länderna i Europa, ett Sverige med barnarbete, svält och sjukdomar. Ett Sverige vars invånare blev flyktingar i jakten på överlevnad. Ett Sverige som på flera sätt har samma brist på förutsättningar som många av dagens utvecklingsländer. Men det som är så otroligt häftigt, och som gjorde mig så himla glad, är ju det faktum hur snabbt vårt land förändrades. På oerhört kort tid gick vi från att vara ett utvecklingsland till att bli ett av världens ekonomiskt mest stabila länder!

Föreställ dig då vad vi tillsammans kan göra för dagens utvecklingsländer, med de möjligheter vi har idag!! Det är ju helt galet fantastiskt! Om det tog mindre än 50 år för vårt land att ta sig från misär till stabilitet med den tidens brister på möjligheter…betänk då vad vi – med rätt insatser – kan vara med om att utveckla i dessa länder idag!

Vi har ett gemensamt ansvar, vi är EN värld! Det är klart vi ska ha olika länder och olika kulturer, men vi kan inte ha vattentäta skott emellan oss! Vi kan inte dela upp världen i mitt land och ditt land; mitt lands tillgångar och ditt lands tillgångar, på ett sånt sätt att det får konsekvensen att vi indirekt accepterar att barn dör av svält i någon annan del av världen.

Vår värld består inte av mängder av smådelar som har klistrats ihop till en färgglad boll. Nej tvärtom, vår värld är ursprungligen en helt underbar, rund, färgglad och hel boll, det är vi människor som har valt att dela upp den i mängder av smådelar med djupa skarvar emellan!

Så kan vi ju inte ha det, eller hur? Vi måste satsa på att ha en hel boll! Bättre att ha en hel boll utan skarvar, det blir liksom lättare och roligare att spela boll då!

Om det är något i mitt liv som jag inte är nöjd med så måste jag ju försöka rensa bort det, byta ut det, vad som helst, bara jag försöker göra något åt det. Jag kan inte bara låta det fortgå och passivt se på medan det förbittrar mig själv och mitt liv. Jag måste ställa mig själv frågan: Varför gillar jag inte det här? Vad kan jag göra åt det? Och finns det något som hindrar mig från att göra något åt det?

Att vara medveten om att väldigt många saker som händer i livet föregås av ett val är en ganska skrämmande tanke.

Det är klart att det finns situationer som man inte kan skylla på det egna valet, det är jag oerhört medveten om. Men, det är väldigt, väldigt många situationer som ändå bottnar i någon form av val, medvetet eller omedvetet. Det jag menar är att man måste ta kontroll över de val som påverkar ens liv, och sluta se sig som offer för olika omständigheter. Vi har en skyldighet mot oss själva att göra det, vi har bara ett liv!

The sun shines and warms and lights us and we have no curiosity to know why this is so; but we ask the reason of all evil, of pain, and hunger, and mosquitoes and silly people. ~Ralph Waldo Emerson

Visst är det väl konstigt att vi så ofta hänger upp oss på det negativa? Att vi kan älta och grotta ner oss i det tråkiga och dåliga, identifiera felen och därefter diskutera orsakerna till dessa i oändlighet.

Hur kommer det sig att vi hellre diskuterar vem som blir terrorist och varför, istället för att diskutera vem som blir hjälparbetare och antivåldskämpe, och vad som driver dem?

Hur kommer det sig att vi hellre diskuterar de som vi betraktar som knasbollar, och beklagar oss och gnäller över deras beteende? Istället för att diskutera vad som driver alla de underbara, glada och omtänksamma människor som finns runtom oss och som förser oss med energi och glädje?

Hur kommer det sig att vi ibland beter oss som om vi får energi av att klaga på andra, istället för att se till att få energi av att berömma och glädjas med andra?

Ja, vi är allt ena konstiga filurer, vi människor!

Kollegan från igår, hon som valde fotbollslag utifrån samma seriösa grunder som jag (dvs snygga killar), kom skrattande in till mitt rum idag och knöt an till mitt förra inlägg!

Hon berättade att hon som 12-åring önskade sig en häst i julklapp av sina föräldrar. Föräldrarna som hade trott att hon skulle skriva en lite mer ordinär julklappslista, t ex ”ett par Gul&Blå-jeans” eller ”senaste LP:n med KIZZ” blev naturligtvis lite ängsliga. En häst är ju inte den billigaste lilla present man kan skriva på en julklappslista direkt. De fick ju helt enkelt sätta sig med min lilla kollega och säga: ”Älskling, det kan inte bli någon häst i julklapp i år, en häst kostar alldeles för mycket pengar. Men OM vi vinner en miljon på Penninglotteriet, DÅ ska vi köpa en häst det första vi gör, det lovar vi”.

Till föräldrarans förvåning skiner min kollega upp i ett stort leende! Hon skuttar kvittrande ut ur rummet med glada hoppsasteg, för nu skulle hon ju få en häst!! HURRAAAA!!!! …för det var ju självklart, eller hur?

I den möjlighetsfokuserade och hinderlösa värld där hon som barn befann sig, så fanns inte ordet OM! Nix, detta ord var fullkomligt onödigt i hennes ordförråd, vad skulle ett sån ord vara bra för??? Inte till nåt! Ordet automatöversattes därför till NÄR – inte OM – vilket ju faktiskt innebar att hon tids nog skulle få en häst, när hennes föräldrar vann sin miljon. NÄR de vann den, inte OM de vann den! Så därmed var hon nöjd och lycklig, och kvar i soffan satt två förvånade föräldrar!

Jag tror att jag ska börja tänka så! Ja, jag ska börja utgå ifrån perspektivet att OM inte finns, och att allt jag vill kommer att ske! Att fullkomligt negligera alla typer av hinder som står i vägen för mina drömmar! Yupp, NU börjar jag!!!

På lunchen häromdagen satt vi några stycken och pratade om hur det kom sig att vi håller på de fotbollslag som vi gör. Jag och en kvinnlig kollega konstaterade att valet av lag skedde under mellanstadietiden, och att valet till 100% hängde ihop med att det laget hade skolans snyggaste killar som anhängare.

För min del handlade det om en kille som kallades för ”Pucken”. Han var så otroligt häftig och snygg, ljust lockigt hår, alltid insvept i en AIK-halsduk, och bara så cool!!!! …och vi var ihop…scrazxatzzqf…..eh…eller få se här nu, hur var det egentligen det var:

·         Jag tyckte att han var snygg,

·         Jag gick över till AIK för att han höll på det laget,

·         Jag sa hej varje gång jag såg honom (och han nickade tillbaka),

·         Jag log….

….och sen en dag….HAN LOG!!! That’s it, det räckte! I min värld räckte det för att betrakta oss som ett par… i princip!

Jag och mina kollegor skrattade när vi mindes tillbaka, och konstaterade att på den tiden var saker och ting inte så komplicerade när det kom till kopplingen drömmar – verklighet. Hur kommer det sig att jag vid 12 års ålder drog slutsatsen att jag och Pucken i princip var ihop (bara för att han log i kombination med att jag dyrkade honom), när vi drygt 35 år senare sitter och skrattar åt samma slutsats? Vad hände med vår inställning till möjligheter och hinder under de här åren? Hur kommer det sig att vi på den tiden nästan alltid bara såg möjligheter, och nu allt som oftast tenderar att se hinder???

Då, när jag var 12 år, fanns ALLA möjligheter! Det fanns inga hinder för att nå mina drömmar! Jag bytte framtidsdröm nästan en gång i veckan, och ingen av dem verkade speciellt svår att förverkliga. Inte ens den drömmen som gick ut på att jag skulle bli den person som slutligen skapade absolut fred på jorden. Den drömmen var en av de längre faktiskt, den höll nog i sig i åtminstone en månad innan den byttes ut mot något som för stunden kändes viktigare, såsom att bli mångmiljonär eller något liknande (vilket självklart också var en fullt uppnåelig dröm).

Jag är en ganska positiv person som brukar se både nuet och framtiden som förhållandevis ljus och lovande. Men det är klart, skulle någon komma och säga att jag är personen som skulle skapa absolut fred på jorden…då skulle jag nog se ett par fler hinder än möjligheter….

VAD sjutton hände med min positiva syn på möjligheter???? Jag måste göra något åt det här….

Det jag pratade om i förra inlägget, det där om att testa sin egen förmåga och upptäcka att man klarar de utmaningar man frontar, det är en så häftig upplevelse. En personlig utvecklingsresa som ger så otroligt mycket energi i form av ökad självkänsla och självförtroende.

Det är inte bara stora resor jag tänker på. Det kan vara en liten resa, som att våga prova om man har modet att lämna ut sina tankar i en blogg… :-) ...men det kan också vara en stor resa som att ändra inriktning på tidigare livsval. Oavsett om det är en liten eller stor resa så har den ofta det positiva med sig att det blir uppenbart för en själv vad mycket man klarar. Sånt som man innan kanske inte trodde att man skulle klara av.

Den här typen av personlig resa är egentligen ganska lik processen när man gör en ”vanlig” geografisk resa, som t ex till ett varmt soligt medelhavsland med smarrig mat och dryck: Det börjar med att man känner att någonting behövs för att bryta vardagen. Man börjar drömma om en resa; börjar leka med tanken; tanken blir till fundering; funderingen blir till planering; planeringen blir till bokning; bokningen blir till betalning; betalningen blir till….genomförande!!!

Egentligen är det ju samma sak med den inre resan! Processen är den samma: Drömmen om förändring; en påbörjad tanke; fundering; planering; bokning; betalning och så slutligen genomförande. Skillnaden är egentligen bara att när du gör den personliga resan så är det inte värmen och maten som du upplever. Upplevelsen är istället den inre känslan av att växa, att få ta ett kliv till på din alldeles egna personliga Självkänslastege! Att få kliva upp ett eller två steg på Självkänslastegen och titta ner på alla steg som ligger bakom en, steg som man lyckats ta sig till – och förbi, det är så härligt!

...Och det bästa med den stegen, det är att den aldrig tar slut! Den kan bli precis hur hög som helst, och man får inte svindel! Får man svindel, ja då är man helt enkelt på fel stege!

Något av det häftigaste jag vet är att när människor upptäcker styrkor hos sig själva som de tidigare inte sett…eller rättare sagt, som de tidigare inte har vågat se! Ofta handlar det om det där med självförtroendet, hur man uppfattar sig själv och sin förmåga. Alltför ofta är synkningen tämligen dålig mellan vad man tror sig klara av och vad man i verkligenheten faktiskt klarar av. Att gå från en självuppfattning att inte klara av det man vill göra, till att upptäcka att man visst klarar av det, det leder till att man klarar av att ta kliv uppåt på sin Självkänsla-stege, och DET är häftigt!

Att testa sin förmåga, det här att frivilligt utsätta sig för en situation som man inte har full kontroll över. Att kasta sig ut från klippkanten (bildligt talat naturligtvis) för att se om vingarna bär, det är ju både spännande och ganska läskigt. Det kan ju faktiskt sluta med en krasch, men det kan också innebära att du faktiskt upptäcker att dina vingar är tillräckligt täta och starka för att klara av att fånga vinden och lyfta. Känslan just när du kastar dig över kanten och dina fötter släpper kontakten med fast mark, du slänger kanske en blick nedåt och ser avgrunden under dig. Just då, när du känner att du under nån mikrosekund faller så tänker du skräckfyllt: ”SHIIIIT, vad fasiken har jag gett mig in på????!!!!” Men just där känner du hur dina utsträckta vingar fångas av vinden under dig, och du känner hur du snabbt lyfts uppåt och glider iväg i den höga, klara luften!

Där, just där, är känslan så galet skön! För exakt DÄR inser du att de tvivel du hade om din egen förmåga att fixa situationen var helt onödigt, och känslan av att klara allt du bestämmer dig för är så otroligt intensiv, och ja, behöver jag ens säga det? Känslan är galet go!

Jag var på klassträff för några veckor sedan. Det var min gamla högstadieklass som träffades på en pub i Stockholm och ungefär halva klassen var där. Det lustiga var att flera av oss konstaterade att vi kände en mycket större samhörighet nu när vi vid nästan 50 års ålder träffas efter flera år, än vad vi gjorde när vi som yngre tonåringar sågs varje dag.

Beror den plötsliga samhörighetskänslan på att vi lever mer lika liv nu? Näe, absolut inte! Vi kunde alla konstatera att vi lever väldigt olika liv, så det kan inte vara det som är skälet. Däremot kunde vi slå fast att det finns en gemensam nämnare som vi inte hade tidigare: Tryggheten med – och acceptansen av – den egna personligheten och Jaget!

Det där med att man under årens lopp har blivit tryggare i sig själv är något jag har tänkt på många gånger. Just det där med hur trygg och komfortabel jag känner mig med mig själv nu, jämfört med när jag var yngre. Hur min självkänsla har ökat, känslan av att jag är värd lika mycket som andra. Insikten att jag sätter ramarna för hur jag vill bli behandlad och bemött, och att jag har rätt att sätta de ramarna.

Tänk om all den erfarenhet, all den självkänsla och all den åldersklokhet som jag har nu hade kunnat packas ner i en väl försluten låda och skickas 30 – 35 år bakåt i tiden. En låda adresserad till mig, som jag hade kunna packa upp DÅ! Wow! Jag tror i och för sig inte att jag hade blivit en annan person jämfört med den jag är idag, inte heller att jag skulle ha varit lyckligare – eller olyckligare för den delen – men jösses vad mycket onödig ångest och oro jag hade sluppit!

Jag minns för några år sen, då satt jag och några tjejkompisar och pratade om tonårstiden. Någon ställde frågan om vi kunde tänka oss att ”gå tillbaka” till tonårstiden om man fick en miljon kronor? En sa att hon absolut, utan tvekan, hade hoppat på en tidsresa bakåt i tiden, bara för att få uppleva tonårstiden igen. Min känsla var totalt tvärtom, jag skulle inte gå tillbaka för några pengar i världen! Jag hade ändå en ganska kul tonårstid om man ser på det stora hela, men ACK så osäker jag var! Jag oroade mig för i princip ALLT när det handlade om att leva upp till förväntningar från omgivningen: Att inte vara tillräckligt omtyckt av vännerna; att inte vara tillräckligt populär bland killarna; att inte vara tillräckligt snygg; att inte vara tillräckligt smart; att inte vara tillräckligt cool….ja, listan på ångestgrundande tonårstankar var nästan oändlig!

Nu däremot så känner jag mig lite som Fonzie! För er som glömt – och för er som inte var med på den tiden – så var Fonzie lite av en kultfigur i en tv-serie från 70-talet som hette "Gänget och jag". Fonzie hade en gest som var karaktäristisk för honom: Han gick fram till spegeln och tog upp kammen för att snygga till sig i håret, han tittade på sin spegelbild, sen slog han ut med armarna, ryckte på axlarna, nickade uppskattande till sin spegelbild och konstaterade att han dög precis sån som han var…han behövde inte kamma sig!.....

Jag ska försöka förklara hur jag menar när jag säger att jag känner mig som Fonzie: Föreställ er att jag står i ett jobbsammanhang med en grupp människor som jag inte känner så väl, och en diskussion startar. En diskussion där jag säger något som direkt utmanar och ifrågasätter de andras åsikter och uppfattning. Förr kunde en sån situation innebära att en enorm ångestbubbla växte i mig. Jag kunde älta frågan i flera dagar och förbanna mig själv för att jag aldrig kan hålla tyst, och tillbringa massor av tid funderandes på vad folk skulle tänka och tycka om mig!

Nu däremot när jag hamnar i den typen av situation, så konstaterar jag att jag har en avvikande mening, jag tror på den och jag står för den! Fortfarande kommer ibland tanken per automatik när jag hamnar i den typen av situation att: ”Aj då, vad ska de tänka om mig nu då”, men lika snabbt kommer nästa tanke: Att mina tankar är viktiga, lika viktiga som någon annans. Att jag respekterar de andras åsikter, men tycker att mina åsikter är lika viktiga – och riktiga – och därför säger jag det….och därför mår jag bra!

Jag lägger tanken åt sidan om att jag eventuellt skulle vara avvikande, och att jag genom att uttrycka mina utmanande åsikter och uppfattningar, riskerar att bli betraktad som korkad och inkompetent. Jag vet att jag är duktig på det jag gör, och jag vet att mina tankar är lika viktiga och bra som någon annans!

Jag går liksom fram till spegeln, lyfter kammen för att snygga till mig, slår ut med armarna, nickar uppskattande till min spegelbild och konstaterar att jag är både klok och kompetent! Jag behöver inte kamma mig…

….och jag ÄLSKAR Livet i Mitten!

Jag älskar när människor är starka nog att stå för och visa sina sårbara sidor! Det visar på styrka och och det visar på hög självkänsla, och DET gör mig imponerad!!

Vissa människor har ju det där som jag pratade om igår, det där att komma in i ett rum och så bara suuuuugs all uppmärksamhet till den personen! De här personerna är ju oftast själva medvetna om den effekt de har på sin omgivning – på gott och ont! På gott och ont för oss omkring, men framför allt på gott och ont för sin egen del också!

Det är ju inte utan att den positionen föder viss press på dem; folk förväntar sig ju att de ska vara de där kaxiga, självsäkra, starka och platstagande personerna. De kan självklart ha dåliga dagar och låta bli att ta plats, det är inte så svårt, i själv verket kan det till och med stärka deras image! Även de dagar då de är lite mindre bullriga, lite mindre yviga, så fortsätter de att ta lika mycket plats! Det kan till och med vara så att de dessa dämpade dagar tar lite mer plats än vanligt rent av, eftersom folk omkring blir lite osäkra när rollerna blir otydliga. Då försöker vi runt omkring skapa ordning i rollerna igen, och försöker puffa fram ”Platstagaren” för att få henne/honom att ta den gamla vanliga centrumrollen.

Men vad som är värre för dem kan vara när det inte handlar om att de är rädda att förlora platsen de tar, utan om att det riskerar att gå hål på ytan och blottlägger någonting annat som de vanligtvis inte visar. Ytan kanske inte ser ut sån som de själva önskar, men det är en yta som de är trygga med. Vi har alla våra ytor som vi är trygga med och som vi ogärna förändrar, men skillnaden mellan ”Platstagarna” och övriga är att alla verkligen är oerhört medvetna om Platstagarens yta. Det gör dem också mer sårbara. Alla runt omkring har tydliga förväntningar på Platstagarens beteende, och om man då går utanför ramen så blir det väldigt uppenbart…för alla!

Platstagaren är därmed mer utsatt för betraktande och dömande granskning vid ”skador” på ytan. Om ytskadan dessutom innebär att man kan uppfattas som den totala motsatsen till vad ytan tidigare har speglat, då blir rädslan för att blotta skadan ännu mer skrämmande! Just för att alla är så otroligt medvetna om hur ytan normalt ser ut!

När de här kaxiga, självsäkra och platstagande individerna har det otroliga modet att faktiskt visa den skadade ytan, att blotta sig, ja då blir jag imponerad. Att visa att den bild vi har sett - vi som befinner oss runtomkring - bara är en bild av en yta och ingenting annat. Att det bakom ytan finns någonting annat, en sårbarhet, en osäkerhet, ett behov av andras stöd! Då inser jag styrkan hos den här människan och då blir jag imponerad!

Vi stöter väl alla på dem emellanåt, de där som kommer in och på något sätt slukar all plats i rummet. De är ofta ganska charmiga, lite bullriga och yviga, och med en ganska kaxig jargong tar de kommandot och samlar all energi och uppmärksamhet runt sig själva. Hur vi ser på dem är lite olika, dels beroende på hur de här personerna för övrigt är, men absolut mest avhängigt är det kanske hur vi själva ser på att bli ”satta åt sidan”….och hur vi hanterar det.

Inte sällan har människor en slags hatkärlek till de här personerna, man fascineras av dem, man imponeras av dem och kanske blir glada och smittade av energin i rummet. Men andra kan istället uttrycka att de känner en viss avund över att själv inte få vara den som står i centrum, några grämer sig över att de själva får stå tillbaka, och ytterligare några kanske till och med irriteras över att personen tar så stor plats så att man själv förvandlas till en liten ”Ingenting”.

Ibland hör jag en del säga, att när de möter den här typen av människor som tar sån plats, så känner de att de krymper, att de blir osäkra och upplever sig själva som små, tråkiga och grå. Jag har hört det från människor som normalt sett själva är framåt, roliga och självsäkra. Tänk om de istället kunde vända blicken mot sig själva, se sina starka sidor, lyfta de sidorna och uppskatta dem. Inte spegla i förhållande till andra, utan bara sätta sig och försöka spegla sig själv, utifrån sin egen unika personlighet. Sätta sig ner och spegla alla bra sidor man har, värdera dem utifrån varje unik egenskap utan jämförelse med vare sig andra eller någon idealbild! Bara värdera sina goda sidor rakt upp och ner! Reflektera över hur dessa sidor kan uppfattas av andra och hur man tror att andra uppfattar en…med en spegel som är klar och positiv. Där själva syftet med att se in i den spegeln faktisk ska vara att se sina bra sidor, och försöka se dem med andras ögon och se vad dessa unika sidor faktiskt kan ge andra i sin omgivning! Alla människor är ju så underbart unika! Tänk om vi kunde lägga vår energi på att försöka lyfta dessa unika sidor istället för att fokusera på att avundas de som har sidor som man själv inte har!

Jag har världens roligaste jobb, så är det bara! Jag har förmånen att få arbeta i en roll som innebär att jag konstant kommunicerar med människor. När jag använder mig av begreppet ”kommunicera” så menar jag det här med flervägskommunikation. Att kommunikation inte bara handlar om hur jag verbalt uttrycker ut ett budskap, utan hur allt jag säger och allt jag gör, samt allt mottagaren säger och allt mottagaren gör, påverkar hur mitt budskap mottas och vilken effekt som uppnås.

Det är ju så otroligt spännande att se hur olika sätt att lägga fram saker påverkar hur effekten blir. Ibland räcker det med att ändra ordföljden i en mening för att reaktionen hos mottagaren ska blir helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig! Eller om jag själv tror på det jag säger! Att gå ut med något som jag själv inte tror på! Den ni, den är en riktig rysare! Men ack så vanligt det är!

Det har hänt att jag som chef får ett uppdrag att driva igenom en förändring som jag själv – åtminstone inledningsvis – anser är fel eller åtminstone onödig. Om jag då går raka vägen ut till mina medarbetare och försöker få dem att köpa det jag säger….näe, det säger sig själv…det kommer inte gå bra! I alla fall inte så bra som det hade kunnat gå om jag faktiskt först hade satt mig ner i lugn och ro och funderat igenom bakgrund, syfte och förväntad effekt, från alla möjliga olika vinklar. Om jag hade tagit mig tiden att reflektera över förändringen ända tills jag hade haft hela bilden klar för mig. Att jag verkligen hade sett till att FÖRSTÅ bakgrund, syfte och förväntad effekt! Först då hade jag kunnat hitta ett sätt att förhålla mig till det. Först då, när jag hade gjort budskapet till mitt eget, hade jag varit trovärdig i min kommunikation med mina medarbetare!

Om jag själv inte förstår och tror på det jag faktiskt står och säger, hur kan jag över huvudtaget förvänta mig att någon annan ska förstå eller tro på det?

Vaknade idag och tänkte: Jösses jag är verkligen mitt i allting just nu! Antingen är jag verkligen I mitten, eller så är jag mitt emellan…vilket de facto innebär att jag är mitt i ändå på nåt sätt!

Det är klart, när jag säger mitt i och syftar på livet, så förutsätter det att jag ska bli 98 år (!!!)...men vad sjutton, konstigare saker har väl hänt än att starka kvinnor fyller en himla massa år! Så, yupp, jag räknar kallt med att jag är mitt i!!!

Jag är mitt i karriären - jag har ju åtminstone MINST 16 år kvar i arbetslivet, och troligtvis kommer nån med makt på att de borde höja pensionåldern...så, jag har troligtvis minst 21 år kvar i arbetslivet. Räknar jag då bakåt så innebär det att för 21 år sen så var jag 28 år och hade precis börjat fundera på vilken inriktning jag borde välja på min universitetsutbildning. Så, yupp jag är mitt i karriären också!

Jag har två barn, 25 och 18 år gamla, och därmed mitt emellan! Mitt emellan förälder-till-minderåriga-barn-tiden och förälder-till-barn-med-barn-det-vill-säga-far-alternativt-morförälder....så, yupp...mitten där med!

Jag kan rabbla mittenpositioner i ett par timmar framåt om jag skulle vilja, men det vill jag inte, utan konstaterar bara glatt att: Ja jösses, vad jag är mitt i allting nu!

Till någon eventuell läsare av min blogg vill jag bara säga: VÄLKOMMEN TILL MIN VÄRLD FRÅN LIVET I MITTEN!