Jag är ingen bluff!
Några gånger i livet har jag fått förfrågningar om att utföra t ex ett speciellt uppdrag eller ett jobb. Den typen av förfrågningar som innebär både en utmaning, men framförallt en bekräftelse. En bekräftelse på att man har något att bidra med som är viktigt.
Förr, när jag var yngre, innan jag befann mig i mitten av livet, så var sådana frågor förknippade med många andra känslor också. Och inte alltid så positiva!
När jag fick den här typen av fråga när jag var yngre, så blev min första känsla ”Oiiiiiih!!! Jag är bra!!!” den känslan höll i sig i ungefär en tiondels sekund…MAX! Sen tog nästa känsla över: Prestationsångesten!
Få saker är så förlamande som den känslan. Den greppar tag i hjärnan på ett konstigt sätt och får tankeverksamheten att låsa sig. Det enda som dunkar i huvudet är ”Nu blir du avslöjad, nu kommer de på att du egentligen inte kan någonting, att du inte har något att bidra med över huvud taget”. Det resulterade i att jag gjorde mig så liten och osynlig som möjligt, ifrågasatte inte när jag tyckte att saker utfördes fel , eftersom jag då kunde bli avslöjad som korkad!
Det här är ytterligare en sak som är så skön med Livet i Mitten, nu när jag är bekväm med mig själv. De här åren som har gått har ju – som jag nämnt tidigare inlägg – gett mig en självkänsla och självförtroende. Nu när jag får den typen av förfrågningar, nu när jag faktiskt till och med gillar mig själv, då blir min första känsla. ”Oiiiiiiiih!!!! Jag är bra!!!” och min nästa känsla är: ”Så himla kul, få se vad jag kan göra av det här”.
Nu tar jag plats, jag säger ifrån när jag tycker motsatt mot vad de andra tycker och jag känner bara tillfredsställelse. Tillfredsställelse över att kunna bidra, tillfredsställelse över att känna att någon ser att jag har något att bidra med och tillfredsställelsen över att få utvecklas i en utmaning.
Det är så skönt att vara på väg att bli fullvuxen, så skönt att tycka om sig själv, så skönt att kunna möta utmaningar med känslan: Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag får frågan för att jag behövs. Jag vet att det är viktigt att just jag är med, att min kunskap inom området kommer göra skillnad!
För det är så det är! Vi är alla oehört duktiga inom våra områden, oavsett om det handlar om saker kopplade till jobbet eller privat. Vi måste bara bli väldigt mycket bättre på inse det, och säga det till oss själva. Vi måste bli bättre på att säga till oss själva att vi är BRA, för det är precis det vi är! Oavsett om vi är unga eller gamla, VI ÄR BRA, vi måste bara förstå - och acceptera - det!
Erfarenhet kommer med åren. Det är samma fråga som man ställer till sig själv "Duger jag?" När man är ung, då vet man att det finns människor som äldre och med erfarna inom området. Efter några år känner man att NU (!) är JAG som har mer erfarenhet och kan titta lite "ner" (med positiv uttryck) på de som inte har den. Ålder som ger den förmånen att kunna säga ifrån sig,"tycka" och trivs med sig själv :) Därför brukar man säga: "Jag skulle vilja ha mitt huvud som jag har nu, när jag var tjugo". :)
