Att stärka ett ömtåligt ytskikt
Hur kommer det sig att en som ”slagits” till marken inte hinner mer än att på ostadiga ben ställa sig upp på vingligt Bambi-vis innan något är där och slår henne till marken igen?
Jag tror inte på att saker och ting är förutbestämda, inte heller att någon är dömd till olycka. Ändå upplever jag det många gånger som att det är samma individer som drabbas flera gånger i rad av t ex olika sjukdomar och olyckor.
Om jag slås till marken av något skäl, tömmer jag då all min kraft och energi i fallet? Blir jag ett mer lättangripligt offer för en eventuellt ny attack när jag använder det sista av mina sinande krafter till att resa mig upp igen? Om jag förlorar någon älskad människa i min närhet, är jag då ett lättare offer för att bli attackerad av en sjukdom, eller till och med att råka ut för en olycka?
Ja, jag tror faktiskt det! Jag tror tyvärr att man blir ett lättare offer om man av något skäl har utsatts för något som tömt själen på energi, kraft och glädje. För smärta, oavsett om det sitter i själen eller i kroppen, gör mitt skal ömtåligare. Jag går lättare sönder.
Vid fysisk misshandel kan vi som finns runt omkring, gå in och bryta slagen, eller åtminstone skydda den misshandlade individen. Men egentligen är det ju ingen skillnad oavsett vilken typ av attack man råkat ut för. Jag tror att vi som finns runt omkring kan agera buffert och stötdämpare även efter en själslig knock-out, precis som vi kan göra vid fysisk misshandel. Därigenom kan vi minska både smärtan och risken för nya attacker.
Om vi som finns nära den drabbade, går in och ställer oss runt henne. Ställer oss riktigt, riktigt nära, så nära att hon känner vår värme och kärlek, då tror jag att vi kan göra skillnad. Att vi faktiskt kan både lindra smärtan och hindra nya attacker. Jag är helt övertygad om att vi genom stöd och omtanke kan ge utrymme för påfyllnad av energi, kraft och glädje hos henne. Det i sin tur bygger upp hennes ömtåliga yta med ett starkt ytskikt som gör henne mindre utsatt.
Genom att inte gömma oss kan vi alla göra skillnad!
kanon och att aldrig vara tyst utan ställa sig upp och våga prata med de som far illa eller de som råkat illa ut, det är inget man ska gå och bära på i tystnad <3 <3 <3
man blir svag, självklart! Det behövs stöd... men mycket beror på om man inställd att kämpa, att ta vår kärlek och värme. Då hjälper vårt stöd i det fallet. Men om man "väljer" att tycka synd om sig själv, att vara ett "offer" istället en "kämpare", då "suger" den mannen vår energi och livsglädje, då blir vi svagare och svagare med honom. Frågan är hur länge orkar jag att hjälpa, stödja och ställa mig upp för en person som bara tar och inte kämpar själv.
