livetimitten

Idag berättade en vän till mig om en kommentar hon fått till sig. En kommentar som så här från mitt Mittenperspektiv kändes behagligt positiv och framtidsbejakande.

Den här vännen är en väldigt positiv, nyfiken och sprudlande person som utstrålar värme, energi och glädje, och hon fyller snart 60 år. Hon berättade för mig om när hon för några veckor sedan var på besök hos barnbarnet.

Barnbarnet hade föreslagit att de skulle leka en lek som han brukade leka med sina kompisar. Det visade sig dock att leken ställde ganska stora krav på en vig och smidig kropp, samt mycket stora krav på en god fysik. Min vän förklarade för barnbarnet att den där vigheten nog försvann för ett par, tre decennier sedan, och angående fysiken…ja, den hade nog aldrig riktigt funnits där, men om den funnits tidigare så var den definitivt spårlöst försvunnen nu!

Barnbarnets axlar åkte ner, han plutade ut med underläppen, såg rejält besviken ut och frågade Varför det var så. Min vän tittade på pojken och sa: ”Mormor börjar bli gammal, förstår du”. Barnbarnet tittade en stund på henne, iakttog den glada och energigivande mormodern som stod där framför honom. Strax därefter åkte barnbarnets axlar upp igen, munnen log och ögonen tittade rakt på henne och han sa:

”Men mormor, nu luras du allt! Du är inte alls gammal, du är bara fullvuxen”.

När han tittade på sin älskade mormor, då var det ju inte något gammalt å slitet han såg. Det han såg var en nyfiken, positiv och glädjespridande människa. Och det är klart, en sådan människa går ju inte att betrakta som gammal!

Det här gav mig ett nytt och tilltalande perspektiv på livet i mitten: Så länge jag försöker hålla min glada, positiva och nyfikna inställning till livet....ja, då är jag inte gammal. Då är jag inte ens PÅ VÄG att bli gammal! Näe, då är jag bara på väg att bli Fullvuxen!!!