livetimitten

Jag älskar när människor är starka nog att stå för och visa sina sårbara sidor! Det visar på styrka och och det visar på hög självkänsla, och DET gör mig imponerad!!

Vissa människor har ju det där som jag pratade om igår, det där att komma in i ett rum och så bara suuuuugs all uppmärksamhet till den personen! De här personerna är ju oftast själva medvetna om den effekt de har på sin omgivning – på gott och ont! På gott och ont för oss omkring, men framför allt på gott och ont för sin egen del också!

Det är ju inte utan att den positionen föder viss press på dem; folk förväntar sig ju att de ska vara de där kaxiga, självsäkra, starka och platstagande personerna. De kan självklart ha dåliga dagar och låta bli att ta plats, det är inte så svårt, i själv verket kan det till och med stärka deras image! Även de dagar då de är lite mindre bullriga, lite mindre yviga, så fortsätter de att ta lika mycket plats! Det kan till och med vara så att de dessa dämpade dagar tar lite mer plats än vanligt rent av, eftersom folk omkring blir lite osäkra när rollerna blir otydliga. Då försöker vi runt omkring skapa ordning i rollerna igen, och försöker puffa fram ”Platstagaren” för att få henne/honom att ta den gamla vanliga centrumrollen.

Men vad som är värre för dem kan vara när det inte handlar om att de är rädda att förlora platsen de tar, utan om att det riskerar att gå hål på ytan och blottlägger någonting annat som de vanligtvis inte visar. Ytan kanske inte ser ut sån som de själva önskar, men det är en yta som de är trygga med. Vi har alla våra ytor som vi är trygga med och som vi ogärna förändrar, men skillnaden mellan ”Platstagarna” och övriga är att alla verkligen är oerhört medvetna om Platstagarens yta. Det gör dem också mer sårbara. Alla runt omkring har tydliga förväntningar på Platstagarens beteende, och om man då går utanför ramen så blir det väldigt uppenbart…för alla!

Platstagaren är därmed mer utsatt för betraktande och dömande granskning vid ”skador” på ytan. Om ytskadan dessutom innebär att man kan uppfattas som den totala motsatsen till vad ytan tidigare har speglat, då blir rädslan för att blotta skadan ännu mer skrämmande! Just för att alla är så otroligt medvetna om hur ytan normalt ser ut!

När de här kaxiga, självsäkra och platstagande individerna har det otroliga modet att faktiskt visa den skadade ytan, att blotta sig, ja då blir jag imponerad. Att visa att den bild vi har sett - vi som befinner oss runtomkring - bara är en bild av en yta och ingenting annat. Att det bakom ytan finns någonting annat, en sårbarhet, en osäkerhet, ett behov av andras stöd! Då inser jag styrkan hos den här människan och då blir jag imponerad!