livetimitten

På lunchen häromdagen satt vi några stycken och pratade om hur det kom sig att vi håller på de fotbollslag som vi gör. Jag och en kvinnlig kollega konstaterade att valet av lag skedde under mellanstadietiden, och att valet till 100% hängde ihop med att det laget hade skolans snyggaste killar som anhängare.

För min del handlade det om en kille som kallades för ”Pucken”. Han var så otroligt häftig och snygg, ljust lockigt hår, alltid insvept i en AIK-halsduk, och bara så cool!!!! …och vi var ihop…scrazxatzzqf…..eh…eller få se här nu, hur var det egentligen det var:

·         Jag tyckte att han var snygg,

·         Jag gick över till AIK för att han höll på det laget,

·         Jag sa hej varje gång jag såg honom (och han nickade tillbaka),

·         Jag log….

….och sen en dag….HAN LOG!!! That’s it, det räckte! I min värld räckte det för att betrakta oss som ett par… i princip!

Jag och mina kollegor skrattade när vi mindes tillbaka, och konstaterade att på den tiden var saker och ting inte så komplicerade när det kom till kopplingen drömmar – verklighet. Hur kommer det sig att jag vid 12 års ålder drog slutsatsen att jag och Pucken i princip var ihop (bara för att han log i kombination med att jag dyrkade honom), när vi drygt 35 år senare sitter och skrattar åt samma slutsats? Vad hände med vår inställning till möjligheter och hinder under de här åren? Hur kommer det sig att vi på den tiden nästan alltid bara såg möjligheter, och nu allt som oftast tenderar att se hinder???

Då, när jag var 12 år, fanns ALLA möjligheter! Det fanns inga hinder för att nå mina drömmar! Jag bytte framtidsdröm nästan en gång i veckan, och ingen av dem verkade speciellt svår att förverkliga. Inte ens den drömmen som gick ut på att jag skulle bli den person som slutligen skapade absolut fred på jorden. Den drömmen var en av de längre faktiskt, den höll nog i sig i åtminstone en månad innan den byttes ut mot något som för stunden kändes viktigare, såsom att bli mångmiljonär eller något liknande (vilket självklart också var en fullt uppnåelig dröm).

Jag är en ganska positiv person som brukar se både nuet och framtiden som förhållandevis ljus och lovande. Men det är klart, skulle någon komma och säga att jag är personen som skulle skapa absolut fred på jorden…då skulle jag nog se ett par fler hinder än möjligheter….

VAD sjutton hände med min positiva syn på möjligheter???? Jag måste göra något åt det här….