livetimitten

Jag var på klassträff för några veckor sedan. Det var min gamla högstadieklass som träffades på en pub i Stockholm och ungefär halva klassen var där. Det lustiga var att flera av oss konstaterade att vi kände en mycket större samhörighet nu när vi vid nästan 50 års ålder träffas efter flera år, än vad vi gjorde när vi som yngre tonåringar sågs varje dag.

Beror den plötsliga samhörighetskänslan på att vi lever mer lika liv nu? Näe, absolut inte! Vi kunde alla konstatera att vi lever väldigt olika liv, så det kan inte vara det som är skälet. Däremot kunde vi slå fast att det finns en gemensam nämnare som vi inte hade tidigare: Tryggheten med – och acceptansen av – den egna personligheten och Jaget!

Det där med att man under årens lopp har blivit tryggare i sig själv är något jag har tänkt på många gånger. Just det där med hur trygg och komfortabel jag känner mig med mig själv nu, jämfört med när jag var yngre. Hur min självkänsla har ökat, känslan av att jag är värd lika mycket som andra. Insikten att jag sätter ramarna för hur jag vill bli behandlad och bemött, och att jag har rätt att sätta de ramarna.

Tänk om all den erfarenhet, all den självkänsla och all den åldersklokhet som jag har nu hade kunnat packas ner i en väl försluten låda och skickas 30 – 35 år bakåt i tiden. En låda adresserad till mig, som jag hade kunna packa upp DÅ! Wow! Jag tror i och för sig inte att jag hade blivit en annan person jämfört med den jag är idag, inte heller att jag skulle ha varit lyckligare – eller olyckligare för den delen – men jösses vad mycket onödig ångest och oro jag hade sluppit!

Jag minns för några år sen, då satt jag och några tjejkompisar och pratade om tonårstiden. Någon ställde frågan om vi kunde tänka oss att ”gå tillbaka” till tonårstiden om man fick en miljon kronor? En sa att hon absolut, utan tvekan, hade hoppat på en tidsresa bakåt i tiden, bara för att få uppleva tonårstiden igen. Min känsla var totalt tvärtom, jag skulle inte gå tillbaka för några pengar i världen! Jag hade ändå en ganska kul tonårstid om man ser på det stora hela, men ACK så osäker jag var! Jag oroade mig för i princip ALLT när det handlade om att leva upp till förväntningar från omgivningen: Att inte vara tillräckligt omtyckt av vännerna; att inte vara tillräckligt populär bland killarna; att inte vara tillräckligt snygg; att inte vara tillräckligt smart; att inte vara tillräckligt cool….ja, listan på ångestgrundande tonårstankar var nästan oändlig!

Nu däremot så känner jag mig lite som Fonzie! För er som glömt – och för er som inte var med på den tiden – så var Fonzie lite av en kultfigur i en tv-serie från 70-talet som hette "Gänget och jag". Fonzie hade en gest som var karaktäristisk för honom: Han gick fram till spegeln och tog upp kammen för att snygga till sig i håret, han tittade på sin spegelbild, sen slog han ut med armarna, ryckte på axlarna, nickade uppskattande till sin spegelbild och konstaterade att han dög precis sån som han var…han behövde inte kamma sig!.....

Jag ska försöka förklara hur jag menar när jag säger att jag känner mig som Fonzie: Föreställ er att jag står i ett jobbsammanhang med en grupp människor som jag inte känner så väl, och en diskussion startar. En diskussion där jag säger något som direkt utmanar och ifrågasätter de andras åsikter och uppfattning. Förr kunde en sån situation innebära att en enorm ångestbubbla växte i mig. Jag kunde älta frågan i flera dagar och förbanna mig själv för att jag aldrig kan hålla tyst, och tillbringa massor av tid funderandes på vad folk skulle tänka och tycka om mig!

Nu däremot när jag hamnar i den typen av situation, så konstaterar jag att jag har en avvikande mening, jag tror på den och jag står för den! Fortfarande kommer ibland tanken per automatik när jag hamnar i den typen av situation att: ”Aj då, vad ska de tänka om mig nu då”, men lika snabbt kommer nästa tanke: Att mina tankar är viktiga, lika viktiga som någon annans. Att jag respekterar de andras åsikter, men tycker att mina åsikter är lika viktiga – och riktiga – och därför säger jag det….och därför mår jag bra!

Jag lägger tanken åt sidan om att jag eventuellt skulle vara avvikande, och att jag genom att uttrycka mina utmanande åsikter och uppfattningar, riskerar att bli betraktad som korkad och inkompetent. Jag vet att jag är duktig på det jag gör, och jag vet att mina tankar är lika viktiga och bra som någon annans!

Jag går liksom fram till spegeln, lyfter kammen för att snygga till mig, slår ut med armarna, nickar uppskattande till min spegelbild och konstaterar att jag är både klok och kompetent! Jag behöver inte kamma mig…

….och jag ÄLSKAR Livet i Mitten!