livetimitten

Det är så lätt att fokusera på fel saker när man har lite för mycket runt sig och kring sig. Det är lätt att man börjar göra fel val och fel prioriteringar, vilket kan få tillvaron än mer komplicerad. Det är inte lätt det där med att veta exakt var man ska sätta fötterna för att få till den perfekta balansen i alla lägen.

Om jag ska balansera över en smal planka, är det väldigt lätt att jag böjer nacken och tittar ner. Tittar ner för att veta exakt var jag sätter fötterna. Konsekvensen blir att jag visserligen ser att jag sätter fötterna på rätt ställe, men på bekostnad av balansen! Jag måste istället höja blicken, fokusera på mitt mål rakt framför mig, och lita på att fötterna kan känna den rätta placeringen. Om jag gör det så ökar jag också möjligheten att ta mig över plankan istället för att ramla ner.

Att släppa blicken på var jag sätter fötterna känns ofta riskabelt och läskigt eftersom jag vet att det handlar om att fötterna måste placeras exakt på rätt rätt ställe på plankan. Men om jag inte höjer blicken så vet jag att hur perfekt jag än placerar mina fötter, så är risken mycket större att jag tappar balansen. Jag måste hela tiden ha blicken riktad framåt, på målet, och lita på mina fötters förmåga att placera sig rätt.

Ibland hopar det sig t ex på jobbet med massor av aktiviteter, beslut och uppgifter, och då är det väldigt lätt att hamna i balansera-på-plankan-reflexen, d v s att titta ner…och därmed riskera att tappa balansen och falla. Då gäller det att ha is i magen och tvinga upp blicken mot horisonten, mot målet. Klarar jag det, ja då har jag faktiskt väldigt goda chanser att komma i mål!