livetimitten

Funderar på det där med vad som triggar oss människor till förändringar. Ni vet, drivkrafter och brinnfaktorer och sådant som får människor att vilja – och att våga – lämna det gamla, det enkla, det bekväma. Hur kommer det sig att jag går igång i varenda cell när en utmaning och förändring läggs framför ögonen på mig? Hur kommer det sig att ju mer komplicerad utmaningen och förändringen känns för mig, desto mer nyfiken och triggad blir jag att släppa allt tryggt och bekvämt och kasta mig ut i det okända, det osäkra? Och hur kommer det att andra reagerar fullständigt tvärtemot.

Vi är alla så oerhört olika på den punkten. Vi har olika bevekelsegrunder för vad som får oss att känna längtan efter det där okända som ligger där framför oss och lockar…eller skrämmer. En del hittar aldrig den där bevekelsegrunden, det där som tar oss igenom muren mot det annorlunda. Det där som får oss att längta efter förändringen, utmaningen, otryggheten. En del vill inte förändra någonting, ALLT måste förbli precis som det alltid varit. Det kan handla om förändringar på jobbet, men lika väl förändringar i det privata.

Förändringar påverkar oss beroende på vilka vi är, och vad vi har med oss i bagaget. Jag kanske har vuxit upp i en omgivning som inte förändras någonting överhuvudtaget. En omgivning där jag kanske först som vuxen möter min första större förändring. En förändring som jag kanske till och med har kunnat vara med om att påverka. Då tror jag att förändringar – generellt sett – triggar mig i förhållandevis stor utsträckning. Om jag däremot vuxit upp i en motsatt miljö; En miljö med många förändringar, eller med enbart någon enstaka – men för mig – negativ förändring? En förändring som jag kanske inte har kunnat var med och påverka? Ja då står ju förändringar för något negativt och skrämmande. Jag tror att sådant tenderar att prägla hela vårt vuxna liv.

Jag tror att jag har vuxit upp utan några som helst förändringar ;-)