Att våga är att förlora fotfästet för en sekund...
Något av det häftigaste jag vet är att när människor upptäcker styrkor hos sig själva som de tidigare inte sett…eller rättare sagt, som de tidigare inte har vågat se! Ofta handlar det om det där med självförtroendet, hur man uppfattar sig själv och sin förmåga. Alltför ofta är synkningen tämligen dålig mellan vad man tror sig klara av och vad man i verkligenheten faktiskt klarar av. Att gå från en självuppfattning att inte klara av det man vill göra, till att upptäcka att man visst klarar av det, det leder till att man klarar av att ta kliv uppåt på sin Självkänsla-stege, och DET är häftigt!
Att testa sin förmåga, det här att frivilligt utsätta sig för en situation som man inte har full kontroll över. Att kasta sig ut från klippkanten (bildligt talat naturligtvis) för att se om vingarna bär, det är ju både spännande och ganska läskigt. Det kan ju faktiskt sluta med en krasch, men det kan också innebära att du faktiskt upptäcker att dina vingar är tillräckligt täta och starka för att klara av att fånga vinden och lyfta. Känslan just när du kastar dig över kanten och dina fötter släpper kontakten med fast mark, du slänger kanske en blick nedåt och ser avgrunden under dig. Just då, när du känner att du under nån mikrosekund faller så tänker du skräckfyllt: ”SHIIIIT, vad fasiken har jag gett mig in på????!!!!” Men just där känner du hur dina utsträckta vingar fångas av vinden under dig, och du känner hur du snabbt lyfts uppåt och glider iväg i den höga, klara luften!
Där, just där, är känslan så galet skön! För exakt DÄR inser du att de tvivel du hade om din egen förmåga att fixa situationen var helt onödigt, och känslan av att klara allt du bestämmer dig för är så otroligt intensiv, och ja, behöver jag ens säga det? Känslan är galet go!
Härligt sagt! Våga att göra första steg trots att man tvivlar på sin förmåga och man är skräckfull! Vinden som hjälper mig att flyga är inte bara mitt självförtroende, vinden är mina närstående och vänner som tror på mig!
