Landet Tvärtom!
Pippi Långstrump sov ju med fötterna på huvudkudden…och nu förstår jag äntligen varför: Hon var definitivt påverkad av sin koppling (via pappan) till Söderhavet och säkerligen öriket Samoa, ”Landet Tvärtom”!
Det här landet ligger – från Sverige sett – på andra sidan jordklotet: Det ligger på södra halvklotet , och hade inte Sverige haft sommartid nu så hade vi varit 12 timmar före svensk tid (nu ligger vi ”bara” 11 timmar före). Och det är bara en liten försmak på det som skulle visa sig vara landet med det ena mer tvärtom än det andra – jämfört med Sverige alltså! Tänkte lista ett axplock av våra noteringar av Tvärtom-saker:
- Tuppen gal på eftermiddagen men sover sött på morgonen
- De kör på fel sida på vägen
- Männen klär sig i kjol och halsband och har långa naglar
- Mullighet är ett ideal
- Månskäran ligger på rygg istället för att ”stå upp”
- Alla turister i landet (som för övrigt enbart består av glada och urtrevliga Nya Zeeländare) håller sig i skuggan hela dagen och återvänder efter semestern till hemlandet lika vita som när de kom…troligtvis ganska mycket smartare än oss….men troligtvis också ganska mycket vitare….
- Solen går åt fel håll, den rör sig från höger till vänster och bästa ”söderläge” ligger med andra ord norrut, så att säga….hmmm…
- Och det värsta av allt – om man frågar Peter – är att kranen som styr varm- respektive kallvatten dras åt ”fel” håll för varmvatten….vilket fick till följd att Peter duschade iskallt de första tre dagarna (han vred så låååångt som möjligt åt det hållet han tyckte kranen för varmvatten borde vridas åt i hopp om en gnutta varmvatten, vilket ju självklart fick till följd att han fick så kallt vatten som bara gick att uppbringa…hehehhe….)
Jag säger inte att det är något fel med det som jag rabblat upp, bara att det är Tvärtom! Så Pippis fötter på huvudkudden är kanske alldeles normalt här i Söderhavet, det skulle i alla fall inte förvåna mig om hela gänget i det här landet har fötterna på huvudkudden….det vore liksom lite lagom tvärtom för att stämma överens med resten!
I den definitiva utkanten av världen!
Till att börja med vill jag tacka för alla kommentarer, vi kan inte gå in och svara på dem för det tar en sån otrooooligt lång tid med uppkopplingen här, men vi läser dem noga och med glädje, puss!!
Samoa är ett litet land, bara knappt 180 000 invånare och består av ca 20 öar, varav de två stora öarna Savaii och Upolu är där det mesta finns. Savaii har vi bott på en vecka nu, och det finns bara en enda väg på ön och den går runt hela ön och är 20 mil lång. Vi hyrde bil och körde runt ön och tittade på lite sevärdigheter som t ex Blowholes (hål i berget där vågornas tryck underifrån får vattnet att tryckas upp som en fontän) och vattenfall, och på hela den turen mötte vi knappt 20 bilar….det säger en del om hur lugnt det är här!
De mest beskrivande orden för Samoa är nog Mäktigt och Vänligt! Vänligheten ligger i den enorma glädje, omtanke och välvilja som det Samoanska folket visar, HELA TIDEN, och utan restriktioner! Mäktigheten ligger i både det helt enorma lugn som råder, men också – självklart – i havet som finns närvarande överallt.
Kanske finns en del av förklaringen till lugnet i att Samoa på något sätt ligger i utkanten av världen, lite grann som att hade jorden varit platt, så hade Samoa legat och balanserat på kanten! Det tog ett par dagar innan jag kom på vad det var som gav mig en sån extrem känsla av att vara i utkanten av världen, men när jag kom på det, så var känslan otroligt stark, varenda gång jag reflekterade över den. Det jag kom på var att inte ett enda flygplan passerade på himlen, inte ens längt bort i horisonten! Inga ljud från avlägsna flygplan men inte heller några typiska ”flygplans-streck-moln”. Det kanske låter fånigt, men det är verkligen häftigt! För oavsett var vi har varit tidigare runt om i världen, så har det alltid funnits en liten glänsande prick långt upp på himlen, eller så ser man ett flygplans-streck-moln. Men här finns det inga såna, det är så här himlen måste sett ut innan flyget uppfanns!
Ett annat tecken på att vi befinner oss i en avlägsen del – och i utkanten – av världen, är att ett par hundra meter från hotellets privata strand, har vi en helt fantastisk strand ca 500 meter lång…helt för oss själva! Inte en kotte så långt ögat kan nå! Var någonstans i världen hittar man en 500 meter, galet läcker, finkornig sandstrand UNDER HÖGSÄSONG - eller rättare sagt, PEAK SEASON - utan att en enda människa??? Jag har inte varit med om det innan i alla fall!!! Kalla oss hädanefter för Mrs and Mr Crusoe!
Vi är definitivt i en avlägsen del av världen! En tyst, vacker, varm och vänlig del av världen, där det enda som hörs är dånet från Stilla Havets vågor som bryts mot revet som inramar lagunen. MÄKTIGT!
En nybakad 50-åring!
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Peters födelsedag, hurra, hurra, HURRAAA!!!
Hade tänkt tillbringa en heldag på vår fina strand idag (bilden ovan), men tänkte först bege oss över gatan till dykshopen för att kolla vilka dykplatser som var inplanerade de närmaste dagarna. När vi kom in i dykshopen hängde en stor skylt ”Happy Birthday” och vi blev lite paffa: Hur f-n vet de att Peter fyller år idag??? Det visade sig dock att vi inte var universums centrum – trots allt – utan det var vår dykinstruktör som också fyllde år. Hur som helst, väl på plats i dykshopen blev vi så sugna så vi bestämde oss för att åka ut och premiärdyka i Söderhavet redan idag. Det blev två härliga dyk, framför allt det andra dyket, förutom att det avslutades med att jag kräktes i regulatorn när vi var på väg upp för säkerhetsstoppet…oops!
Väl uppe på land igen blev vi bjudna på kaffe och födelsedagskaka av dykinstruktören (John) och hans fru, som berättade sin häftiga historia: John fyllde 46 år idag och det här var deras första säsong som dykinstruktörer. De kom från England och de jobbade som lärare på universitetet. En dag hade de stannat upp och funderat: ”Är det här vad vi vill göra, är det så här vi vill leva vårt liv”?....de kom fram till att det inte var det, så de sålde sitt hus, sa upp sig från sina jobb…och drog till Söderhavet och tog jobb som Dykinstruktörer!!! Blir man imponerad eller??? Yupp, det blir man!!!
Kvällen avslutades med en Samoans buffé på resortens restaurang med lite Samoansk dans och musik, så nu är vi mätta och belåtna, och 50-åringen är sliten och behöver sova!
Kan inte riktigt släppa det häftiga och modiga val som John och hans fru har gjort! Vissa människor imponerar med sitt mod. De här två gjorde det genom att byta sina välordnade liv och kasta sig handlöst ut i det okända! Visst är det häftigt att möta modiga människor, oavsett i vilken form och av vilket skäl, modet visas!!!
Samoa, here we come!
Efter lite mer turistande i Sydney, bland annat med lite vandring i staden och inte minst Darling Harbour, så var det dags för Samoa! Efter en ganska skumpig färd över de östra delarna av Stilla Havet nådde vi till slut fram till Samoas huvudstad Apia, och skulle för första gången i våra liv få vara med om att någon står på flygplatsen med en skylt ”Mr & Mrs Rosenqvist” och allt skulle vara fixat med allt från transport, till hotellvouchers…bara kliva av flyget och inte bekymra oss mer….underbart!!! ….men ibland blir det inte som man har tänkt sig:
Efter en ganska skumpig färd över de östra delarna av Stilla Havet kom vi av planet och gick förväntansfulla mot utgången! Men vi insåg snabbt att vi inte skulle få vara med om känslan med den där namnskylten. Ingen skylt i synhåll…och därmed vare sig biljetter eller vouchrar….och vi visste inte heller vart vi skulle vända oss eftersom vi inte hade en aning om vad den lokala resebyrån hette som Fijiresor hade anlitat när vi bokade!
Nåja, efter många – och långa – samtal hit och samtal dit, där halva flygplatsen var engagerad (förövrigt, helt fantastiska och hjälpsamma människor, varenda en!!!), så lyckades vi lösa det hela (i alla fall provisoriskt), så vi slutligen kunde ge oss iväg mot färjan som skulle ta oss till vår första resort! När vi kom till färjan förstod vi att det inte bara var hela flygplatspersonalen som var engagerad i vårt ärende, det första vi hör när vi kommer till incheckningen på färjeterminalen var: ”Rosenqvist, aha….har det ordnat sig med resebyrån och biljetterna….?” Nåja, ingen större fara skedd, bortsett från att jag fortfarande inte har fått känna den hur det känns när någon tar emot mig med en stor namnskylt! ….fast det kan jag ju faktiskt leva med utan några större problem ;-)
Väl framme på resorten Le Lagoto var allt förlåtet! Resorten var underbar, och personalen – om möjligt – ännu underbarare! Vi tågade naturligtvis raka vägen ner till stranden för att ÄNTLIGEN få känna på Stilla-havsvattnet…mmmmmmmm!!!
!
Eftermiddagen avslutades med ett tjuvtittande på ett Samoanskt bröllop som genomfördes på stranden nedanför vår resort i den vackra solnedgången….och gissa vilka som hade glömt kameran??? Yupp, rätt gissat….men den vackra ceremonin finns ju tack och lov alltid med oss som minne
Nu ska vi fortsätta vårt ”Anpassa-oss-till-tidsskillnads-projekt”! Sov gott vänner!
En dag för turistande!
Vaknade i morse, underbart utsövda och med en strålande sol från en klarblå himmel och ca 18 grader, perfekt stadsvandringsväder! Började med en kopp kaffe på vår balkong!
Sen var det bara att kasta oss ut på stan, och ta itu med att bocka av alla ställen vi ville se!
Operahuset: Check!
Harbour Bridge: Check!
Circular Quay: Check!
När vi kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen hade även vårt bagage kommit fram, och ett kärt återförenande mellan oss och våra efterlängtade kläder! Sist men inte minst: Sydney Tower, ca 200 hundra meters upp i luften i en roterande, cirkelformad restaurang för firandet av vår 25-åriga bröllopsdag: Check!
Det var inte hela byggnaden som roterade, det var bara golvet som roterade. Själva byggnaden med panoramafönster o s v var stilla. Mellan fönstren och golvet var en liten list på ca 10 cm som satt fast i byggnads/fönsterdelen, vilket innebar att den lilla 10 cm-listen var stillastående, och golvet roterade, så Peter sa till mig: ”Sätt nu inte din handväska på den där listen för då får du springa runt längs hela cirkeln och leta längs fönsterlisten, bland alla människors ben!” SJÄLVKLART INTE sa jag, och dök ner i menyn.
En stund senare hör jag Peter mumla ”Vart f-n är kameraväskan?????” Ja, ja, så kan det gå! Han som var så noga med att poängtera för mig att hålla koll på vart jag placerade min handväska, satte själv sin kameraväska innehållande tre olika – och väldigt dyra – kameror, på den lilla stillastående listen….vilket innebar att jag sen kunde studera honom när han kröp runt mellan benen på de övriga gästerna, letande längs listen efter sin kameraväska….hehehhehe….
Men utsikten var FANTASTISK och maten var UNDERBAR! Avslutades med en överraskning från köket i form av en kaka på 25-åriga bröllopsdagen! NICE!!! Och det här landet……MERSMAAAAK är förnamnet! Vi har redan börjat planera för en längre semester här i framtiden! Till och med Peter har bestämt sig för att ha överseende med alla giftiga kryp och ormar!
That’s all for tonight mates!
Down Under
En något försenad flight till London ledde till en hyfsat rushig start på resan i växlingen mellan flygen…Heathrow är DEFINITIVT INTE en liten flygplats! Nåja, ingen fara skedd tänkte vi eftersom vi visste att vi därefter skulle få sitta still i lugn och ro i sammanlagt ca 21 timmar på de följande etapperna från London till Sydney. Alltså, bara rusa på till nästa gate, rusa på planet och sjunka ner i stolen, på med säkerhetsbältet och tv-monitorn….och zzzzzzz……
När vi var på inflygning mot Sydneys flygplats och säkerhetsbältesskylten hade lyst ett tag, så kom jag på att jag var tvungen att gå på toaletten! Oops, så det var bara att smyga in på toaletten vilket fick till följd att flygvärdinnan fick panik och stod och bultade på dörren och i högtalaren ropade en man att alla passagerare måste lämna toaletterna och återvända till sina platser…..men jösses, vad gör man när man missar i toalett-planeringen??? Även solen har fläckar!
Nåja, jag kunde trösta mig med att det inte bara är jag som gör missar i planeringen, för när vi kom fram till bagagebandet i Sydney…då var det tomt….våra väskor hade inte hunnit med vid växlingen i London! Oj! Fast vad gör väl det? Vi är i landet Down Under, det coolaste landet i världen, så varför hetsa upp sig, när man istället kan rycka på axlarna och bege sig till hotellet och ett glas vin 200 meter bort i Circular Quay-hamnen, och bara njuta av en inte helt oäven utsik som ni kan se nedan!!!
That's all for tonight, mates =)
Semester!
Idag började min semester, och det är en väldigt speciell känsla att påbörja sin semester just en sån här dag! En onsdag i mitten av juni….det är inte riktigt samma sak som att gå på semester på en fredag om ett par veckor, eller senare ändå, då den "riktiga" semester-perioden börjar. Om två veckor, alltså runt midsommar och framåt, då är det mesta i organisationen anpassat för att börja ”släppa hem” folk, och de flesta projekt mm är antingen avslutade eller så är de försatta i viloläge över sommaren.
Två och en halv veckor innan den normala tiden för semesterstart, det är den tiden då allt i organisationen bara MÅSTE hinna avslutas, eller försättas i viloläge över sommaren. Det vill säga, precis då när allt är som absolut mest kaotiskt!!! Det är som att befinna sig i en enorm och virvlande fors med en massa människor och bråte som forsar fram runt omkring en och man själv tumlar runt i virvlarna utan riktig kontroll, med en annalkande känsla av oro kring huruvida det hela ska sluta väl eller inte! Att då dra iväg på semester, det är som att man plötsligt, mitt i forsens virvlar lyckas fånga en lågt hängande gren, och dra sig upp, och flämtande klamra sig fast vid grenen med en blandad känsla av lättnad (för en själv) och oro för de som fortsatte att svepas med!
Det är klart, det finns en väldig skillnad mellan en riktig fors och min liknelse, och det ju att jag i min liknelse vet att forsen kommer att stanna av längre bort och att alla kommer att komma upp på torra land igen, hela och rena. Men, kraften och kaoset, virvlarna och kraften, den känslan är tydlig! Lika tydlig som den otroligt närvarande känslan av att kunna pusta ut när man tar tag i grenen och dras upp ur kaoset och en känsla av Här och Nu infinner sig!
En känsla av att Nu kan jag inte göra mer än försöka klättra upp på grenen och sätta mig bekvämt tillrätta och lita på att allt går bra. Att förlita mig på att de flytvästar vi hann dela ut, hjälper de andra att hålla sig över ytan tills forsen stannar av. Att förlita mig på att de båtar vi hann bygga, gav räddning åt andra, och förlita mig på att de strategier vi har gör att jag lugnt kan luta mig tillbaka mot trädstammen, sluta ögonen och njuta av den otroligt närvarande känslan av lugn, Totalt Lugn!
Det är ofta först när de totala ytterligheterna ställs mot varandra som upplevelsen blir tydlig!
Liten blir stor
Lilla minstingen är inte längre så liten…på pappret i alla fall!
Det har snart gått 19 år sen min lilla dotter föddes! Ja, LILLA! Hon håller naturligtvis inte med mig, men vad gör det? Jag bestämmer ju över mina tankar, och där är hon liten, och så kommer det nog att förbli!
Att jag drar slutsatsen att hon kommer att förbli liten beror på två saker: Dels att jag ju faktiskt märker att jag fortfarande beter mig mot henne som en ”Minsting” (trots hennes ålder), men också att jag själv är minstingen i min ursprungsfamilj, och jag ser ju att mina föräldrar fortsätter att bete sig mot mig som ”Minstingen”…och då fyller jag ändå 50 år om en månad!!! Så av det kan jag dra slutsatsen att troligtvis så kommer även jag att bete mig på det sättet som förälder till det yngsta barnet: Minstingen blir helt enkelt aldrig stor nog att betraktas som vuxen! Stor och fullvuxen, javisst! Men vuxen…nope! Blir ingenting med det! Har man blivit född sist i raden, ja då får man helt enkelt leva med det resten av livet!
Nu är det ändå dags för min minsting att ta studenten på fredag, och jag kämpar för fullt med att se det som ett studentfirande och inte en skolavslutning! När jag tänker på fredagens stundande student, så kommer det hela tiden upp bilder i huvudet från barnens skolavslutningar i grundskolan. De vackra och trygga skolavslutningarna i Herrljunga kyrka, med alla underbara ungar längst fram vid altaret som sjunger sina inövade sommarsånger: Idas sommarvisa, Sommar och sol, och allt vad de heter! Jag snörvlande runt, rörd till tårar, med kameran i högsta hugg för att få bästa bilden! En bild som jag visste ändå aldrig skulle göra de här underbara ungarna rättvisa!
På fredag, på min minstings student, då kommer det att vara som vanligt: Jag kommer att snörvla runt, rörd till tårar, med kameran i högsta hugg för att få bästa bilden! En bild som jag vet ändå aldrig kommer att göra den här underbara ungen rättvisa! Herrljunga kyrka kommer inte vara med, men för övrigt…underbara ungar som kommer att sjunga! Nåja, kanske inte de små oskyldiga Idas sommarvisa m fl, utan kanske mer av typen ”Fy fan vad jag är bra”, men ändå….same, same….inte behöver väl jag släppa taget???
Uppladdning inför genomförandet av en dröm!
Nu har det gått nästan exakt ett halvår sedan jag hade den här sidan aktiv. Ja, jag vet nyårshälsningen klämde jag ju in, men den räknas inte egentligen, för när jag säger aktiv, då menar jag att det händer något hela tiden! Inte en ryckning här och där, då och då, utan hela tiden, kontinuerligt!
Under sommaren kommer sidan ta ett litet annat uttryck än tidigare eftersom den kommer att fungera både som Tankebok (som den egentligen är tänkt som) men också som Resedagbok. En dagbok kring en resa som jag drömt om sen jag läste Pippi Långstrump i Söderhavet någongång i början av 70-talet! Och en resa som vi faktiskt har planerat och sparat för i 10 år! En resa som går via Sydney ett par dagar och sen fortsätter till Samoa och Fiji innan det är dags för hemresa och återvändande till Jönköping nästan exakt sex veckor senare!
Det är en helt otrolig känsla att först haft en dröm om något i närmare 30 år, därefter insett att det faktiskt är möjligt att uppfylla drömmen! Att sen planera, spara och fokusera på samma dröm under ytterligare 10 år för att nu, sammanlagt nästan 40 år efter att drömmen började ta form, få stå med almanackan i handen och inse att det bara är fem och en halv dag kvar innan drömmens genomförande faktiskt ska påbörjas!! Galet go känsla kan jag lova!
Jag kan nog utan tvekan säga att det är den dröm jag haft och hållt fast vid längst tid i mitt liv, och som jag inte har släppt eller ändrat under årens lopp! Jag hoppas naturligtvis att resan blir så fantastiskt som den har sett ut i min dröm under alla dessa år, men det är ju mycket upp till mig hur jag väljer att uppleva den! Jag tänker - så långt jag själv kan påverka - se till att min dröm inte bara blir av, utan att jag även i efterhand kommer att betrakta resan som uppfyllandet av den stora drömmen! Drömmen som jag födde, drömmen som jag närde och drömmen som jag aldrig släppte utan höll i handen hela vägen!
Kanske kan det tyckas lite löjligt att tillskriva en resa en sån tyngd, men det ÄR så, jag HAR alltid drömt om Söderhavet! En dröm kan vara vad som helst! I mitt fall - och ja, jag vet att jag har haft ett liv som har varit ganska lätt att leva - så är det här en stor dröm! Visst har jag en massa andra drömmar, stora och små, personliga och mer av global och existentiell art...men det hindrar mig inte att betrakta det här som en stor livsdröm som snart - alldelese, alldeles snart - ska bli sann!
Visst är det härligt att man själv får sätta ramarna för vad som ska betraktas som en dröm!
