livetimitten

Nu har vi varit där! Vart då??? KurreKurreDuttÖn såklart! Tänk att det skulle bli på vårt sista stopp på resan som vi hamnade där! VIWA ISLAND!

Jag vet inte hur ni har föreställt er KurreKurreDuttÖn, men i min skalle så är den väldigt oförstörd, väldigt isolerad, med fin strand, turkosblått hav och människor som bara ÄR! Så ser min bild ut….och så var Viwa! Ön ligger nästan 4 mil ut i det blå! Helt utanför de övriga öarna i ögruppen Yasawa, och väldigt isolerad av ett rev som bara den mest ö-infödde båtmannen vet hur man trixar sig igenom för att inte krascha båten mot revet. Visa av erfarenheten hade vi frågat innan om det fanns mobiluppkoppling där, ”jajamen det fanns det minsann”. Härligt tänkte vi…ända tills vi insåg att för att få den där mobila uppkopplingen var vi tvungna att hänga ut över räcket på restaurangen, sträcka armen så långt som möjligt upp mot skyn, och då – OM man hade tur – kom det en pinne på mottagningsvyn. Hur man sen skulle kunna prata - och kanske framförallt Lyssna - hängandes tre meter över marken med armen utsträckt, ja, det var ju en helt annan fråga.

Det häftiga med Viwa var att det – förutom den lilla byn och den vackra stranden – bara fanns en resort på hela ön, och att den resorten bara hade funnits i tre år. Det var kanske förklaringen till att alla – oavsett om det var byborna eller de som jobbade på resorten – var så totalt ”oförstörda”. Ingen visade minsta tecken på spelad vänlighet, professionell ”nu-är-jag-på-jobbet-attityd” eller minsta lilla turist-trötthet. Alla var glada HELA TIDEN! Sjöng, skrattade, kramades och tjoade BULA (hej) åt höger och vänster så fort de såg någon!

Vi gick den upptrampade stigen in till byn en dag, och när vi gick där mellan de små hyddorna/skjulen så kikade byborna ut ur sina dörröppningar och ropade ett glatt ”BULA” och vinkade. Ibland fick inte alla plats i dörröppningen, speciellt de mindre barnen hade problem att tränga sig förbi de andra. Det fick dem dock inte att låta bli att hälsa, när alla de andra hade ropat och börja vinka, så hörde man några eftersläntrande och pipiga – men lika glada – barnröster inifrån hyddan: ”BULA”!!! Helt Underbara!

Det var också en väldigt liten resort med bara 11 Burar (Bungalows), så stämningen var väldigt familjär, och vi fick en helt bunt nya underbara bekanta! Varje eftermiddag/kväll satt vi allihop i restaurangens relaxavdelning och tjatade och pratade! De flesta var Nya Zeeländare och Australiensare, men det dök även upp ett par amerikanare och italienare under några dagar. Mycket skratt, mycket tjat och mycket glädje!

När det var dags för hemresa gjorde sig öns isolerade placering sig väldigt tydligt påmind! När vi vaknade på hemresedagen och kikade ut genom myggnätet (vi hade inga fönsterrutor här heller, bara myggnät i fönsteröppningarna), så var det FULL STORM (troligtvis en släng av den tropiska stormen Vincente)…och att då ta sig dels genom det trickiga revet och sen nästan fyra mil på ett sjukt stormigt hav med en liten speedboat….och en glad Båtman som ropade ett irriterande glatt ”BULA” varje gång det kom vågor som nästan välte oss! PUUUUH, det var en pärs, jag lovar!

När vi väl kom fram (en färd som normalt tar 25 minuter tog nu 1 timme och 40 minuter) så firade Peter vår överlevnad med att sträcka upp armarna i vädret och ta tag i de båda ”håll-fast-i-om-det-gungar-skenorna” som satt i taket på speedboaten. Där gjorde han en liten armhävning upp mot taket….och upp i lysröret….ooops! Så därför mina vänner tillbringade vi vår sista kväll på flygplatshotellet i Nadi, plockandes små glasflisor ur Peters huvud.

Idag tyckte han att det kändes som om det fortfarande fanns kvar lite flisor, så när vi satte oss på flyget från Fiji till Hongkong började jag pilla och plocka lite i håret på honom. Ända tills jag såg att mannen på sätet bredvid Peter tryckte sig mot sitt bortre armstöd och med all önskvärd tydlighet visade att han kunde göra vad som helst - var som helst - bara han slapp sitta bredvid oss. Till slut hängde han bokstavligen ut över mittgången…..Han trodde att jag plockade löss i Peters huvud!!! Nåja, nu har vi pillat lite till så nu är han nog fri från flisor i alla fall….och vi är på väg hem…Hela och Rena!

Jag vet inte vad det är som triggar det, och jag är aldrig förberedd på det….men Plötsligt Händer Det bara!!! Näe, jag har inte vunnit på Triss, men känslan är STOR!!! Känslan när du ser ett ställe, och bara VET att DÄR ÄR DET! Din del av Paradiset!!!! Jag hade bara varit med om det vid ett tillfälle tidigare, och det var när vi kom till Perhentien Island Malaysia. Nu kom samma känsla när vi svängde runt udden på ön Nanuya Lailai och såg Nanuya Island Resort! Känslan när du på flera hundra meters avstånd bara VET att stället är perfekt!

Vi kom en dag när det var ganska mulet, så färgerna på havet, stranden och växtligheten visade sig inte från sin bästa sida….och ändå var det bara PERFEKT! Det låg där, precis vid ena udden, med en huvudbyggnad vid stranden och 12 stycken Trädkojor bland trädkronorna som klättrade upp för bergssluttningen. Det var den allra minsta bungalow vi har bott i, någonsin, men också den allra mysigaste, och med en alldeles fantastisk utsikt över havet och solnedgången!

När solen efter en stund kom fram så fullkomligt exploderade färgerna!!! Vi gick ner till stranden och vandrade runt, och hela tiden kom det små ”iiiihhhhh”, ”ooohhhhh” och ”woooow” ur våra munnar! Vi sa till ägaren Lilly hur imponerade vi var, och hon smålog och sa: ”Inte konstigt att de valde den här stranden för att spela in filmen Den Blå Lagunen, eller hur”…..Whaaah….!!! Vi visste att vi skulle bo i närheten av den stranden, men inte PÅ den!!!

Vi bestämde oss för att ta en runda runt ön och frågade Lilly om det var krångligt eller svårt att ta sig runt. ”Nej, inte alls” svarade hon ”det tar ca en timme, men ta skor på er för den sista biten får ni gå på en stig över berget”. Okej, sagt och gjort, på med flipp-floppen och iväg…..och låt mig säga som så: Lilly är INTE pålitlig! Först gick det jättebra, vi gick där längs stranden fortfarande släppandes vissa imponerade läten typ ”iiihhh”, ”oooohhh” och ett och annat ”woooow”! SEN kom vi till...ett träsk. Ett träsk som Lilly hade råkat glömma att nämna! Mina stackars flipp-flopp sögs fast i leras så jag fick slita loss dem ur geggan med ett stort ”Klooooff”. Vi klafsade vidare genom träsket och helt plötsligt i geggan möter vi en kvinna som ler stort mot oss och säger "Det är ingen fara, här finns inga Stonefish" och så klafsade hon vidare! slutligen kom vi - efter en svettig kamp mot lera och annat kladd - ut på andra sidan. Och där, mitt uti ingenstans…ligger det ett litet skjul där det står ”Lo’s Tea House”, och ut kommer en kvinna och säger att hon precis har tagit ut sin banankaka ur ugnen och frågar om vi vill ha lite kaffe/te och banankaka! Otroligt charmigt tea-house och en otroligt charmig Lo fick oss att helt glömma träsket, och vi traskade glada vidare på vår färd runt ön!

Ytterligare en sak som Lilly hade missat att nämna var att berget vi skulle gå över var klätt av en snårig djungel och att det bara inledningsvis var EN stig! Ganska snart visade det sig att Stigen delade sig i många stigar, och när man valde en stig så delade den sig ganska snart i ytterligare ett antal stigar….vilken skulle man välja? Uppenbarligen inte de stigar vi valde i alla fall….jösses vad vi irrade runt! Ibland jättelyckliga för våra felval, eftersom vi ibland hamnade på bergstoppar med galet läcker utsikt, ibland i panik då vi fick slåss mot mygg stora som elefanter!!!

Slutligen såg vi i alla fall taket på en av trädkojorna, och vi förstod att vi var tillbaka på resorten.  Så förutom att Lilly inte riktigt berättade vad som väntade oss på rundturen, så kunde vi också snabbt konstatera att Lillys tidsuppfattning lämnade en hel del att önska. Hennes: ”Det tar ca en timme” visade sig diffa på drygt 2 timmar! Plötsligt gick det upp för oss vad klockan som hängde i resortens kök faktiskt ville tala om för oss. Klockan som bestod av allt som en klocka brukar ha, förutom den lilla detaljen visare. Längst ner på klockan stod texten: Fiji-time (d v s: Tiden är oväsentlig)….Lilly lever den tiden!

Nya Zeeländskan tittade fundersamt på mig en stund och sa till slut: ”Jag vet inte om jag ska betrakta er som Modiga eller helt enkelt Korkade!!! Men att betala pengar för att sänka sig ner till 21 meters djup och medvetet locka till sig människoätande hajar…..nja, det lutar nog åt Korkade”

Ja, oavsett om vi är Modiga eller Korkade, så var det precis det vi gjorde. Vi betalade en ganska ansenlig summa för att få följa med ut och mata de vilda hajarna runt Fiji. Och det är klart, det var inte utan att jag själv funderade över graden av idioti när jag precis landat i vattnet och insåg att jag just då såg ut som en väldigt smaskig säl. Och tro mig, man vill inte se ut som en väldigt smaskig säl eftersom en säl på havsytan är en inbyggd Dags-för-att-käka-trigger i de stora hajarnas hjärnor (det är därför hajar ofta ger sig på surfare, eftersom hajarnas hjärnor tolkar surfarna som sälar). Hur som helst, jag låg inte på ytan många sekunder eftersom vi hade fått tydliga instruktioner om att via ett rep sänka oss ner till botten direkt och att vi alla skulle mötas där nere! Men det var lite förvirrat trixande innan vi kom igång med att sänka oss neråt eftersom ingen var riktigt pigg på att hänga nederst på repet så att säga…

Väl nere på botten tog vi oss fram till ett annat rep som låg vågrätt på botten och som vi åskådare av säkerhetsskäl uppmanades att oavbrutet hålla fast vid under dyket….men ärligt talat, jag vet inte hur tryggt och säkert det kändes. Där låg vi, 8 – 10 dykare, på botten av det öppna havet och ser när Divemastern kommer nerdykandes med två stora soptunnor och öppnar dem och släpper ut innehållet som består av fiskhuvuden i mängder. Först kom det enorma stim av olika fiskar i färggranna färger och storlekar och började tugga i sig av godsakerna, men det tog inte lång tid förrän vi såg en stor skugga glida in från sidan….en 3,5 meter stor Lemonshark gled in ett par meter framför oss och jag kände hur jag kramade repet lite hårdare! Ja, jag vet Lemonshark är inte ett dugg intresserade av att äta människor, men det hjälps inte. När man ligger där på 21 meters djup och en 3,5 meter lång haj med enorma tänder glider mot en med öppen mun, då är det ändå så att en tanke dyker upp i huvudet: ”Tänk om just den här Lemonsharken har missförstått vad den är förväntad att äta, tänk om just den här hajen kanske har fått för sig att prova någon ny maträtt, typ MIG!!!!….”.

Ännu mer funderar man när det glider in en ännu större  Tjurhaj tittar sig hungrigt runtom kring. Tjurhajar är inte heller helt förtjusta i människor, men de har en otroligt dålig syn och hugger därför in på allt som kommer i deras väg, tuggar en stund tills de kommer på att det kanske inte var så gott. Så om man skulle vara den som Tjurhajen sätter igång och tuggar på, så spelar det nog inte så stor roll om den spottar ut mig och mina ben efter en stund…jag känner mig nog lite trasig ändå skulle jag tro!

Slutligen kom också en Tigerhaj, och DEN ÄLSKAR människokött! Men det var en liten bebis, bara 1,5 meter lång….vilken tanke tror ni dök upp i huvudet?? Yupp, Rätt gissat: Finns det en bebis-Tigerhaj så finns det också en mamma-Tigerhaj….huh! Nåja, det kom ingen Tigerhajsmamma, så alla ben och armar är intakta! Men det var inte utan att jag slängde både en och två blickar neråt när jag sakta gled uppför repet mot ytan igen….

Av pengarna vi betalade gick en del till skolverksamheten på de små öarna i ö-gruppen Yasawa, men den största delen bekostade ett projekt som syftar till att rädda hajarna från att bli fånig hajfenssoppa Japanerna (som tror att den är potenshöjande). Eftersom området är ett marint naturreservat så får inget fiske ske här, vilket innebär att projektet går ut på att dels locka in hajarna innanför reservatets gränser där de inte får fångas, och dels satsat pengar till olika projekt som gynnar lokalbefolkningen för att inte heller de ska lockas att försöka tjäna pengar på att fånga hajarna och sälja fenorna till Japanerna.

Ja, Nya Zeeländskan hade nog rätt, vi är nog lite korkade….men faktiskt – i ärlighetens namn – även lite modiga!!!

Trodde inte att det fanns ställen utan internet längre, men det finns det…och på det stället har vi varit i en vecka, därav avsaknaden av uppdateringar! Hur som helst, det var både Fantastiskt OCH Konstigt att vara avskärmad från världen på det sättet!

Om ni har läst de tidigare inläggen så har ni ju läst om vår bild av Samoa som landet i den definitiva utkanten av världen. Nu har vi fortsatt till Fiji, och vårt första intryck är att vi numera inte befinner oss i utkanten av världen, utan nu hänger vi i en tråd UTANFÖR kanten av världen! Tråden består av en katamaran-färja som passerar ön två gånger om dagen och stannar till ett par hundra meter utanför stranden och möts upp av resortens lilla utombordare och släpper av och på gäster (samtidigt som den lilla tremanna-hula-hula-orkestern står och spelar välkomsttrudelutter vid strandkanten). I samma stund som färjan försvinner så försvinner också all kontakt med yttervärlden…i princip.

Det är en liten resort, bara 11 eller 12 oerhört enkla bungalows (eller Bure som det heter här). Det finns inga riktiga fönster, bara myggnät. Ingen AC, bara en fläkt i taket som går fram till midnatt, sen stängs all elektricitet av för natten och körs igång igen vid 6-snåret på morgonen. Vill man ringa eller skicka eller ta emot sms, så får man kliva ner på stranden med fötterna i vattenbrynet, då kan man – om man har tur – få upp ett par ”pinnar” på mottagningsstapeln! Och internet fanns som sagt inte överhuvudtaget! Om man vill ha Buren städad så lämnar man den olåst eftersom det bara finns en nyckel till varje Bure och den har ju gästen själv och därmed kan inte städerskan ta sig in om det är låst….trots olåsta Burar så finns inga safety-boxar eller sånt, det är bara att lita på folk helt enkelt….och det är kanske inte så svårt heller, det är de få gästerna och så är det personalen…ska du komma till närmsta granne (som är en liten, liten by) så får du gå på en stig genom skogen och över ett berg i drygt 30 minuter. Har du dessutom otur så att det högvatten så måste du dessutom simma en bra bit för att nå fram till byn.

Men jösses vilket underbart ställe!!! Det är så galet charmigt så det är inte sant!!! Personalen är extremt mångkunnig och flexibel i sina arbetsuppgifter! Som exempel kan jag nämna den lilla tremanna-hula-hula-orkesterns tre manliga medlemmar. Dem kan man hitta lite här och var, ibland ser man dem leende inne i receptionen, eller med förkläde inne i köket. Ibland dyker de upp bakom bardisken blandandes drinkar, och ibland dukar de fram eller bort lunchen eller middagen! Men skulle det närma sig en båt – oavsett om det är den stora katamaran-färja, en liten utombordare, eller vilken farkost som helst – så släpper de allt de har för händerna och rycker åt sig sina instrument och kutar ner till strandkanten och drar igång lite välkomnande hula-hula-musik! ! En annan mångsysslare är den äldre mannen som sköter båtarna. På kvällskvisten ger han sig ut i sin lilla kajak med ett litet fiskespjut i handen och återvänder efter ett tag med ett antal nyfångade fiskar. Fiskar som strax därefter tillagas och blir vår middag (färskare middag får man nog leta efter).

Störtskön stämning och en härligt, avslappnad atmosfär, på en öde strand, utan kontakt med yttervärlden….i en tråd hängandes utanför världen….det kallar jag avkoppling!

I’ve got the moves like Jagger, I’ve got the moves like Jagger….Yupp, så var det ikväll! Vi var uppe och svängde våra lurviga till ett Samoiskt coverband, som omvandlade västerländska rocklåtar till Söderhavsklingande Hula-Hula-sväng! JÖSSES, tro mig, det hade ni velat se….eller inte….Det började med att vi rockade loss med ett gäng Nya Zeeländare och ett par tyskar (som för övrigt var de första turistande européer vi sett de här två veckorna). Till slut var ALLA med, allt från samtliga restauranggäster till serveringspersonalen, och till slut kom till och med kökspersonalen utspringandes och deltog i dansandet och sjungandet! )!...och NEJ,  tyvärr inga bilder från när allihop var uppe, vi var så helt inne i rockandet så vi glömde allt, har bara den här när vi satte igång!

Som avslutning på kvällen gör Peter några desperata försök att behålla sina biceps och häver sig upp och ner mellan armstödet och sänggaveln, och jag låter honom hållas även om både han och jag vet att det inte kommer att uppväga all flottig mat, alla munkar och kanelkakor med vaniljsås – och för att inte tala om all öl – som har fyllt den kroppen de senaste två veckorna….

Första delen av dagen har dock flutit på som de andra på den här ön, Upolu, d v s vi har inte gjort ett skapandes dugg! På den andra ön, Savaii, var vi ute och dök, hyrde bil, for runt hit och dit….nu har vi liksom kommit in i någon form av ”landning”, vi har bara sjunkit ner i en slags luta-oss-tillbaka-i-solstolen-och-ta-ett-dopp-nån-gång-ibland-feeling! Där är vi nu, gör ingenting, bara softar…förutom Peter då, som för tredje gången sen jag började skriva gör sina armhävningar mellan sängen och fåtöljen, i hopp om utjämning av differensen mellan intagna kontra förbrända kalorier….jaha, nu har han bytt håll också….suck….

I morgon är vår sista dag på Samoa, 40 minuter efter midnatt mot onsdag lyfter vi mot Fiji, vilket känns väldigt spännande men också lite vemodigt! Samoa har visat sig vara ett helt fantastiskt land med människor som varenda en ger ett ansikte till begreppet ”Vänlighet”, och förkroppsligar begreppet ”Inre glädje”. Jag har aldrig varit på Fiji, så jag vet inte vad jag ska förvänta mig, men oavsett vilket så kommer alltid det Samoiska folkets vänlighet och enorma glädje att kännas helt unikt!

I’ve got the moves like Jagger, I’ve got the moves like Jagger….Yupp, så var det ikväll! Vi var uppe och svängde våra lurviga till ett Samoiskt coverband, som omvandlade västerländska rocklåtar till Söderhavsklingande Hula-Hula-sväng! JÖSSES, tro mig, det hade ni velat se….eller inte….Det började med att vi rockade loss med ett gäng Nya Zeeländare och ett par tyskar (som för övrigt var de första turistande européer vi sett de här två veckorna). Till slut var ALLA med, allt från samtliga restauranggäster till serveringspersonalen, och till slut kom till och med kökspersonalen utspringandes och deltog i dansandet och sjungandet! )!...och NEJ,  tyvärr inga bilder från när allihop var uppe, vi var så helt inne i rockandet så vi glömde allt, har bara den här när vi satte igång!

Som avslutning på kvällen gör Peter några desperata försök att behålla sina biceps och häver sig upp och ner mellan armstödet och sänggaveln, och jag låter honom hållas även om både han och jag vet att det inte kommer att uppväga all flottig mat, alla munkar och kanelkakor med vaniljsås – och för att inte tala om all öl – som har fyllt den kroppen de senaste två veckorna….

Första delen av dagen har dock flutit på som de andra på den här ön, Upolu, d v s vi har inte gjort ett skapandes dugg! På den andra ön, Savaii, var vi ute och dök, hyrde bil, for runt hit och dit….nu har vi liksom kommit in i någon form av ”landning”, vi har bara sjunkit ner i en slags luta-oss-tillbaka-i-solstolen-och-ta-ett-dopp-nån-gång-ibland-feeling! Där är vi nu, gör ingenting, bara softar…förutom Peter då, som för tredje gången sen jag började skriva gör sina armhävningar mellan sängen och fåtöljen, i hopp om utjämning av differensen mellan intagna kontra förbrända kalorier….jaha, nu har han bytt håll också….suck….

I morgon är vår sista dag på Samoa, 40 minuter efter midnatt mot onsdag lyfter vi mot Fiji, vilket känns väldigt spännande men också lite vemodigt! Samoa har visat sig vara ett helt fantastiskt land med människor som varenda en ger ett ansikte till begreppet ”Vänlighet”, och förkroppsligar begreppet ”Inre glädje”. Jag har aldrig varit på Fiji, så jag vet inte vad jag ska förvänta mig, men oavsett vilket så kommer alltid det Samoiska folkets vänlighet och enorma glädje att kännas helt unikt!