livetimitten

Vi stöter väl alla på dem emellanåt, de där som kommer in och på något sätt slukar all plats i rummet. De är ofta ganska charmiga, lite bullriga och yviga, och med en ganska kaxig jargong tar de kommandot och samlar all energi och uppmärksamhet runt sig själva. Hur vi ser på dem är lite olika, dels beroende på hur de här personerna för övrigt är, men absolut mest avhängigt är det kanske hur vi själva ser på att bli ”satta åt sidan”….och hur vi hanterar det.

Inte sällan har människor en slags hatkärlek till de här personerna, man fascineras av dem, man imponeras av dem och kanske blir glada och smittade av energin i rummet. Men andra kan istället uttrycka att de känner en viss avund över att själv inte få vara den som står i centrum, några grämer sig över att de själva får stå tillbaka, och ytterligare några kanske till och med irriteras över att personen tar så stor plats så att man själv förvandlas till en liten ”Ingenting”.

Ibland hör jag en del säga, att när de möter den här typen av människor som tar sån plats, så känner de att de krymper, att de blir osäkra och upplever sig själva som små, tråkiga och grå. Jag har hört det från människor som normalt sett själva är framåt, roliga och självsäkra. Tänk om de istället kunde vända blicken mot sig själva, se sina starka sidor, lyfta de sidorna och uppskatta dem. Inte spegla i förhållande till andra, utan bara sätta sig och försöka spegla sig själv, utifrån sin egen unika personlighet. Sätta sig ner och spegla alla bra sidor man har, värdera dem utifrån varje unik egenskap utan jämförelse med vare sig andra eller någon idealbild! Bara värdera sina goda sidor rakt upp och ner! Reflektera över hur dessa sidor kan uppfattas av andra och hur man tror att andra uppfattar en…med en spegel som är klar och positiv. Där själva syftet med att se in i den spegeln faktisk ska vara att se sina bra sidor, och försöka se dem med andras ögon och se vad dessa unika sidor faktiskt kan ge andra i sin omgivning! Alla människor är ju så underbart unika! Tänk om vi kunde lägga vår energi på att försöka lyfta dessa unika sidor istället för att fokusera på att avundas de som har sidor som man själv inte har!

Jag har världens roligaste jobb, så är det bara! Jag har förmånen att få arbeta i en roll som innebär att jag konstant kommunicerar med människor. När jag använder mig av begreppet ”kommunicera” så menar jag det här med flervägskommunikation. Att kommunikation inte bara handlar om hur jag verbalt uttrycker ut ett budskap, utan hur allt jag säger och allt jag gör, samt allt mottagaren säger och allt mottagaren gör, påverkar hur mitt budskap mottas och vilken effekt som uppnås.

Det är ju så otroligt spännande att se hur olika sätt att lägga fram saker påverkar hur effekten blir. Ibland räcker det med att ändra ordföljden i en mening för att reaktionen hos mottagaren ska blir helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig! Eller om jag själv tror på det jag säger! Att gå ut med något som jag själv inte tror på! Den ni, den är en riktig rysare! Men ack så vanligt det är!

Det har hänt att jag som chef får ett uppdrag att driva igenom en förändring som jag själv – åtminstone inledningsvis – anser är fel eller åtminstone onödig. Om jag då går raka vägen ut till mina medarbetare och försöker få dem att köpa det jag säger….näe, det säger sig själv…det kommer inte gå bra! I alla fall inte så bra som det hade kunnat gå om jag faktiskt först hade satt mig ner i lugn och ro och funderat igenom bakgrund, syfte och förväntad effekt, från alla möjliga olika vinklar. Om jag hade tagit mig tiden att reflektera över förändringen ända tills jag hade haft hela bilden klar för mig. Att jag verkligen hade sett till att FÖRSTÅ bakgrund, syfte och förväntad effekt! Först då hade jag kunnat hitta ett sätt att förhålla mig till det. Först då, när jag hade gjort budskapet till mitt eget, hade jag varit trovärdig i min kommunikation med mina medarbetare!

Om jag själv inte förstår och tror på det jag faktiskt står och säger, hur kan jag över huvudtaget förvänta mig att någon annan ska förstå eller tro på det?

Vaknade idag och tänkte: Jösses jag är verkligen mitt i allting just nu! Antingen är jag verkligen I mitten, eller så är jag mitt emellan…vilket de facto innebär att jag är mitt i ändå på nåt sätt!

Det är klart, när jag säger mitt i och syftar på livet, så förutsätter det att jag ska bli 98 år (!!!)...men vad sjutton, konstigare saker har väl hänt än att starka kvinnor fyller en himla massa år! Så, yupp, jag räknar kallt med att jag är mitt i!!!

Jag är mitt i karriären - jag har ju åtminstone MINST 16 år kvar i arbetslivet, och troligtvis kommer nån med makt på att de borde höja pensionåldern...så, jag har troligtvis minst 21 år kvar i arbetslivet. Räknar jag då bakåt så innebär det att för 21 år sen så var jag 28 år och hade precis börjat fundera på vilken inriktning jag borde välja på min universitetsutbildning. Så, yupp jag är mitt i karriären också!

Jag har två barn, 25 och 18 år gamla, och därmed mitt emellan! Mitt emellan förälder-till-minderåriga-barn-tiden och förälder-till-barn-med-barn-det-vill-säga-far-alternativt-morförälder....så, yupp...mitten där med!

Jag kan rabbla mittenpositioner i ett par timmar framåt om jag skulle vilja, men det vill jag inte, utan konstaterar bara glatt att: Ja jösses, vad jag är mitt i allting nu!

Till någon eventuell läsare av min blogg vill jag bara säga: VÄLKOMMEN TILL MIN VÄRLD FRÅN LIVET I MITTEN!