livetimitten

Människors reaktioner är olika när det handlar om att möta nya förslag, tankar och idéer när de presenteras. Jag brukar dela in dem i tre grupper.

Jag och många andra pratar ofta om att använda oss av vår Fulla Potential, men vad är det vi menar när vi använder oss av begreppet ”Full potential”? Vad är min egen bild av det? Hur beskriver jag det? Vad innebär det för mig? Och hur vet jag att Full Potential har uppnåtts? Vad är egentligen min egen tolkning av själva begreppet?

För mig är Full Potential att jag använder all min Kraft och Kompetens, all min Energi och Kreativitet, all min vilja och drivkraft för det jag håller på med. För att lyckas med det måste jag se till att rensa bort alla hinder. Hinder som inte sällan ligger i ett dåligt självförtroende, eller i ett gammalt invant beteendemönster!

Jag måste också ha ett ordentligt grepp om det jag gör: Veta vad det är jag ska åstadkomma; Veta att jag kan påverka och förbättra det jag håller på med; Veta att det hänger på mig hur bra resultatet blir; Veta vilka ramar jag har att förhålla mig till. Sammanfattningsvis: Jag måste förstå Helheten och med hela min själ inse hur viktig jag själv, och min insasts, är i sammanhanget!

Jag tror att vi människor av naturen verkligen vill prestera vårt bästa, att vi vill vara framgångsrika, vad det än är vi sätter tänderna i. Jag tror att med rätt förutsättningar så finns drivkraften i varenda människa, viljan att visa beteenden som kännetecknas av strävan att göra bättre. Strävan efter att utvecklas, och strävan efter att uppleva sig själv som en person som både andra – och inte minst man själv – uppskattar! Känslan av att skapa värde är en drivkraft som finns inbyggd hos de allra flesta, mer eller mindre tydligt. Det är i alla fall min övertygelse!

Om jag vet vad som förväntas av mig, om jag förstår vart vi vi är på väg, och om jag får utrymme att använda min skaparkraft. Då förstår jag ramarna och målet, och då kan driva full fart framåt. Om jag får förtroendet att ta ansvar, då ger jag allt. För jag vill vinna, jag vill prestera och jag vill visa att det jag gör, det gör jag rackarns bra! Jag tror att vi människor fungerar på det sättet, generellt sett. Det gäller bara att ha rätt förutsättningar och själv bjuda upp till dans med Prestationskraften!

Den dagen vi alla ger - och tar - utrymme för ansvar och engagemang. Den dagen vi alla visar - och förstår - ramarna och målen. Den dagen vi alla ger - och tar emot - ansvar för såväl helheten som för delarna. Den dagen kan vi alla använda vår Fulla Potential.

Den dagen vi kan säga, och i hjärtat verkligen mena: ”Bättre att be om förlåtelse, än om tillåtelse”, då har vi alla nått Full Potential!

Det blev min tolkning av begreppet!

Vill inleda med att säga att jag hoppas ni tar den här berättelsen på rätt sätt! Jag hoppas ni inte lägger någon värdering i det sätt jag valde att komma tillrätta med mitt problem. Jag hoppas ni förstår vad det egentligen är jag vill förmedla: Att hur besvärlig din hjärna än är, så gäller det att hitta vägar som gör att du tar kontroll över hur den fungerar.

Jag slutar aldrig att fascineras över hur vi – eller ska jag säga våra hjärnor – fungerar. Som exempel kan jag ta min flygrädsla. När jag flög till Sicilien 1980 blev jag plötsligt hysteriskt flygrädd. Det var någon gång mitt under flygningen som rädslan bröt ut. Jag har ingen aning om vad det var som hände. Jag hade inte varit rädd innan, och det var ingenting speciellt som hände. Rädslan bara kom som från ingenstans! Och jag var rädd HELA flygresan. Varenda sekund. Jag var inte rädd för OM vi skulle störta, jag var övertygad om ATT vi skulle störta, frågan var bara NÄR! Jag satt helt enkelt hela resan och konstant väntade på att planet skulle vända nosen neråt. Samma sak hände när vi några år senare åkte till USA. Samma rädsla. Samma övertygelse om att störta. Samma otroliga ångest!

Det tog det många år innan jag vågade mig på att flyga igen. Men till slut bestämde vi att vi skulle åka någonstans där flygtiden var förhållandevis kort, och dessutom skulle jag skaffa mig någonting som höll mig lugn. Det slutade i en bokning till Mallorca och en bokning till Läkarcentralen. Från läkarcentralen kom jag med ångestdämpande tabletter med beskrivningen ”1 – 2 tabletter vid flygresa”. Jag lydde och tog 2 tabletter, vilket inte hjälpte ett dugg! Jag var minst lika rädd som jag brukade!

Två år senare bestämde vi oss – trots min rädsla – att åka till Thailand, en resa bestående av tre flighter och en restid på sammanlagt nästan 14 timmar. Jag insåg ju att det här skulle bli en pers utan dess like, så jag ringde läkaren och frågade hur många av de utskrivna tabletterna man kunde ta utan att det blev farligt. "Åtta, hur så?" svarade hon! BRA sa jag och tryckte i mig lite fler än det som stod ordinerat på receptet (men ändå med marginal till åtta)!!! Och behöver jag säga att jag var hyfsat cool på den resan. Därefter minskade jag med en tablett på hemresan, och fortsatte minska för varje gång jag flög. Det här innebar att jag efter några genomförda tur-och-retur-resor var framme vid första resan som skulle göras med 0 tabletter.

Så när jag för första gången skulle flyga utan att preparera mig själv med tabletter, höll jag andan: ”Skulle jag klara mig utan att vara rädd, eller skulle jag vara tvungen att ändå tvingas ta tabletten för att känna mig lugn”. Men jag var lugn! HELT lugn! Eftersom jag hade "tagit bort" ångesten under de senaste resorna, så hade min hjärna kommit fram till att det gick att flyga utan att vara rädd. Min hjärna hade gått på finten. Min hjärna trodde helt enkelt att jag inte var rädd längre.

Efter den 0-flygningen har jag gjort drygt 100 lyft med flyg, och jag har inte varit rädd. Och det lustiga är att jag egentligen är rädd, men min hjärna har inte kommit på det, den tror fortfarande att jag är cool och orädd.

Alla har vi olika vägar till att hantera våra hinder, det här kanske inte var det lämpligaste sättet att hantera rädslan, vad vet jag? Men vet du, jag struntar i lämpligheten, för det hjälpte mig, och det var det viktiga! Nu sitter jag och min manipulerade hjärna och flyger kors och tvärs i världen. Och jag njuter till och med av flygningen, speciellt starten som var den jag hatade allra mest förut. Och nu är det jag som pratar lugnande med oroliga medpassagerare vid kraftig turbulens och liknande situationer!

Överblivna tabletter är slängda sen många år, kvar finns bara jag och min manipulerade – men coola – hjärna.

Vad är en ledare egentligen? När jag googlar på Ledare så är definitionen ”någon som har Följare”. Ibland är det självklart att man har någon som följer en, ibland spelar det ingen roll hur många fina titlar man har med bokstäverna ”Ledare” i sig, så är det alldeles tomt bakom en. Inte en enda kotte som Följer en!

Att vara ledare ställer alltid krav på en, oavsett om man är Ledare för en arbetsgrupp, Ledare för en skolklass eller helt enkelt Ledare i sin roll som förälder. Det ställer alltid krav på att du är någon man VILL följa. Om du inte är det så tappar du snart dina Följare och du traskar ganska ensam längs vägen.

Jag kan på pappret vara någons Ledare, men vad händer om jag börjar bete mig på ett sätt som gör att de som Följer mig börjar ifrågasätta mig? Vad händer om de som på pappret är satta att följa mig, börjar hitta alternativa vägar att ta sig fram på. Jag vandrar ensam längs min egen utstakade väg och mina Följare börjar ge sig ut på egna vägar, och inte nödvändigtvis tillsammans…..

De allra flesta Ledare stävar mot att ha sina Följare med sig hela vägen, men just den strävan kan innebära att man någonstans börjar gå åt fel håll. Den starka strävan att ha Följare kan leda till fel beteende vilket får helt motsatt effekt. Att man agerar som om man tror att graden av ”Jag-gör-som-ni-vill-att-jag-ska-göra” – att vara omtyckt – är det som styr Följarnas beslut om att följa eller inte.

Men föreställ dig att du är utsedd till att vara Ledare för ett gäng. Ni ska ta er igenom en snårig skog en kall novembernatt. Det är mörkt, kallt och helt omöjligt att ens se handen framför sig, och du är satt att ta det här gänget igenom skogen. Du är den ende som någorlunda vet vägen. Det är naturligtvis av största betydelse att de andra följer dig. Om de skulle börja irra iväg på egna stigar in bland träden så riskerar de att gå vilse och frysa ihjäl i den kalla novembernatten. För att det här ska lyckas, för att dina Följare ska gå med dig hela vägen så måste du få dem att VILJA följa dig. Att få dem att lita på att du är den som vet vägen, som känns tryggast att följa, hur läskigt det än känns med allt det mörka och kalla runtomkring. Det är avgörande!

Nu, Föreställ dig istället att du är en av de andra i gänget istället, en av dem som är tänka att Följa. Ni står i den iskalla och kolsvarta novembernatten, mitt i den snåriga skogen, vilken typ av ledare vill du då ha? En som är populär och säger:

”Det här är ingenting att bry sig om vänner, vi traskar väl på här och känner oss fram lite grann. Kanske ska vi sätta oss ner på en stubbe här och se om nån kommer och räddar oss”

Eller vill du ha en som säger

”Jag vet i vilken riktning vi ska gå! Det är obehagligt eftersom det är kallt och besvärligt, men om vi hjälps åt. Om vi håller ihop, går tätt tillsammans och hjälps åt att hitta de enklaste passagen så att ingen kommer bort, då är vi framme innan gryning”.

Jag vet vem jag skulle vilja ha i alla fall!

Ibland måste man våga stå för att allt inte är lätt, att vägen som man ska färdas inte är enkel. Att inte låtsas om det obehagliga och istället säga saker som Följarna vill att man ska säga, det leder ganska snart till att Följarna tappar förtroendet för att du är värd att följa. Istället börjar de leta upp sin egen stig, och gänget splittras åt alla håll…

Tydlighet att visa åt vilket håll vi ska, det kan man som ledare aldrig släppa, oavsett om det rör sig om att Leda ett arbetslag, en skolklass eller sina barn.

Om jag använder min fantastiska möjlighet att uttrycka min åsikt, då bör jag även vara beredd att förklara vad som ligger till grund för den. Extra viktigt är det om det handlar om att jag uttrycker en åsikt om någon annan, om en individ.

Om jag på ett eller annat sätt uttrycker en negativ uppfattning om en person, då måste jag också inse att jag är skyldig personen att berätta hur det kommer sig att jag uppfattar henne så. Jag har en skyldighet att hjälpa henne att förstå vad som ligger bakom min åsikt. Inte för att hon SKA ändra sig, utan för att hon själv ska kunna göra valet om hon VILL ändra sig eller inte. Hon kanske inte vill göra någon förändring, det är hennes val, men hon har rätt att få veta för att kunna ta ställning. Hon måste ges möjlighet till att förstå, det är ju ändå henne det handlar om!

Detsamma gäller vid motsatsen, när man har positiv feedback att ge. Även då är det viktigt att förklara vad det är som är gör att jag uppskattar en person. Att få höra positiv feedback är ju inte bara skönt för själen och självkänslan, utan även väldigt viktigt för självinsikten. Viktigt för att skapa en god och sann självbild.

Att få reda på grunden till varför någon Tycker något om mig, det är utvecklande oavsett om det är positiv eller negativ feedback, så länge syftet är gott. Det är utvecklande eftersom jag inser vad mina olika beteende har för påverkan på människorna runtomkring mig. 
 

Att tycka är bra! Men att tycka utan att våga förklara, vart leder det? Ingenstans. Först om jag vågar berätta, ger jag mottagaren möjlighet att förstå, och därmed möjlighet att förändra det som uppfattas negativt, eller stärkas i det som uppfattas positivt.

Om jag vill skapa en kultur av utveckling, driftighet och ansvarstagande så måste jag ge utrymme för det. Om jag inte gör det så kan jag ju heller inte förvänta mig något resultat. Jag måste ge utrymme för att andra ska kunna utvecklas, driva på och ta ansvar.

Jag kan inte förvänta mig att människorna omkring mig ska vara delaktiga och kreativa om jag tror att det är jag som sitter inne med alla idéerna. Jag kan inte förvänta mig driftighet och engagemang om jag anser att jag är den som ska peka ut exakt vad som ska göras. Jag kan inte förvänta mig ansvarstagande om jag beter mig som om min kompetens och mina tankar är fullt tillräckliga som grund för rätt beslut.

Flera hjärnor skapar tillsammans större tankar än en hjärna, flera individers erfarenheter skapar tillsammans en större förståelse än en individs erfarenhet, flera kompetenser skapar tillsammans bättre resultat än en kompetens.

Ingen kan allt bäst själv! Jag måste visa tillit till att andra kan lösa uppkomna problem själva.  Jag måste – i ord och handling – visa att jag litar på att de vet vad de håller på med; att de kan lösa de problem som uppstår; att de har kraften, förståelsen, idéerna och förmågan att hitta förbättringarna. Därigenom utvecklar  de både sig själva och den verksamhet de verkar i!

En bra ledare inser att hon har det övergripande ansvaret, att hon har ansvaret att prioritera – och besluta – när så behövs. Men hon inser också att hon varken kan eller bör göra allt själv, att andra har mer insikt i detaljerna än hon. Hon inser att halveringstiden för hennes detaljerade kunskap om processens delar är extremt kort, eftersom allt förändras hela tiden. Hon inser att det är hennes medarbetare som befinner sig mitt i processen, som är de som hela tiden är bäst uppdaterade och därmed de som är bäst lämpade att förstå förbättringsvägarna i processen.

Att själv skulle vara bäste dräng, det är definitivt en myt!

Hur kommer det sig att en som ”slagits” till marken inte hinner mer än att på ostadiga ben ställa sig upp på vingligt Bambi-vis innan något är där och slår henne till marken igen?

Jag tror inte på att saker och ting är förutbestämda, inte heller att någon är dömd till olycka. Ändå upplever jag det många gånger som att det är samma individer som drabbas flera gånger i rad av t ex olika sjukdomar och olyckor.

Om jag slås till marken av något skäl, tömmer jag då all min kraft och energi i fallet? Blir jag ett mer lättangripligt offer för en eventuellt ny attack när jag använder det sista av mina sinande krafter till att resa mig upp igen? Om jag förlorar någon älskad människa i min närhet, är jag då ett lättare offer för att bli attackerad av en sjukdom, eller till och med att råka ut för en olycka?

Ja, jag tror faktiskt det! Jag tror tyvärr att man blir ett lättare offer om man av något skäl har utsatts för något som tömt själen på energi, kraft och glädje. För smärta, oavsett om det sitter i själen eller i kroppen, gör mitt skal ömtåligare. Jag går lättare sönder.

Vid fysisk misshandel kan vi som finns runt omkring, gå in och bryta slagen, eller åtminstone skydda den misshandlade individen. Men egentligen är det ju ingen skillnad oavsett vilken typ av attack man råkat ut för. Jag tror att vi som finns runt omkring kan agera buffert och stötdämpare även efter en själslig knock-out, precis som vi kan göra vid fysisk misshandel. Därigenom kan vi minska både smärtan och risken för nya attacker.

Om vi som finns nära den drabbade, går in och ställer oss runt henne. Ställer oss riktigt, riktigt nära, så nära att hon känner vår värme och kärlek, då tror jag att vi kan göra skillnad. Att vi faktiskt kan både lindra smärtan och hindra nya attacker. Jag är helt övertygad om att vi genom stöd och omtanke kan ge utrymme för påfyllnad av energi, kraft och glädje hos henne. Det i sin tur bygger upp hennes ömtåliga yta med ett starkt ytskikt som gör henne mindre utsatt.

Genom att inte gömma oss kan vi alla göra skillnad!

För några veckor sedan var jag uppe hos mina föräldrar i Stockholm i ett par dagar. I mitt gamla flickrum står en liten bokhylla med tre lådor, och min vana trogen öppnade jag lådorna där det brukar ligga lite anteckningsböcker och foton från min ungdom. Den här gången hade dock min mor lagt ner lite annat som inte legat där förut: Gamla BREV! Var hon hade hittat dem har jag ingen aning om, men där låg de, och de bara väntade på att få bli lästa igen!

Det var en mängd brev från tiden jag var runt 10 år tills jag var drygt 20! Och vilken fantastisk läsning! Där kunde jag följa mina egna och mina vänners kärlekshistorier, upptåg, äventyr och - inte minst värdefullt - våra innersta tankar.

När jag satt och läste alla dessa brev så kunde jag riktigt känna det vi upplevde då, det vi upplevde för så länge sen. Genom att se på hur tummat ett brev var, kunde jag minnas hur mycket just det brevet hade betytt för mig. Ett brev som jag hållit många gånger i min hand blir naturligtvis mer tummat, än de jag bara läst någon enstaka gång och sen lagt tillbaka i kuvertet. Jag hittade brev, väl tummade, där mina vänner hade svarat på brev som jag skrivit, där de tröstade mig, uppmuntrade mig eller helt enkelt bara visade mig sin vänskap.

Genom breven mindes jag den där längtan som låg bakom dem. Till exempel den där längtan när jag som tonåring satt hela sommarloven ute på en ö på Västkusten och längtade hem till kompisarna. Genom breven mindes jag den där spända förväntan som jag och kusinerna hade varje gång vi gick till postlådan som låg ganska långt ifrån stugan. Jag mindes alla de där stegen innan jag kom fram till postlådan, tankarna; "Skulle jag få något brev idag, eller skulle jag behöva vänta ännu längre"? Genom breven mindes jag också den otroliga glädjekänslan när jag tittade ner i den gröna postlådan, kände igen handstilen och såg att det stod mitt namn på kuvertet! Ett brev till MIG!!!!

Det var en underbar känsla av tillfredsställelse varje gång! Jag betydde något för någon, jag var saknad av någon, och någon märkte att jag var bortrest. Någon tog sig tid att skriva tilll mig, stoppa ner det skrivna i ett kuvert, gå och köpa ett frimärke och sen gå iväg till den gula brevlådan och skicka brevet. Någon gjorde verkligen en ansträngning för min skull. Jag betyder något, det var vad jag kände när jag satt där på golvet i mitt gamla flickrum i ett hav av gamla brev.

Mail i all ära, men ett brev…ja, det betyder så mycket mer, det ger en förnimmelse av längtan och glädje som lever kvar länge!

Det finns situationer i livet som gör mig extra påmind om att tiden går.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Vänner, och satte där in en 20 år gammal bild på Kim och hans barndomsvän Andreas. Jag blev sittande ganska länge och bara tog in bilden, tog in glädjen i deras kroppsspråk, glädjen av att just ha vunnit en match i den pågående fotbollscupen i grannskapet.

Det stolta laget hette Oxel United och bestod av glada barn och föräldrar i blandade åldrar från Oxelvägen. Vi utmanades av lika stolta lag från Rönn-, Lönn-, Lind- och Bokvägen och vi hade vansinnigt roligt.  Att titta på den här bilden och fundera över tiden som har gått, över alla dessa år som ligger mellan nu och då, det är otroligt härligt!

Oftast reflekterar jag inte speciellt mycket över att tiden passerar, men ibland vaknar jag till, väckt av något som rör vid min inre minnesbank. Något som väcker upp - och värmer -  vilande och nostalgiska känslor i magen! Goda, glada känslor som är så underbart härliga att känna. Det kan vara ett foto, en färgglad kärleksfull teckning ritat i morsdagspresent från min älskade dotter Isabelle, eller ett gammalt tummat och välläst brev.

Men det behöver inte vara saker som poppar upp från det förflutna. Det kan vara saker som händer idag, men som ändå väcker härligt nostalgiska känslor. Som idag, när min underbara son Kim förlovar sig med sin älskade Isadora. Det går inte att undvika att tänka på hans resa genom livet; Hans uppväxt på den trygga återvändsgatan med alla vännerna på nära avstånd; Hans plötsliga uppbrott från allt tryggt när han helt ensam, med bara en enkel-biljett till Malaysia på fickan, startade sin tvååriga resa runtom i Asien, en resa som lärde honom massor, inte minst att förlita sig på sig själv; Hans flytt till Västkusten och påbörjandet av högskolestudier; Och första gången han kom hem och lät oss träffa den helt underbara Isadora!

Det går inte att undvika att tänka på den tid som gått från Kims dramatiska födelse tills nu när han och Isadora påbörjar en ny fas, en fas som symboliserar starten på ett liv tillsammans.

Det finns som sagt situationer i livet som gör mig extra påmind om att tiden går, och som samtidigt gör mig så lycklig över allt det vackra och fina som finns i mitt liv! Allt sånt som fyller på min bank av underbara tankar och framtida minnen!

Knepigt hur vissa saker kan bita sig fast i skallen nästan som en gigantisk kardborre. En kardborre som ju mer man försöker få bort den, desto mer trasslar den in sig och biter sig fast. Det allra mest knepiga är att de där kardborrarna nästan alltid handlar om negativa saker.

Det kan vara en sådan sak som att någon betett sig illa mot mig, eller att jag har dåligt samvete för något jag gjort, eller att jag oroar mig för att bli övergiven av någon som betyder väldigt mycket för mig.

Det finns många sådana, negativa tankar som när de väl har poppat upp i huvudet, är väldigt svåra att trassla loss. Det är som om den typen av kardborretankar har en massa små hullingar som sätter sig fast i allt, och sedan sitter som berget, djupt intrasslat i allt som bara går att trassla in sig i.

Varför är det så sällan som bra och positiva tankar har de där hullingarna? Positiva tankarna som att jag gjort någon väldigt glad, eller gjort något som jag är stolt över, eller att jag har fått bekräftat att jag är omtyckt och uppskattad. Hur kommer det sig att när sådana positiva tankar kommer så tenderar de att poppa upp, ge en kort stund av tillfredsställelse och sen åka ut ur medvetandet fortare än kvickt?

Jag vill ha det tvärtom! Jag vill att de dåliga och negativa tankarna poppar upp, ger en kort stund av irritation och sen åker ut med huvudet före! Jag vill att de bra och positiva tankarna skaffar sig riktigt kraftiga och hållbara hullingar som nästlar sig fast riktigt rejält i mitt medvetande. Det ska vara så robusta och stabila hullingar så att oavsett hur intensivt och fokuserat andra – eller Janten inom mig – försöker dra loss dem, så bara sitter de där, obevekligt intrasslade i fronten av mitt medvetande!

Med tanke på hur många olika växtmedel och ogräsbekämpningsmedel det finns på marknaden så borde det väl inte vara så svårt att hitta ett verksamt preparat. Ett ogräsmedel som tar bort de negativa kardborrarna, och ett riktigt effektivt gödningsmedel till de positiva kardborrarna.

Hur svårt kan det vara…Egentligen?

Det där att ha någon att prata med när livet går igenom tunga faser är extremt betydelsefullt.

Sorg, oro och rädsla kan skapa ångest. En ångest som många gånger äter sig in i medvetandet och till och med upplevs som en rent fysisk smärta. Oftast är det ju en verklig situation som har skapat ångesten. Sorgen efter att ha förlorat någon älskad, oron för ett jobb som man riskerar att förlora, rädslan för att förlora en kamp mot en allvarlig sjukdom.

Sällan går det att bara städa bort ursprunget till ångesten, men som medmänniska kan vi finnas där och stötta. Finnas där och krama om. Finnas där och visa att jag förstår. Finnas där och lyssna, lyssna på sorgen, lyssna på oron, lyssna på rädslan….och bara krama om och bekräfta att det är okej och alldeles normalt att vara ledsen, arg eller upprörd.

Ingenting är viktigare än att våga – och orka – möta människor i deras sorg, oro eller rädsla. Många upplever det obehagligt att gå fram och möta den som mår dåligt. Det är lätt att känna att man måste säga rätt saker så att man inte förstör ännu mer. Det är lätt gå över till andra sidan gatan och låtsas som att man inte ser. Det är lätt att låta sin egen ängslan ta överhanden och därmed vända bort blicken. Det är lätt att svika den som behöver stöd, när ens egen osäkerhet tar överhanden.

Tänk å andra sidan vad fantastiskt det är med de som vågar – och orkar – lyssna, krama och visa att reaktionen är normal och förväntad.  Låta henne spy ur sig sin ångest. Genom att agera spypåse tar man naturligtvis inte bort vare sig hennes sorg, oro eller rädsla, men hennes ångest dämpas för en kort stund. En stund som istället lämnar plats åt att vila kroppen från det smärtsamma ångestgreppet. Den stunden kan vara ovärderlig när det handlar om att hitta energi att ta sig igenom vad det nu än må vara som skapat ångesten.

Jag måste ha det i åtanke varje gång jag möter en människa med sorg, oro eller rädsla. Jag måste komma ihåg att jag gör skillnad. Att jag genom att lyssna, lyfter bort lite av ångesten. Att jag genom att krama, lindrar smärtan. Att jag genom att våga, visar att jag vill ge mitt stöd för att hon ska få en ventil att släppa ut lite av sin ångest igenom.

Vänner gör skillnad!

Fortsätter på temat från förra inlägget: Förändringar.

Det pågår ju förändringar i våra liva hela tiden, mindre och större. Förändringar som hela tiden kommer upp och som påverkar oss på olika sätt. Om jag står inför att genomföra förändringar, privat eller professionellt, så måste jag ha respekt för individen igenom hela processen. Jag måste ha respekt för att alla människor möter förändringar på sitt alldeles egna och personliga sätt, och inte utgå ifrån att alla reagerar som jag.

Människor som står inför ”tvingande” förändringar måste betraktas utifrån att de är individer. Individer som var och en har sin egen erfarenhet och syn på förändringar. Människor kan tillhöra ett kollektiv, men individen i det kan aldrig betraktas som ett kollektiv: Mina barn består av två individer, inte en klump; ett kontor kan bestå av ca 25 individer, inte en klump; ett företag kan bestå av 2000 individer, inte en klump!

Vi måste låta individerna vara med och påverka förändringen. De måste få en möjlighet påverka inom de ramar som finns, och utifrån sin egen klokskap bidra till att förändringen landar så bra så möjligt. Vi måste föra en dialog, involvera i tidigt skede  och skapa en stabil grund för delaktighet.

När vi förändrar något som påverkar andra människor så får vi aldrig bortse från det faktum att det är individer vi har att göra med. Individer som besitter fantastiska källor av kunskaper och erfarenheter. Individer som kan bidra till att förändringen blir så väldigt mycket bättre än om jag skulle drista mig till att tänka ut allt själv. Vi måste respektera alla som individer med var sin ErfarenhetsBank, varsin KlokhetsBank och var sin IdéBank.

Har jag överhuvudtaget råd att låta bli att ta tillvara på dessa ”Banktillgångar”?

Funderar på det där med vad som triggar oss människor till förändringar. Ni vet, drivkrafter och brinnfaktorer och sådant som får människor att vilja – och att våga – lämna det gamla, det enkla, det bekväma. Hur kommer det sig att jag går igång i varenda cell när en utmaning och förändring läggs framför ögonen på mig? Hur kommer det sig att ju mer komplicerad utmaningen och förändringen känns för mig, desto mer nyfiken och triggad blir jag att släppa allt tryggt och bekvämt och kasta mig ut i det okända, det osäkra? Och hur kommer det att andra reagerar fullständigt tvärtemot.

Vi är alla så oerhört olika på den punkten. Vi har olika bevekelsegrunder för vad som får oss att känna längtan efter det där okända som ligger där framför oss och lockar…eller skrämmer. En del hittar aldrig den där bevekelsegrunden, det där som tar oss igenom muren mot det annorlunda. Det där som får oss att längta efter förändringen, utmaningen, otryggheten. En del vill inte förändra någonting, ALLT måste förbli precis som det alltid varit. Det kan handla om förändringar på jobbet, men lika väl förändringar i det privata.

Förändringar påverkar oss beroende på vilka vi är, och vad vi har med oss i bagaget. Jag kanske har vuxit upp i en omgivning som inte förändras någonting överhuvudtaget. En omgivning där jag kanske först som vuxen möter min första större förändring. En förändring som jag kanske till och med har kunnat vara med om att påverka. Då tror jag att förändringar – generellt sett – triggar mig i förhållandevis stor utsträckning. Om jag däremot vuxit upp i en motsatt miljö; En miljö med många förändringar, eller med enbart någon enstaka – men för mig – negativ förändring? En förändring som jag kanske inte har kunnat var med och påverka? Ja då står ju förändringar för något negativt och skrämmande. Jag tror att sådant tenderar att prägla hela vårt vuxna liv.

Jag tror att jag har vuxit upp utan några som helst förändringar ;-)

Det är så lätt att fokusera på fel saker när man har lite för mycket runt sig och kring sig. Det är lätt att man börjar göra fel val och fel prioriteringar, vilket kan få tillvaron än mer komplicerad. Det är inte lätt det där med att veta exakt var man ska sätta fötterna för att få till den perfekta balansen i alla lägen.

Om jag ska balansera över en smal planka, är det väldigt lätt att jag böjer nacken och tittar ner. Tittar ner för att veta exakt var jag sätter fötterna. Konsekvensen blir att jag visserligen ser att jag sätter fötterna på rätt ställe, men på bekostnad av balansen! Jag måste istället höja blicken, fokusera på mitt mål rakt framför mig, och lita på att fötterna kan känna den rätta placeringen. Om jag gör det så ökar jag också möjligheten att ta mig över plankan istället för att ramla ner.

Att släppa blicken på var jag sätter fötterna känns ofta riskabelt och läskigt eftersom jag vet att det handlar om att fötterna måste placeras exakt på rätt rätt ställe på plankan. Men om jag inte höjer blicken så vet jag att hur perfekt jag än placerar mina fötter, så är risken mycket större att jag tappar balansen. Jag måste hela tiden ha blicken riktad framåt, på målet, och lita på mina fötters förmåga att placera sig rätt.

Ibland hopar det sig t ex på jobbet med massor av aktiviteter, beslut och uppgifter, och då är det väldigt lätt att hamna i balansera-på-plankan-reflexen, d v s att titta ner…och därmed riskera att tappa balansen och falla. Då gäller det att ha is i magen och tvinga upp blicken mot horisonten, mot målet. Klarar jag det, ja då har jag faktiskt väldigt goda chanser att komma i mål!

Vi har väl alla lite olika saker där vi tankar energi, det kan vara en promenad, träning, skön musik eller i samvaron med familj och vänner. För egen del får jag mitt energitillskott tillsammans med andra människor i allmänhet, och tillsammans med Underbara människor i synnerhet.

När jag sätter mig ner och funderar på alla dem jag har runt mig – familj, vänner, arbetskamrater – så kan jag konstatera att jag har otroligt många goa, omtänksamma och generösa människor omkring mig hela dagarna. Underbara människor som alltid har en kram till övers, ett uppmuntrande ord, en snäll kommentar eller något annat som visar att de bryr sig om, saker som gör att de lyfter mig om jag har en svacka.

Det är alla de Underbara som jag har kvar i mitt främre medvetande. Alla som ger mig och andra omkring sig energi! Alla de Underbara som trots egna eventuella bekymmer, sorger och dagliga utmaningar alltid verkar bry sig om andra, sina medmänniskor. Alla de Underbara som väljer att tolka sin omgivning positivt, och ger tillbaka glädje och energi till alla andra som rör sig i cirklar runt omkring!

Självklart stöter jag då och då på den andra sorten, de som stjäl energi genom att vara elaka och ogina. De som försöker höja sin egen självkänsla genom att försöka sänka andras. De som ständigt stjäl andras energi och inte förstår varför de ska ge något tillbaka. Dessa föser jag avsiktligt bakåt i mitt medvetande. Föser bakåt, ända tills de ligger allra längst bak i hjärnan och skvalpar för sig själva. Där kan de ligga!

De ogina har ingen plats i mitt medvetande, där finns bara plats för de goa, de omtänksamma och de generösa! De Underbara! De som generöst delar med sig av sin omtanke och kärlek. De som ger energi, istället för att stjäla den!

Satt och såg slutet av programmet Världens barn på Svt, och blev så glad! Låter kanske konstigt att jag blir glad när jag sitter och ser på svältande människor i Somalia och andra katastrofdrabbade länder.

Man gjorde där en jämförelse med Sverige för ungefär 100 år sen. Ett Sverige som var ett av de allra fattigaste länderna i Europa, ett Sverige med barnarbete, svält och sjukdomar. Ett Sverige vars invånare blev flyktingar i jakten på överlevnad. Ett Sverige som på flera sätt har samma brist på förutsättningar som många av dagens utvecklingsländer. Men det som är så otroligt häftigt, och som gjorde mig så himla glad, är ju det faktum hur snabbt vårt land förändrades. På oerhört kort tid gick vi från att vara ett utvecklingsland till att bli ett av världens ekonomiskt mest stabila länder!

Föreställ dig då vad vi tillsammans kan göra för dagens utvecklingsländer, med de möjligheter vi har idag!! Det är ju helt galet fantastiskt! Om det tog mindre än 50 år för vårt land att ta sig från misär till stabilitet med den tidens brister på möjligheter…betänk då vad vi – med rätt insatser – kan vara med om att utveckla i dessa länder idag!

Vi har ett gemensamt ansvar, vi är EN värld! Det är klart vi ska ha olika länder och olika kulturer, men vi kan inte ha vattentäta skott emellan oss! Vi kan inte dela upp världen i mitt land och ditt land; mitt lands tillgångar och ditt lands tillgångar, på ett sånt sätt att det får konsekvensen att vi indirekt accepterar att barn dör av svält i någon annan del av världen.

Vår värld består inte av mängder av smådelar som har klistrats ihop till en färgglad boll. Nej tvärtom, vår värld är ursprungligen en helt underbar, rund, färgglad och hel boll, det är vi människor som har valt att dela upp den i mängder av smådelar med djupa skarvar emellan!

Så kan vi ju inte ha det, eller hur? Vi måste satsa på att ha en hel boll! Bättre att ha en hel boll utan skarvar, det blir liksom lättare och roligare att spela boll då!

Om det är något i mitt liv som jag inte är nöjd med så måste jag ju försöka rensa bort det, byta ut det, vad som helst, bara jag försöker göra något åt det. Jag kan inte bara låta det fortgå och passivt se på medan det förbittrar mig själv och mitt liv. Jag måste ställa mig själv frågan: Varför gillar jag inte det här? Vad kan jag göra åt det? Och finns det något som hindrar mig från att göra något åt det?

Att vara medveten om att väldigt många saker som händer i livet föregås av ett val är en ganska skrämmande tanke.

Det är klart att det finns situationer som man inte kan skylla på det egna valet, det är jag oerhört medveten om. Men, det är väldigt, väldigt många situationer som ändå bottnar i någon form av val, medvetet eller omedvetet. Det jag menar är att man måste ta kontroll över de val som påverkar ens liv, och sluta se sig som offer för olika omständigheter. Vi har en skyldighet mot oss själva att göra det, vi har bara ett liv!

The sun shines and warms and lights us and we have no curiosity to know why this is so; but we ask the reason of all evil, of pain, and hunger, and mosquitoes and silly people. ~Ralph Waldo Emerson

Visst är det väl konstigt att vi så ofta hänger upp oss på det negativa? Att vi kan älta och grotta ner oss i det tråkiga och dåliga, identifiera felen och därefter diskutera orsakerna till dessa i oändlighet.

Hur kommer det sig att vi hellre diskuterar vem som blir terrorist och varför, istället för att diskutera vem som blir hjälparbetare och antivåldskämpe, och vad som driver dem?

Hur kommer det sig att vi hellre diskuterar de som vi betraktar som knasbollar, och beklagar oss och gnäller över deras beteende? Istället för att diskutera vad som driver alla de underbara, glada och omtänksamma människor som finns runtom oss och som förser oss med energi och glädje?

Hur kommer det sig att vi ibland beter oss som om vi får energi av att klaga på andra, istället för att se till att få energi av att berömma och glädjas med andra?

Ja, vi är allt ena konstiga filurer, vi människor!

Kollegan från igår, hon som valde fotbollslag utifrån samma seriösa grunder som jag (dvs snygga killar), kom skrattande in till mitt rum idag och knöt an till mitt förra inlägg!

Hon berättade att hon som 12-åring önskade sig en häst i julklapp av sina föräldrar. Föräldrarna som hade trott att hon skulle skriva en lite mer ordinär julklappslista, t ex ”ett par Gul&Blå-jeans” eller ”senaste LP:n med KIZZ” blev naturligtvis lite ängsliga. En häst är ju inte den billigaste lilla present man kan skriva på en julklappslista direkt. De fick ju helt enkelt sätta sig med min lilla kollega och säga: ”Älskling, det kan inte bli någon häst i julklapp i år, en häst kostar alldeles för mycket pengar. Men OM vi vinner en miljon på Penninglotteriet, DÅ ska vi köpa en häst det första vi gör, det lovar vi”.

Till föräldrarans förvåning skiner min kollega upp i ett stort leende! Hon skuttar kvittrande ut ur rummet med glada hoppsasteg, för nu skulle hon ju få en häst!! HURRAAAA!!!! …för det var ju självklart, eller hur?

I den möjlighetsfokuserade och hinderlösa värld där hon som barn befann sig, så fanns inte ordet OM! Nix, detta ord var fullkomligt onödigt i hennes ordförråd, vad skulle ett sån ord vara bra för??? Inte till nåt! Ordet automatöversattes därför till NÄR – inte OM – vilket ju faktiskt innebar att hon tids nog skulle få en häst, när hennes föräldrar vann sin miljon. NÄR de vann den, inte OM de vann den! Så därmed var hon nöjd och lycklig, och kvar i soffan satt två förvånade föräldrar!

Jag tror att jag ska börja tänka så! Ja, jag ska börja utgå ifrån perspektivet att OM inte finns, och att allt jag vill kommer att ske! Att fullkomligt negligera alla typer av hinder som står i vägen för mina drömmar! Yupp, NU börjar jag!!!

På lunchen häromdagen satt vi några stycken och pratade om hur det kom sig att vi håller på de fotbollslag som vi gör. Jag och en kvinnlig kollega konstaterade att valet av lag skedde under mellanstadietiden, och att valet till 100% hängde ihop med att det laget hade skolans snyggaste killar som anhängare.

För min del handlade det om en kille som kallades för ”Pucken”. Han var så otroligt häftig och snygg, ljust lockigt hår, alltid insvept i en AIK-halsduk, och bara så cool!!!! …och vi var ihop…scrazxatzzqf…..eh…eller få se här nu, hur var det egentligen det var:

·         Jag tyckte att han var snygg,

·         Jag gick över till AIK för att han höll på det laget,

·         Jag sa hej varje gång jag såg honom (och han nickade tillbaka),

·         Jag log….

….och sen en dag….HAN LOG!!! That’s it, det räckte! I min värld räckte det för att betrakta oss som ett par… i princip!

Jag och mina kollegor skrattade när vi mindes tillbaka, och konstaterade att på den tiden var saker och ting inte så komplicerade när det kom till kopplingen drömmar – verklighet. Hur kommer det sig att jag vid 12 års ålder drog slutsatsen att jag och Pucken i princip var ihop (bara för att han log i kombination med att jag dyrkade honom), när vi drygt 35 år senare sitter och skrattar åt samma slutsats? Vad hände med vår inställning till möjligheter och hinder under de här åren? Hur kommer det sig att vi på den tiden nästan alltid bara såg möjligheter, och nu allt som oftast tenderar att se hinder???

Då, när jag var 12 år, fanns ALLA möjligheter! Det fanns inga hinder för att nå mina drömmar! Jag bytte framtidsdröm nästan en gång i veckan, och ingen av dem verkade speciellt svår att förverkliga. Inte ens den drömmen som gick ut på att jag skulle bli den person som slutligen skapade absolut fred på jorden. Den drömmen var en av de längre faktiskt, den höll nog i sig i åtminstone en månad innan den byttes ut mot något som för stunden kändes viktigare, såsom att bli mångmiljonär eller något liknande (vilket självklart också var en fullt uppnåelig dröm).

Jag är en ganska positiv person som brukar se både nuet och framtiden som förhållandevis ljus och lovande. Men det är klart, skulle någon komma och säga att jag är personen som skulle skapa absolut fred på jorden…då skulle jag nog se ett par fler hinder än möjligheter….

VAD sjutton hände med min positiva syn på möjligheter???? Jag måste göra något åt det här….

Det jag pratade om i förra inlägget, det där om att testa sin egen förmåga och upptäcka att man klarar de utmaningar man frontar, det är en så häftig upplevelse. En personlig utvecklingsresa som ger så otroligt mycket energi i form av ökad självkänsla och självförtroende.

Det är inte bara stora resor jag tänker på. Det kan vara en liten resa, som att våga prova om man har modet att lämna ut sina tankar i en blogg… :-) ...men det kan också vara en stor resa som att ändra inriktning på tidigare livsval. Oavsett om det är en liten eller stor resa så har den ofta det positiva med sig att det blir uppenbart för en själv vad mycket man klarar. Sånt som man innan kanske inte trodde att man skulle klara av.

Den här typen av personlig resa är egentligen ganska lik processen när man gör en ”vanlig” geografisk resa, som t ex till ett varmt soligt medelhavsland med smarrig mat och dryck: Det börjar med att man känner att någonting behövs för att bryta vardagen. Man börjar drömma om en resa; börjar leka med tanken; tanken blir till fundering; funderingen blir till planering; planeringen blir till bokning; bokningen blir till betalning; betalningen blir till….genomförande!!!

Egentligen är det ju samma sak med den inre resan! Processen är den samma: Drömmen om förändring; en påbörjad tanke; fundering; planering; bokning; betalning och så slutligen genomförande. Skillnaden är egentligen bara att när du gör den personliga resan så är det inte värmen och maten som du upplever. Upplevelsen är istället den inre känslan av att växa, att få ta ett kliv till på din alldeles egna personliga Självkänslastege! Att få kliva upp ett eller två steg på Självkänslastegen och titta ner på alla steg som ligger bakom en, steg som man lyckats ta sig till – och förbi, det är så härligt!

...Och det bästa med den stegen, det är att den aldrig tar slut! Den kan bli precis hur hög som helst, och man får inte svindel! Får man svindel, ja då är man helt enkelt på fel stege!

Något av det häftigaste jag vet är att när människor upptäcker styrkor hos sig själva som de tidigare inte sett…eller rättare sagt, som de tidigare inte har vågat se! Ofta handlar det om det där med självförtroendet, hur man uppfattar sig själv och sin förmåga. Alltför ofta är synkningen tämligen dålig mellan vad man tror sig klara av och vad man i verkligenheten faktiskt klarar av. Att gå från en självuppfattning att inte klara av det man vill göra, till att upptäcka att man visst klarar av det, det leder till att man klarar av att ta kliv uppåt på sin Självkänsla-stege, och DET är häftigt!

Att testa sin förmåga, det här att frivilligt utsätta sig för en situation som man inte har full kontroll över. Att kasta sig ut från klippkanten (bildligt talat naturligtvis) för att se om vingarna bär, det är ju både spännande och ganska läskigt. Det kan ju faktiskt sluta med en krasch, men det kan också innebära att du faktiskt upptäcker att dina vingar är tillräckligt täta och starka för att klara av att fånga vinden och lyfta. Känslan just när du kastar dig över kanten och dina fötter släpper kontakten med fast mark, du slänger kanske en blick nedåt och ser avgrunden under dig. Just då, när du känner att du under nån mikrosekund faller så tänker du skräckfyllt: ”SHIIIIT, vad fasiken har jag gett mig in på????!!!!” Men just där känner du hur dina utsträckta vingar fångas av vinden under dig, och du känner hur du snabbt lyfts uppåt och glider iväg i den höga, klara luften!

Där, just där, är känslan så galet skön! För exakt DÄR inser du att de tvivel du hade om din egen förmåga att fixa situationen var helt onödigt, och känslan av att klara allt du bestämmer dig för är så otroligt intensiv, och ja, behöver jag ens säga det? Känslan är galet go!

Jag var på klassträff för några veckor sedan. Det var min gamla högstadieklass som träffades på en pub i Stockholm och ungefär halva klassen var där. Det lustiga var att flera av oss konstaterade att vi kände en mycket större samhörighet nu när vi vid nästan 50 års ålder träffas efter flera år, än vad vi gjorde när vi som yngre tonåringar sågs varje dag.

Beror den plötsliga samhörighetskänslan på att vi lever mer lika liv nu? Näe, absolut inte! Vi kunde alla konstatera att vi lever väldigt olika liv, så det kan inte vara det som är skälet. Däremot kunde vi slå fast att det finns en gemensam nämnare som vi inte hade tidigare: Tryggheten med – och acceptansen av – den egna personligheten och Jaget!

Det där med att man under årens lopp har blivit tryggare i sig själv är något jag har tänkt på många gånger. Just det där med hur trygg och komfortabel jag känner mig med mig själv nu, jämfört med när jag var yngre. Hur min självkänsla har ökat, känslan av att jag är värd lika mycket som andra. Insikten att jag sätter ramarna för hur jag vill bli behandlad och bemött, och att jag har rätt att sätta de ramarna.

Tänk om all den erfarenhet, all den självkänsla och all den åldersklokhet som jag har nu hade kunnat packas ner i en väl försluten låda och skickas 30 – 35 år bakåt i tiden. En låda adresserad till mig, som jag hade kunna packa upp DÅ! Wow! Jag tror i och för sig inte att jag hade blivit en annan person jämfört med den jag är idag, inte heller att jag skulle ha varit lyckligare – eller olyckligare för den delen – men jösses vad mycket onödig ångest och oro jag hade sluppit!

Jag minns för några år sen, då satt jag och några tjejkompisar och pratade om tonårstiden. Någon ställde frågan om vi kunde tänka oss att ”gå tillbaka” till tonårstiden om man fick en miljon kronor? En sa att hon absolut, utan tvekan, hade hoppat på en tidsresa bakåt i tiden, bara för att få uppleva tonårstiden igen. Min känsla var totalt tvärtom, jag skulle inte gå tillbaka för några pengar i världen! Jag hade ändå en ganska kul tonårstid om man ser på det stora hela, men ACK så osäker jag var! Jag oroade mig för i princip ALLT när det handlade om att leva upp till förväntningar från omgivningen: Att inte vara tillräckligt omtyckt av vännerna; att inte vara tillräckligt populär bland killarna; att inte vara tillräckligt snygg; att inte vara tillräckligt smart; att inte vara tillräckligt cool….ja, listan på ångestgrundande tonårstankar var nästan oändlig!

Nu däremot så känner jag mig lite som Fonzie! För er som glömt – och för er som inte var med på den tiden – så var Fonzie lite av en kultfigur i en tv-serie från 70-talet som hette "Gänget och jag". Fonzie hade en gest som var karaktäristisk för honom: Han gick fram till spegeln och tog upp kammen för att snygga till sig i håret, han tittade på sin spegelbild, sen slog han ut med armarna, ryckte på axlarna, nickade uppskattande till sin spegelbild och konstaterade att han dög precis sån som han var…han behövde inte kamma sig!.....

Jag ska försöka förklara hur jag menar när jag säger att jag känner mig som Fonzie: Föreställ er att jag står i ett jobbsammanhang med en grupp människor som jag inte känner så väl, och en diskussion startar. En diskussion där jag säger något som direkt utmanar och ifrågasätter de andras åsikter och uppfattning. Förr kunde en sån situation innebära att en enorm ångestbubbla växte i mig. Jag kunde älta frågan i flera dagar och förbanna mig själv för att jag aldrig kan hålla tyst, och tillbringa massor av tid funderandes på vad folk skulle tänka och tycka om mig!

Nu däremot när jag hamnar i den typen av situation, så konstaterar jag att jag har en avvikande mening, jag tror på den och jag står för den! Fortfarande kommer ibland tanken per automatik när jag hamnar i den typen av situation att: ”Aj då, vad ska de tänka om mig nu då”, men lika snabbt kommer nästa tanke: Att mina tankar är viktiga, lika viktiga som någon annans. Att jag respekterar de andras åsikter, men tycker att mina åsikter är lika viktiga – och riktiga – och därför säger jag det….och därför mår jag bra!

Jag lägger tanken åt sidan om att jag eventuellt skulle vara avvikande, och att jag genom att uttrycka mina utmanande åsikter och uppfattningar, riskerar att bli betraktad som korkad och inkompetent. Jag vet att jag är duktig på det jag gör, och jag vet att mina tankar är lika viktiga och bra som någon annans!

Jag går liksom fram till spegeln, lyfter kammen för att snygga till mig, slår ut med armarna, nickar uppskattande till min spegelbild och konstaterar att jag är både klok och kompetent! Jag behöver inte kamma mig…

….och jag ÄLSKAR Livet i Mitten!

Jag älskar när människor är starka nog att stå för och visa sina sårbara sidor! Det visar på styrka och och det visar på hög självkänsla, och DET gör mig imponerad!!

Vissa människor har ju det där som jag pratade om igår, det där att komma in i ett rum och så bara suuuuugs all uppmärksamhet till den personen! De här personerna är ju oftast själva medvetna om den effekt de har på sin omgivning – på gott och ont! På gott och ont för oss omkring, men framför allt på gott och ont för sin egen del också!

Det är ju inte utan att den positionen föder viss press på dem; folk förväntar sig ju att de ska vara de där kaxiga, självsäkra, starka och platstagande personerna. De kan självklart ha dåliga dagar och låta bli att ta plats, det är inte så svårt, i själv verket kan det till och med stärka deras image! Även de dagar då de är lite mindre bullriga, lite mindre yviga, så fortsätter de att ta lika mycket plats! Det kan till och med vara så att de dessa dämpade dagar tar lite mer plats än vanligt rent av, eftersom folk omkring blir lite osäkra när rollerna blir otydliga. Då försöker vi runt omkring skapa ordning i rollerna igen, och försöker puffa fram ”Platstagaren” för att få henne/honom att ta den gamla vanliga centrumrollen.

Men vad som är värre för dem kan vara när det inte handlar om att de är rädda att förlora platsen de tar, utan om att det riskerar att gå hål på ytan och blottlägger någonting annat som de vanligtvis inte visar. Ytan kanske inte ser ut sån som de själva önskar, men det är en yta som de är trygga med. Vi har alla våra ytor som vi är trygga med och som vi ogärna förändrar, men skillnaden mellan ”Platstagarna” och övriga är att alla verkligen är oerhört medvetna om Platstagarens yta. Det gör dem också mer sårbara. Alla runt omkring har tydliga förväntningar på Platstagarens beteende, och om man då går utanför ramen så blir det väldigt uppenbart…för alla!

Platstagaren är därmed mer utsatt för betraktande och dömande granskning vid ”skador” på ytan. Om ytskadan dessutom innebär att man kan uppfattas som den totala motsatsen till vad ytan tidigare har speglat, då blir rädslan för att blotta skadan ännu mer skrämmande! Just för att alla är så otroligt medvetna om hur ytan normalt ser ut!

När de här kaxiga, självsäkra och platstagande individerna har det otroliga modet att faktiskt visa den skadade ytan, att blotta sig, ja då blir jag imponerad. Att visa att den bild vi har sett - vi som befinner oss runtomkring - bara är en bild av en yta och ingenting annat. Att det bakom ytan finns någonting annat, en sårbarhet, en osäkerhet, ett behov av andras stöd! Då inser jag styrkan hos den här människan och då blir jag imponerad!