livetimitten

Jag står barfota ute på en klippa vid havet. Mina båda fötter står stadigt på den solvarma klippan och jag tittar ut över det mäktiga blå som breder ut sig där framför mig. Jag drar in ett djupt andetag och låter mina lungor fyllas av den klara havsluften samtidigt som hela mitt medvetande berusas av synintrycket av denna vidunderliga miljö!

Jag lyfter min ena fot från det varma, stabila underlaget….Huden under min fot förnimmer den fria luften som sveper in mellan marken och fotsulan. Luften är varm och len mot min fot, och jag känner en njutningsfull rysning genom kroppen.

Snart, alldeles snart, ska jag sätta ner min fot i det stora blå och känna kontrasten av min varma hud mot vattnets kyla. Jag vet att den första känslan kommer att vara att dra tillbaka min fot upp till den varma, trygga klippan, men jag vet också att när jag väl har bestämt mig så Vill jag fortsätta. Jag vet ju känslan när jag väl kastar mig i, jag har ju gjort det förr! Efter den första hisnande känslan så kommer njutningen av att känna sig fri, koncentrerad och sträcka ut kroppen i långsamma simtag och stilla glida fram med blicken på den stilla havsytan som jag då är en del av.

Jag vet också hur underbar känslan är när man kliver upp på nästa solvarma klippa. Då kontrasten av solens värmande strålar mot min avkylda hud skapar en Extrem och Total känsla av Närvarande om varenda millimeter av min kropp och min Absoluta Existens!

Jag slänger mig ut i det Stora, Vackra Blå!

Kontraster får oss att Se och Uppleva Allt det som finns emellan ytterligheterna!

Hur jag bemöter och hur jag bemöts är två viktiga aspekter i vad jag lämnar för Känsla hos den jag möter, och vad jag själv tar med mig när vi skiljs åt. Känslan läggs in i våra Känslo-arkiv och tas fram och dammas av emellanåt. Känslan kan ligga längst in i arkivet i en livstid, men om känslan är stark  så hamnar den oftast i någon av arkivlådorna längst fram närmast ingången, där man ofta är och rotar. Ibland öppnar man lådan medvetet, men ofta råkar man av misstag puffa till lådan och den faller ur hyllan och innehållet ramlar ut…..

De positiva känslorna som då ligger där nedanför fötterna ger mig en behaglig känsla, får mig att sätta mig på huk och leende och börja titta på dem. Jag lyfter upp dem, vrider och vänder på dem för att verkligen känna den sköna och varma känslan de står för. Torkar försiktigt bort eventuellt damm, kanske sätter mig ner med ryggen mot väggen och sluter ögonen och Minns! Jag lägger varsamt tillbaka dem i lådan, stänger sakta locket och skjuter försiktigt in lådan i hyllan igen, Leende.

Ibland visar det sig dock, att det som vältes ut framför mig inte är de där sköna och varma känslorna. Istället är det de där illaluktande och smärtande känslorna som ligger utspridda där framför fötterna på mig. Besvikelse, Skam, Manipulation och Ångest är vanligt innehåll i blandningen, och jag känner en häftig impuls att stampa på dem, Krossa dem. Men jag vet att det inte kommer hjälpa. Jag vet att jag kommer att vara tvungen att sopa upp dem igen och stoppa ner dem i lådan och istället försöka att skjuta lådan så långt som möjligt tillbaka in i arkivet.

Vårt Känslo-arkiv är oändligt stort, och det blir bara större och större ju mer vi fyller på…men det kan sällan – eller aldrig – tömmas, bara stuvas om.  Vårt egna känsloarkiv kan vi försöka organisera så att det är de angenäma känslorna som ligger i lådorna längst ut på hyllkanten, lätta att plocka fram och njuta av. Men vi kan också hjälpa andra att skapa ett underbart Känslo-arkiv. Inte genom att organisera, för det kan bara ägaren själv göra! Men vi kan se till att när vi möter och bemöter andra så kan vi anstränga oss att försöka fylla den andres arkiv med riktigt varma och behagliga Känslor som kan stuvas hylla efter hylla, och som kan njutas av, i en hel Livstid! 

Hur lätt är det inte att man i ett samtal glömmer bort att det man håller på med är kommunikation. Att istället för att kommunicera så fokuserar jag mig på Mig och Mitt, att Min åsikt är rätt och Din är fel, att Mitt perspektiv är sant och Ditt är falskt. Att Jag glömmer att en stor del av kommunikation handlar om att Lyssna och att försöka Förstå vad Du säger, eller vad du Försöker att säga.

Det är lätt att bli helt fokuserad på att försöka övertala dig att se Min Horisont, att förstå Min åsikt och att målet blir att få dig till att hålla med om att Mitt Perspektiv är det Sanna, istället för att försöka förstå Ditt Perspektiv.

Jag funderar ibland över om världen hade sett annorlunda ut om vi Alla hade varit bättre på att Verkligen försöka Förstå människor och sammanhang runt omkring oss, utifrån ett utanförperspektiv. Om vi försökte vidga våra vyer, öka vår helhetsförståelse och låta vårt medvetande expandera, istället för att lägga fokus på att övertala och försöka få den andres medvetande att se likadant ut som mitt!

Om jag verkligen Lyssnar, Tar in och – på riktigt – försöker förstå andras förutsättningar, erfarenheter och verklighet, utan att samtidigt väga det emot min egna redan skapade bild av verkligheten. Ja då borde det skapa bra förutsättningar till att jag själv både växer och utvecklas, men också att min Verklighetsbild blir mer överensstämmande med den Faktiska Verkligheten!

För snart 15 år sedan kom jag i kontakt med begreppet ”Förändringens fyra rum” för första gången, en briljant beskrivning av hur vi människor reagerar när vi befinner oss i Förändring, speciellt den typ av förändring som vi inte själva har bett om. Stora som Små Förändringar. Privata som Professionella Förändringar. Den beskrivningen är ett underbart verktyg att ha med sig när ens tillvaro oönskat förändras. Ett verktyg som ger trygghet i situationen och hjälper till att dämpa känslan av hjälplöshet om förändringen känns påtvingad. Ett verktyg till hjälp att skapa strategier för nyskapande.

Sällan är det endast en sak som påverkar vårt handlande i situationer där vi upplever förvirring och en känsla av missbelåtenhet. Ofta handlar det om att man har befunnit sig i rummet där Gemenskap och Tillfredsställelse är härskande, men att man av något skäl går över tröskeln in i rummet där upplevelsen istället är att känslan ligger hos andra och inte längre hos en själv. Där gemenskapen förvandlas till något man upplever sig som en betraktare av, och där tillfredsställensen är något som känns ett minne, inte som en närvarande känsla.  

Man kan tycka att det då borde vara ganska lätt att bara vända tillbaka över tröskeln, men det är lättare sagt än gjort. Ofta rör man sig istället djupare och djupare in i rummet. Ett rum som känns som ett vacuum, med dålig luft, ganska kyligt, rått och ensamt. På grund av det dunkla ljuset i rummet så har jag svårt att hitta tillbaka till den dörr jag kom ifrån, och det känns inte så lockande heller eftersom min känsla av att stå utanför är så stark att det känns som en omöjlighet att kunna få vara en del av gemenskapen och tillfredsställelsen igen. Istället rör jag mig oförtrutet djupare in i rummet, i ett försök att komma ifrån den oönskade känslan av att vara Betraktare istället för Tillhörande.

Efter ett visst famlande längs den mörka väggen i rummet, känner jag ett dörrhandtag, och jag trycker försiktigt ner det. Jag känner en intensiv känsla av obehag och förbannar mig själv för att jag tryckte ner handtaget. Handtaget till rummet där Missnöjet härskar. Det knepiga är att när dörrhantaget väl har tryckts ner så har dörren en tendens att glida upp mer och mer. Nästan som att den är skev. Det går inte att ha kvar den i det gläntande läget, den öppnar sig bara mer och mer – och det är väldigt svårt att stänga den igen. Jag upptäcker plötsligt att jag inte bara kikar in igenom dörrspringan, utan jag till och med kliver över tröskeln, in i rummet! In i rummet där jag definitivt INTE vill vara! Rummet som jag måste ta mig ur! Rummet där mitt enda fokus är att hitta en annan dörr ut, eftersom det besynnerliga är att den där dörren som var så svår att stänga när jag stod på andra sidan, nu plötsligt dunsar igen med en kraftig smäll bakom mig så fort som jag klev över tröskeln…..och dessutom går i baklås!

Eftersom rummet är så mörkt är det svårt att hitta en alternativ dörr ut. Men den finns där, definitivt, den finns där men kan vara svår att upptäcka...Men den är Absolut väl värd att leta efter!

Jag har lärt mig hur de fyra rummen ser ut i Förändringens hus, jag vet att det alltid finns dörrar ut ur de obehagliga rummen. Men jag vet också att jag inte kommer hitta de dörrarna om jag inte själv börjar leta, och skapa mig min väg till ett rum där jag trivs och får energi! Jag var i det mörka och kalla rummet, men jag hittade min dörr ut därifrån! Dörren som ledde in i rummet där Förnyelsen finns, där jag själv äger förändringen som jag ensam måste skapa!

Jag är där nu, och jag älskar det rummet!