livetimitten

På grund av en massa resor och dygnetruntjobb kommer jag vara tvungen att ta en kortare paus i mitt skrivande, TYVÄRR!!!! Jag verkligen ÄLSKAR att skriva, så det är inte det att det är jobbigt på något sätt, men jag kommer inte att ha möjlighet att vara uppkopplad hela tiden. 

Det är underbart att ni är inne och läser och jag hoppas därför att ni inte slutar följa mig. Jag räknar med att börja skriva igen senast nästa helg (altså första dagarna i december)

Kram alla underbara <3

Att känna sig fullkomligt hjälplös i en akut situation är ohyggligt! Handlar det dessutom om någon Nära så är upplevelsen än mer frustrerande och smärtsam!

Det är fruktansvärt att känna den där hjälplösa känslan när någon man älskar lider, har ont eller har ångest! Oavsett vad det än är som gör att "den Nära" inte mår bra. Är det en Negativ anledning till smärtan eller ångesten, så står man där vid sidan om och känner sig hjälplös och ynklig.

Jag kan uppleva det som oerhört tuff och smärtsamt. Men det är inte jag som har mest ångest. Det är inte jag som har mest ont. Det är inte mig det handlar om. Jag kan inte gräva ner mig eller börja tycka synd om mig själv. Jag kan bara finnas till hands för den Nära som det handlar om.


Jag kanske inte kan påverka vare sig anledning eller situation. Men jag kan finnas där och stötta. Att tro – helt och fullt – att allt kommer att gå bra! Jag måste använda all energi jag har inom mig till att stötta, tro och älska! Jag kan inte – Får Inte – göra något annat!


Kärlek, stöd och att tro på det goda! Att ALDRIG någonsin ge upp tron på det goda! Det är det vi måste lägga vår energi på!

Idag blir det världens kortaste inlägg, men idag kändes det helt rätt!

Genom att vara lyhörd, tydlig och kommunikativ skapas förutsättningar för att medarbetare ska KUNNA följa!

Genom att visa respekt, skapa delaktighet och visa ett äkta engagemang skapas förutsättningar för att medarbetare ska VILJA följa!

Enkelt att säga. En utmaning att lyckas!

Hur kommer det sig att det är så mycket lättare att lyssna på det som är negativt, istället för att faktiskt försöka att sålla, och istället lyssna mer på det som är positivt?

Vad är det som gör att våra hjärnor ofta suger till sig negativ feedback, istället för positiv feedback? Det blir ju en negativ spiral som till slut riskerar att helt ta över vår självbild, till ingen nytta! För vad händer om du hela tiden lyssnar på det negativa, t ex att du inte duger, att det du gör inte är bra, att du inte är lika mycket värd som andra? Det är klart, då är det så du börjar se dig själv.

Det tragiska är att om man börjar skapa sig en självbild som säger att man inte duger, att man inte upplever sig ha samma värde som andra…ja, vad blir det då kvar? En skuggvarelse som gömmer sig, som backar och som inte tar någon som helst plats. En skuggvarelse som inte låter andra se vilken fantastisk och unik person som gömmer sig bakom skuggan. För det är precis så det är! Alla är vi fantastiska och unika på vårt alldeles eget speciella vis. Om vi bara kunde bli bättre på att se oss som det!

När någon är självsäkrare än jag, så betyder inte det att jag har mindre anledning att vara självsäker. När någon är verbalare än jag, så betyder inte det att jag har mindre kloka saker att säga. När någon säger sig veta, betyder inte det att jag vet mindre. Och när någon säger till mig att hålla tyst, så betyder inte det att jag ska göra det!

Vi måste bli bättre på att betrakta oss själva med en positiv blick! Inte bara av skälet att vi ska må bättre, utan även för att vi behövs! Vi alla har något väldigt viktigt att förmedla, och vi har så mycket klokskap som kan hjälpa andra. För om jag har tänkt en tanke, eller funderat över något, då finns det troligtvis någon annan som gjort det också. Då finns det troligtvis någon annan som finner styrka i att höra någon annan sätta ord på samma tanke, på samma fundering.

Du är underbart Unik och Jag är underbart Unik! Låt oss se på oss själva på det sättet, för det är först när vi ser oss på det sättet som vi kan bli en styrka åt andra! För det är först i sanningen som styrkan finns. Bilden av oss själva som underbart unika är den enda sanna bilden!

Min mormor och morfar byggde stugan på Stora Askerön i Bohuslän 1939. Med tiden började det dock gå upp för min morfar John att hans barn började bli vuxna. Han insåg att barnen troligtvis skulle föröka sig och bli….många fler!!! Hans misstankar besannades, alla barnen blev kära, gifte sig och skaffade egna barn. Så morfar byggde ut huset med tre rum till. Men han var lite orolig att det var en dum investering eftersom han var rädd att barnbarnen kanske inte skulle vilja vara där så mycket.

Han hade dock inte behövt oroa sig för att det skulle bli för mycket luft mellan invånarna i stugan, det var ett fertilt gäng som morfar hade runt sig! Så för att göra en lång och fertil historia kort så kan jag säga att den lilla familjen som byggde stugan för 72 år sedan, numera utgör ett gäng som summerat består av 37 personer! Och flertalet kommer ut till Askerön sommar, efter sommar…alla på en gång!

Trångt? Ja, lite lagom…och hur löser vi det? Ja det vet vi egentligen inte, men det brukar fungera på det ena eller andra sättet. Några tränger in sig i lekstugan, någon slaggar i partytältet, någon drar dit en husvagn. Det var till och med så trångt en gång att min brorsdotter sov i ett lektält för barn ute på altanen. Lektältet var så litet att bara halva brorsdottern fick plats, båda benen stack ut utanför…Vad jag vill säga är att det faktiskt brukar lösa sig, trots att alla vill vara där samtidigt!

Man kan ju tro att det här skulle innebära ständig irritation, men så är det alltså inte. Det är det som gör det så osannolikt. Vi är ett gäng som har fantastiskt roligt tillsammans! Det är faktiskt så att vi flera gånger har pratat om att vi kanske borde dela upp sommaren i två olika delar eller nåt, för att det inte ska bli så trångt…MEN…det slutar varje gång med att vi kommer fram till att halva grejen med Askerön är att vi alla har så himla kul i trängseln och samvaron.

Så vi fortsätter helt enkelt att tränga ihop oss i sardinburken, alla syskon, kusiner, sysslingar och pysslingar....! Vi är allt ena lustiga filurer vi människor!

Det där med att lyssna, Verkligen lyssna, det är nog något av det svåraste, men mest spännande som finns! Det är ju ofta vi har samtal med människor omkring oss: vänner, barnen, syskon eller jobbarkompisar. Och, som sig bör i samtal, så pratar vi ibland, och lyssnar ibland. Men handen på hjärtat, hur ofta Lyssnar vi....Egentligen? Jag menar LYSSNAR, i ordets rätta bemärkelse!

Oftast när vi pratar med någon och ska lyssna vad den andra har att säga, så är delar av våra tankar på annat håll. De kan sväva iväg och tänka vidare på något som den andra börjar berätta om och så hör man bara början och missar resten. Men det är inte heller helt ovanligt att vi t ex börjar tänka på hur vi ska utforma den där jobbgrejen som ligger framför oss. Men det vanligaste är nog att vi funderar på vad vi ska säga när det blir ”vår tur”. Att delar av vår hjärna faktiskt väljer att inte lyssna på den som talar, utan istället fokuserar på vad vi ska svara.

Tänk om vi istället verkligen kunde Lyssna till vad som sägs, utan en tanke på något annat än vad som faktiskt förmedlas!  Att inte fundera över vad vi ska svara, inte leta efter utrymme för att själv få säga något. Bara lyssna och ”Ta in”.

Att ge Full uppmärksamhet, Höra orden, Anstränga sig för att verkligen Förstå! Att bara ha ett enda intresse: Vad det är som berättas och vad det är som förmedlas. Att vårt enda fokus är att stå där och lyssna, ta in och förstå!

Det är en så häftig upplevelse att se hur otroligt mycket mer jag upplever när jag verkligen lyssnar. Att lämna mina egna speglingar, mina egna värderingar, mina egna hävdelsebehov och bara LYSSNA, det ger en resa in i någon annans värld. En resa utanför mina egna ramar och som kastar mig in i en utveckling av min egen referensvärld.

Att ge sig tid och möjlighet att lyssna – verkligen Lyssna – det är en otroligt häftig upplevelse! Att helt sätta sig själv åt sidan i ett samtal och bara lyssna och försöka förstå, det är faktiskt ganska svårt i början, men det ger en kick! För både mig som lyssnare och den andre som talare!

"Barn tänker inte på den tid som gått eller den tid som kommer.

De njuter av ögonblicket, vilket få av oss gör"

Jean De La Bruyere

Kloka ord det där! Hur kommer det sig att det är så? Var på vägen glömmer vi att ha fokuset Här och Nu? Vi borde bestämma oss för att ägna EN dag till att bara njuta HÄR och NU! Inte fundera på det ögonblick som nyss passerade, och inte tänka på nästa…bara Här, och bara Nu. Välja en dag och följa HÄRet och NUet hela dagen, bara för att känna hur det känns!

Tänk den dagen, den där dagen med stort D, när det enda fokus vi har är Nuet. Gå ut och strosa en liten stund. Fundera inte på vart du ska eller om du ska passa på att handla när du ändå är ute.

Nej, gå lugnt och bara känn hur marken känns mot foten du sätter ner. Känn hur senhöstens kalla, friska luft fyller dina lungor med livgivande syre!  Titta upp mot himlen och njut med fåglarna som lekfullt glider fram över himlen. Känn solen som knappt når över hustaken, men ändå här och där trasslar sina värmande strålar mellan husen. Njut av värmen som solen ger mot den gnutta hud som hamnar i solstrålens fria passage! Vandra och bara LEV! Här och Nu!

Föreställ dig att vi bara stannar upp den där dagen, att vi ställer oss och tar in Nuet. Känner hur lugnet sveper in vår själ i ett moln av glädje. För vi har ju ingen oro, vi har ingen ängslan och vi har ingen sorg. För vi är HÄR, och vi är NU, och vi är fullt upptagna med att njuta av Nuet.

Låt oss välja en dag där vi njuter av att bara vara, bara Här och bara Nu. En dag då vi sätter oss ner och väntar in vår själ!

De flesta av oss har väl varit med om att stå inför valet att bryta en ovana men hittat hundra olika skäl till att skjuta beslutet framför sig. Det kan vara allt från att sluta röka eller sluta äta onyttig mat, till att börja träna….listan kan göras kilometerlång.

När diskussioner kring det här kommer upp, så vågar jag nästan påstå att det ALLTID finns någon som säger: ”Det är BARA att bestämma sig”! Men som gammal rutinerad Vanebrytare så vågar jag påstå att det inte är så enkelt som att ”Bara bestämma sig”.

Visst är det så att de flesta av oss har en drivkraft att vilja nå det vi bestämt oss för, men utmaningen ligger ju att komma fram till det där ”bestämmandet”. För det är först när jag vet VARFÖR jag måste bestämma mig, som det blir en tillräckligt lockande målbild att nå. Det är inte så enkelt som att bara säga ”Nu har jag bestämt mig”.

Det gäller att hitta det viktigaste motivet till att bryta ovanan: VAD är det jag vill uppnå? VAD är det jag vill undvika att råka ut för? VAD är det som kan få mig att så starkt önska att befinna mig i den nya vanan, så att jag är villig att bryta den gamla?

Om mitt motiv att börja träna är att jag ska få en mer vältränad kropp, ja då är det bilden av Mig Själv i den vältränade kroppen jag måste måla upp, med allt som hör till den nya vältränade kroppen: Nya kläder eller raska kliv i trappan utan andfåddhet. Eller är mitt motiv till att bryta ovanan en rädsla för att få ett fruktansvärt sjukdomsbesked som har en direkt koppling till min ovana? Ja då handlar det om att jag måste måla upp Känslan som jag föreställer mig den i den stund jag skulle få ett sådant fruktansvärt besked.

Jag måste själv hitta motivet till vad som skulle vara tillräckligt viktigt för mig för att bryta min ovana, ingen annan kan hjälpa mig med det. Ska motivet bli en tillräckligt stark brinnfaktor för mig, då måste jag själv komma fram till svaret på frågan om Varför!

När jag väl har hittat motivet, då måste jag se till att börja påverka min hjärna med bilden av just det motivet! Jag måste måla upp den bilden och sen envetet utsätta mitt medvetande för den, om och om igen! Enda sättet att påverka motvilliga hjärnor är UPPREPNING: Att spotta på stenen så många gånger att den till slut blir blöt! En del ”stenar” är så små att en liten ynka spottning gör den blöt. Men i de här fallen handlar det ofta om lite större stenar som man måste spotta på många gånger innan de blir blöta!

Nyckeln är att motivationen till den nya vanan måste vara starkare än motivationen till att få vara kvar i det gamla! Då handlar det bara om upprepning, gång på gång på gång på gång…tills den uppmålade bilden av motivet är så otroligt stark i konturerna och färgerna att den inte går att blunda för. Alternativet – att vara kvar i det gamla – blir så oattraktivt och otrevligt att det inte finns något annat val än att ändra sin ovana!

Det är bara att sätta i gång och spotta på stenen, ge inte upp, till slut blir den blöt!

Vad är äkta vänskap? Vad kan man förvänta sig av en vän? Vem sätter kraven och vem bedömer?

I min värld kan man inte gradera vänskapen utifrån hur ofta en vän hör av sig. Inte heller hur fina presenter jag får, eller hur stora kramarna är när vi träffas.

En vän för mig är tjejen som jag inte har pratat med på 100 år, och som när vi möts tar upp samma tråd som vi började knyta på, Då, för så länge sen. Hon som utstrålar omtanke och värme mot mig när vi pratar. Hon som finns där om jag behöver henne. Hon som inte dömer mig om jag inte hör av mig med jämna mellanrum. Hon som i allt visar att vi ger och tar på lika villkor och med omtanke om varandra. Hon som jag vet behåller det jag anförtror henne, för sig själv. Hon som jag VET finns där när jag behöver stöd. Det är så jag definierar vänskap, och det är så jag själv försöker vara,.

Jag själv är den enda som kan sätta ramarna för vad vänskap står för i min värld. Andra måste sätta ramarna utifrån sin värld. Det är så det måste vara! Det kan inte finnas en allmängiltig definition av vänskap. Vänskap måste få vara personlig och individuell, och det är när ens egen vänskapskaraktär stöter ihop med andra som har samma vänskapskaraktär som ”kärlek” uppstår! Det är då banden knyts, och det är då det fungerar.

Att döma någon annan och säga att hon eller han inte är en äkta vän, det faller ju egentligen på sin egen orimlighet. Det enda jag kan säga är att personen i fråga inte stämmer överens med min vänskapskaraktär och definition av vänskap.

Definitionen av Äkta Vänskap är en värderingsfråga, och värderingar ligger djupt förankrade i vårt innersta. Det spelar ingen roll vad någon annan säger att jag ska värdera eller tycka.

Vad jag vill säga är, att vi alla som har hittat dem som har samma vänskapskaraktär och definition på vänskap som vi själva, vi är allt ena lyckliga varelser!

Tänk vad lustigt det kan bli när man inte tänker hela ”Konsekvens-kedjan” klart!

Igår kom det ett sånt där dolt meddelande i min Facebook-inkorg med en uppmaning kopplad till Kampen emot bröstcancer. Det har varit några sådana i omlopp förut, bland annat att man skulle lägga ut på sin status att man hade en BH i en viss färg, beroende på ens civilstånd.

Som jag sa så har det varit flera liknande uppmaningar i omlopp tidigare. Jag har följt uppmaningen en gång tidigare, och det var BH:n, men de andra har jag aldrig orkat följa. Men igår damp det ner ett sånt meddelande där det stod att man skulle skriva i sin status att man skulle bo i ett annat land ett visst antal månader. Antalet månader skulle vara detsamma som dagen man är född, och platsen var kopplad till den månad man är född (olika länder för varje månad). För mig som är född 22 juli blev resultatet att jag skulle bo 22 månader i landet som var kopplat just till juli, vilket visade sig vara Österrrike.

Den här uppmaningen var lite annorlunda, och jag som ÄLSKAR resor tänkte att det där kan jag ju inte motstå! Så jag la ut följande kommentar på Facebook:

”Jag ska bo i Österrike i 22 månader! Typiskt att jag ska hamna i ett land med en rackarns massa snö, och ingen kust....suck!”

Och sen började det ramla in kommentarer som visade att det var många som trodde på det! Hur som helst, det blev en del kommentarer fram och tillbaka som gav mig många goa skratt. Jag gick och la mig och tänkte in mer på det.

I morse är jag kom till kontoret, hann jag knappt mer än in genom dörren innan en kollega stod i dörren och sa:

”Va fasiken har du nu hittat på? Så där kan du ju inte göra!!! Jag ringde andra kollegor och frågade om de hade hört något, men ingen hade hört något över huvud taget! Vad fasiken handlar det om Sussi? Du kan ju inte bara flytta till Österrike sådär och informera oss via Facebook!”

Fram till dess hade jag stått som ett frågetecken, men NU fattade jag! Det hade inte framgått att det var ett skämt! OJ, jag hade ju inte tänkt på hur det kunde uppfattas! Två sekunder senare var jag inne på Facebook och dementerade min flytt till Österrike…det kunde ju blivit hur tokigt som helst!

Ja, nästa gång ska jag tänka igenom HELA Konsekvens-kedjan innan skriver något likande igen!!!

Kan inte låta bli att fortsätta på tråden jag började med igår! Jag fick flera kommentarer som alla gjorde att min skalle hakade fast vid gårdagens funderingar.

När vi hamnar i situationer som vi av olika skäl inte har planerat – och som dessutom inte är odelat positiva – ja, då måste vi ju till att börja med att bestämma om det är en situation som vi kan göra någonting åt, eller om det är omöjligt att påverka. Om det är något vi kan göra åt saken, ja då bör vi ju agera, naturligtvis! Men många gånger handlar det om situationer vi inte kan påverka. Där det inte spelar någon roll vad vi gör eller vad vi säger, situationen kvarstår.

Det är då vi kommer till momentet: Att göra ett val. Här kan vi välja att slösa bort vår energi på att bli förbannad och frustrerad och samtidigt utsätta våra kroppar för onödig stressbelastning. ELLER så kan vi försöka se det från den ljusa sidan och istället SAMLA energi. I min värld bör vi väl definitivt försöka välja det senare alternativet, jag menar…vad kan vi annat göra? Det spelar ingen roll vad vi gör, situationen är som den är och lär inte ändra på sig bara för att vi spottar och svär! Då kan vi ju lika gärna passa på att ”utnyttja situationen” till nytta för oss själva – och vår omgivning!

Det är bara att konstatera att ”Ok, här står jag nu, och jag kan inte påverka överhuvudtaget!” Vad återstår? I mitt fall igår, var det väldigt enkelt, jag passade på att slappna av! Inga krav, inga förväntningar, inga måsten, lite mat, lite dryck, en bekväm stol, bara att luta sig tillbaka….är det inte det vi brukar kalla för livskvalitet? Vi var flera på bussen som passade på att njuta av vår Egentid, vår lilla stund för oss själva, där i den dunkla bussbelysningen. Vi passade på att fylla på våra depåer med energi. En gratis bränslepåfyllning, hur ofta får vi det? Snacka om gåva!

Jag vågar påstå att vi som igår valde att inta inställningen att passa på att samla energi, var avslappnade, glada och harmoniska när vi kom fram till våra slutdestinationer. Herr Missnöjd däremot kommer nog inte kunna slappna av förrän framåt midsommar!

Vi har alla ett val var vi vill lägga vår energi. Nog måste det väl ändå vara mest EnergiSmart att se livet från den ljusa sidan!

Idag efter jobbet skulle jag flyga till Stockholm, men när jag kommer till incheckningen möts jag av flygplatspersonalen och orden: ”Det är dåligt väder idag, MYCKET dåligt väder, DIMMA! Vi får inte tillstånd att lyfta”. Med ett ursäktande leende sträcker han fram en Doggybag med flygplansmat, pekar ut mot vägen och säger att de har satt in en buss istället.

Okej, tänker jag, inte mycket att göra, och så tar jag min lilla doggybag och går till bussen. Det går på ytterligare några personer och vi ler lite mot varandra. En kvinnar säger: ”Åh vilken tur att de tog Smålandsbussarna istället för Swebus, de här är mycket lyxigare”, jag ler tillbaka, drar i spaken som får mitt ryggstöd att luta i en behaglig vinkel, och sluter ögonen.

Plötsligt hör jag ett muttrande, och tittar upp. Förbi mig i gången stampar en kille i 35-årsåldern, irriterat muttrande för sig själv att han minsann hade bokat flyget för att slippa förseningar som med SJ osv… Oj, tänkte jag, och slöt ögonen igen.

Strax får han upp sin mobil och börjar ringa sina vänner och beklaga sig över att han var tvungen att åka buss och bli jätteförsenad hem (han skulle hem till soffan sa han flera gånger i telefonen). Han ringde nog varenda en på sin kontaktlista, och han beklagade sig om ALLT! Allt från att det var flygförbud, till att bussen skulle åka till Bromma flygplats istället för T-centralen, till…ja, jösses ALLT!!! Jag började bli orolig för att han skulle åka på en hjärnblödning. Men jag sluter ögonen igen.

När vi åkt i en halvtimme ungefär, då händer en olycka framför oss på vägen, varpå busschauffören stannar och larmar SOS, och han blir ombedd att stanna på platsen tills utryckningsfordonen anländer. Vi passagerare hade ju självklart full förståelse för det….eller nja, ett undantag fanns det ju förstås….det var ju en kille i 35-årsåldern…..JÖSSES! Fradgan formligen sprutade ur mungiporna på honom. Vi andra lutade oss tillbaka och slöt ögonen igen.

Sen gick det väldigt smidigt hela vägen upp till Bromma, och vi satt lugnt tillbakalutade med slutna ögon. Eller ja, alla förutom Herr Missnöjd, som fortsatte att beta av sin kontaktlista i mobilen. När vi såg Bromma flygplats så hörde jag hur killen drog en djup suck av lättnad! Precis då upptäcker vi att busschaffisen väljer fel väg och hamnar på en väg som leder rakt bort från flygplatsen och jag hör hur Herr Missnöjds ena fot börjar stampa otåligt. En annan passagerare går fram till chauffören och talar om att han har kört fel, och guidar honom rätt. Vi andra lutar oss tillbaka och sluter ögonen.

När vi kommer fram är Herr Missnöjd först av bussen med stirrande blick och högröd i ansiktet, och han går med mycket irriterade steg till taxikön. Vi andra sträcker på oss lite grann, stretchar nacken en aning och ler mot varandra. Vi går av bussen och säger glatt Hej och tack till busschauffören, som står utanför bussen och ler urskuldande. Vi åker vidare till våra respektive slutdestinationer, utvilade och nöjda.

Tänk vad olika vi människor väljer att reagera på saker som vi råkar ut för!

För några år sen drabbades en av mina närmaste av en oerhörd sorg i samband med en olycka. Världen vändes i ett slag från underbar till fasansfull! ALLT gick sönder!

När världen rasar samman, som till exempel för min vän, så har jag oerhört svårt att se att det - som så många säger - skulle kunna finnas en mening med det. Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte se att det finns någon som helst mening med det, .

Det som däremot är fantastiskt är när man möter människor som lyckas Skapa en ny mening. Människor som tar sig ut ur kaoset av sorg och förtvivlan. Människor som befinner sig i en bottenlös avgrund av sorg och vanmakt, men som vänder.

Jag tycker inte om frasen: ”Allt som händer har en mening” för jag har svårt att se meningen. Jag tror snarare att det handlar om att ”Man kan skapa en mening ur allt som händer”.

Min vän är en av dem som Skapade ny mening och jag är så lycklig för hennes skull. Var hon och andra i hennes situation hittar sin kraft att Skapa mening är en gåta, men att se den styrka de utstrålar är enormt fascinerande. Det är precis som att de genom att påbörja sitt Skapande av ny mening, får energi att inte bara ta sig igenom dagen, utan även bygga grunden för en början på något annat. De lyckas ofta skapa en otrolig aura av gnistrande, stillsam glädje runt sig, en glädje i att de förstår att uppskatta livet här och nu!

Jag sörjde med dem i deras sorg, jag hoppades med dem i deras kamp att Skapa mening, och jag har den underbara förmånen att få glädjas med dem i deras nya Mening.

Jag är så glad för den nya mening som min vän har lyckats Skapa. Hon befann sig i en sådan extrem sorg och förtvivlan, men lyckades att hitta kraft att Skapa ny Mening. Jag är smärtsamt medveten om att alla inte klarar av det, men jag är så otroligt lycklig för de som klarar det!

Människor är fantastiska varelser!

Några gånger i livet har jag fått förfrågningar om att utföra t ex ett speciellt uppdrag eller ett jobb. Den typen av förfrågningar som innebär både en utmaning, men framförallt en bekräftelse. En bekräftelse på att man har något att bidra med som är viktigt.

Förr, när jag var yngre, innan jag befann mig i mitten av livet, så var sådana frågor förknippade med många andra känslor också. Och inte alltid så positiva!

När jag fick den här typen av fråga när jag var yngre, så blev min första känsla ”Oiiiiiih!!! Jag är bra!!!” den känslan höll i sig i ungefär en tiondels sekund…MAX! Sen tog nästa känsla över: Prestationsångesten!

Få saker är så förlamande som den känslan. Den greppar tag i hjärnan på ett konstigt sätt och får tankeverksamheten att låsa sig. Det enda som dunkar i huvudet är ”Nu blir du avslöjad, nu kommer de på att du egentligen inte kan någonting, att du inte har något att bidra med över huvud taget”.  Det resulterade i att jag gjorde mig så liten och osynlig som möjligt, ifrågasatte inte när jag tyckte att saker utfördes fel , eftersom jag då kunde bli avslöjad som korkad!

Det här är ytterligare en sak som är så skön med Livet i Mitten, nu när jag är bekväm med mig själv. De här åren som har gått har ju – som jag nämnt tidigare inlägg – gett mig en självkänsla och självförtroende. Nu när jag får den typen av förfrågningar, nu när jag faktiskt till och med gillar mig själv, då blir min första känsla. ”Oiiiiiiiih!!!! Jag är bra!!!” och min nästa känsla är: ”Så himla kul, få se vad jag kan göra av det här”.

Nu tar jag plats, jag säger ifrån när jag tycker motsatt mot vad de andra tycker och jag känner bara tillfredsställelse. Tillfredsställelse över att kunna bidra, tillfredsställelse över att känna att någon ser att jag har något att bidra med och tillfredsställelsen över att få utvecklas i en utmaning.

Det är så skönt att vara på väg att bli fullvuxen, så skönt att tycka om sig själv, så skönt att kunna möta utmaningar med känslan: Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag får frågan för att jag behövs. Jag vet att det är viktigt att just jag är med, att min kunskap inom området kommer göra skillnad!

För det är så det är! Vi är alla oehört duktiga inom våra områden, oavsett om det handlar om saker kopplade till jobbet eller privat. Vi måste bara bli väldigt mycket bättre på inse det, och säga det till oss själva. Vi måste bli bättre på att säga till oss själva att vi är BRA, för det är precis det vi är! Oavsett om vi är unga eller gamla, VI ÄR BRA, vi måste bara förstå - och acceptera - det!

Ibland stöter man på människor vars liv har kantats av så förfärliga och ofattbara händelser som var och en för sig skulle knäckt vilken annan människa som helst. När jag hör deras histora så blir min spontana känsla att de borde vara helt knäckta, nedbrutna och trasigiga skuggor av sig själva. Men det är de inte! De här människorna som jag pratar om, de utstrålar glädje, kraft och stabilitet trots hemska upplevelser och minnen.

Vad är det som gör att de här människorna fortfarande står upp? Vad är det för inre kraft som gör att de hittar ett sätt att hantera, och förhålla sig till hemskheterna?

Jag har några av dessa i min närhet, och jag funderar ofta över att de har hittat strategier för att hantera upplevelserna, minnena och inte minst känslorna. Det mest fascinerande med de här människorna (i alla fall de som jag har i min närhet) är att de strålar kraft och livsglädje. De strålar på ett smittande sätt, och bredvid står jag och funderar över var de hittar kraften….de som – om det varit jag – borde ha legat som en trasa på marken och bara skakat.

Jag frågade en av dem var hon hittade kraften, och hon sa:

”Sussi, jag har varit längst ner på botten i avgrunden. Jag har sett helvetet. Jag har mött djävulen. Jag var där, men jag lyckades ta mig därifrån, och jag klarade av att hitta ett sätt att förhålla mig till mina minnen. Jag ser att det jag har varit med om, det är en del av mitt liv, det är en del av mig. Jag kan inte ta bort minnena, men jag behöver inte låta dem förstöra resten av mitt liv. Upplevelserna, minnena, de har varit med och skapat den jag är idag. Jag tycker om mig själv nu, och jag har ett bra liv.

Jag gläds åt det varje dag! Varje morgon innan jag går upp ur sängen, tänker jag: Jag har världens bästa liv! Jag vet att jag har det, för jag har varit med om motsatsen”

De här människorna har all min respekt och all min beundran!

Förra året så här dags var det bara några dagar kvar innan snön kom! Den där snön som sen inte försvann förrän framåt Midsommar…ja,ja, lite överdrivet, men ändå. Den låg läääänge! Vintern kändes oändligt lång!

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att många håller med mig om att hösten och vintern inte är kul, med eller utan snö! Kallt, solfattigt, blött, kladdigt…huh….

MEN, det finns faktiskt tre fördelar. De två första är:

• IKEAs värmeljus
• Kura ihop i soffan under filten

Ingen av de här två fördelarna njuter man av på sommaren. Man kan använda värmeljus och filtar på sommaren, men då är det på kvällarna - oftast utomhus - och enbart som nyttopryl, det är inte det där riktiga myset. Det kan bara infinna sig i samband med att det är mörkt, rått och ruggigt utanför fönstrena

Den tredje, och sista fördelen stavas:

VÅREN!

Det kanske låter lite konstigt att fördelen med hösten och vinter är Våren…men jag ser det som att om vi inte hade den eländiga hösten och vintern, då skulle vi inte uppskatta våren så otroligt mycket som vi gör! Om vi inte hade årstiderna, om vi hade varmt och soligt året runt, då hade glädjeämnet Våren inte varit så fantastiskt. Då hade ju varje dag varit nästan den andra lik.

Då hade vi inte njutit lika mycket av att sitta på ett sittunderlag i mars med en kaffekopp i handen, känt vårens livgivande solstrålar mot huden och tittat på hur vårsolens kraft sakta men säkert smälter bort snöflinga efter snöflinga! Då hade vi inte njutit lika mycket av att lyssna på hur snöflingan smälter och mjukt landar på marken som en liten droppe vatten. En droppe vatten som tränger ner i marken och hjälper till att skynda på att jaga bort tjälen ur marken!

Då hade vi inte njutit lika mycket av att känna hur ljuset återvänder och förlänger dagarna, förlänger dem kännbart! Då hade vi inte njutit lika mycket av att se de kala träden och buskarna spricka ut i ljusgröna blad och färgsprakande blommor.

Då hade vi inte njutit lika mycket av livet! För det är väl just i kontrasten som skillnaden blir riktigt, riktigt tydlig. Det är väl i konstrastens tydlighet som vi ser hur det hade kunnat vara om vi inte hade skillnader. Det är där, i kontrastens tydlighet, som vi förstår att Njuta!

Idag berättade en vän till mig om en kommentar hon fått till sig. En kommentar som så här från mitt Mittenperspektiv kändes behagligt positiv och framtidsbejakande.

Den här vännen är en väldigt positiv, nyfiken och sprudlande person som utstrålar värme, energi och glädje, och hon fyller snart 60 år. Hon berättade för mig om när hon för några veckor sedan var på besök hos barnbarnet.

Barnbarnet hade föreslagit att de skulle leka en lek som han brukade leka med sina kompisar. Det visade sig dock att leken ställde ganska stora krav på en vig och smidig kropp, samt mycket stora krav på en god fysik. Min vän förklarade för barnbarnet att den där vigheten nog försvann för ett par, tre decennier sedan, och angående fysiken…ja, den hade nog aldrig riktigt funnits där, men om den funnits tidigare så var den definitivt spårlöst försvunnen nu!

Barnbarnets axlar åkte ner, han plutade ut med underläppen, såg rejält besviken ut och frågade Varför det var så. Min vän tittade på pojken och sa: ”Mormor börjar bli gammal, förstår du”. Barnbarnet tittade en stund på henne, iakttog den glada och energigivande mormodern som stod där framför honom. Strax därefter åkte barnbarnets axlar upp igen, munnen log och ögonen tittade rakt på henne och han sa:

”Men mormor, nu luras du allt! Du är inte alls gammal, du är bara fullvuxen”.

När han tittade på sin älskade mormor, då var det ju inte något gammalt å slitet han såg. Det han såg var en nyfiken, positiv och glädjespridande människa. Och det är klart, en sådan människa går ju inte att betrakta som gammal!

Det här gav mig ett nytt och tilltalande perspektiv på livet i mitten: Så länge jag försöker hålla min glada, positiva och nyfikna inställning till livet....ja, då är jag inte gammal. Då är jag inte ens PÅ VÄG att bli gammal! Näe, då är jag bara på väg att bli Fullvuxen!!!