livetimitten

Idag lägger jag bara in några få, små ord....men ack så kloka! Ibland behöver man inte säga så mycket, och ibland kan man bara citera en klok persons ord, för de är så kloka i sig att jag bara riskerar att förstöra innehållet om jag ger mig in och rotar i det.

Så varsågoda, här är ett citat som är min bibel:

"Det finns en sorts nödvändig galenskap att tro att just du kan förändra världen.
En galenskap som gränsar till genialitet och som samtidigt är den enklaste vardagsklokhet:
Du kan det, och du gör det tillsammans med andra"

Bernt Rosengren

Vad jag vill säga är att Allt vi vill förändra, det kan vi förändra! Vi får aldrig låta bli att försöka, och vi får aldrig glömma bort styrkan i att skapa tillsammans! 

 

Jag vet inte om jag är ensam om att fungera på det här sättet, men för mig är det otroligt viktigt att känna att det jag gör efterfrågas av någon, att det jag gör är av vikt för någon, och att det jag gör skapar en tillfredsställelse hos någon.

 

Känslan som följer ur situationen att göra något som någon annan vill ha, något där jag är viktig för skapandet av det som efterfrågas, den känslan är härlig. Det är en känsla som ger mig en otrolig energikick, glädje och tillfredsställelse. En känsla som jag strävar efter att få uppleva så ofta som möjligt, för den får mig att må bra!

 

Att få känna sig behövd är en fantastisk lyx att få uppleva. En lyx som vi alla faktiskt kan få uppleva, OFTA! Allt hänger på oss som finns runt omkring! Vi kan kosta på oss att ge den känslan till de som finns runt omkring oss. Dem som vi behöver utan att faktiskt tänka på det: Städerskan som strävar runt med sin vagn i korridorerna på jobbet; tjejen i mataffären som plockar i ordning i alla hyllorna efter att vi rört till det i vårt letande efter det grönaste äpplet; brevbäraren som cyklar fram i snöstorm och stormvindar för att vi ska få vår post, eller den där vännen som alltid står där, beredd att stötta!

 

Vi behöver dem, men handen på hjärtat, hur ofta visar vi dem det?

 

Hur ofta visar vi dem hur mycket vi uppskattar det de gör, så att vi kan få det vi vill ha: rent på jobbet, fräscha butikshyllor, julkorten levererade till postlådan, eller den där stärkande kramen när vi som bäst behöver den? Jag tror att om vi visar att vi uppskattar dem och det de gör, så hjälper vi till att skapa en glädje i den andres vardag. En känsla som gör att man mår bra! En känsla som man vill uppleva igen!

 

Känner man sig behövd, då vill man leverera, då vill man göra gott!

 

Historia har alltid fascinerat mig, även om den inte alltid intresserar mig…men, den Fascinerar mig. Jag vet inte om ni förstår min snurriga beskrivning, men jag ska göra ett försök att förklara mig lite bättre!

 

Historia i skolan var väl aldrig riktigt min favoritgrej – trots att jag under en förvirrad period av mitt liv faktiskt hade långtgående planer på att bli Historielärare. Däremot har jag alltid fascinerat mig över det faktum att Jag faktiskt skapar historia, att Jag skapar historia varje dag! Att allt jag gör, och allt jag säger läggs in i en form av historiebok. En historiebok om mitt liv, en historiebok om Mig!

 

När jag tänker på att varje steg jag tar, att varje ord jag säger, att varje handling jag utför läggs in i den där alldeles egna ”boken” om mig, då blir jag fascinerad. Fascinerad över att jag ständigt skapar historia i mitt eget medvetande, och ibland även i andras medvetande, och på det sättet är mitt eget historieskrivande konstant pågående.

 

Tack och lov är det oftast jag som bestämmer vad som ska stå i den där boken! Det är jag som bestämmer om det ska vara en bok som genomsyras av ilska och frustration, eller om det ska vara en bok som genomsyras av oginhet och avundsjuka, eller en bok som helt enkelt handlar om glädje och energi !

 

Ingen annan än jag själv kan skapa den boken! Ingen annan än jag själv kan ta ansvar för den.

Jag själv är – i stora stycken – författare av min egen Historiebok!

Min syster, Titti, väntade på ett besked, ett besked som i en förlängning handlade om liv och död. Ett besked som – i den värsta av världar – hade varit synonymt med ett slut. Hon väntade på ett besked på en större utredning om befarad cancer. Om befarade metastaser från den bröstcancer man trodde var borta efter en operation förra året. Och naturligtvis var ångesten extremt närvarande.  När vi talades vid igår försökte hon beskriva den ångesten som hon kände.

 

Hon beskrev ångesten som En studsboll som studsar runt. Studsar runt utan vare sig kontroll eller riktning. En studsboll som riskerar att slå sönder mängder av saker i sin framfart. En studsboll som inte tillåter någon form av lugn och stillhet, bara okontrollerat studsar runt och helt omöjlig att fånga in.

 

Nu har hon fått beskedet. Ett Underbart besked! Det var ingen cancer, det var inga metastaser. Min syster är frisk, hon är genomscannad på längden och tvären, och det finns inga farligheter i hennes kropp!

 

Den upparbetade ångesten som har växt och växt under en månads tid, försvinner väl inte direkt, den är ju igångsatt rejält. Men även här kan man väl göra liknelsen med en studsboll: Så länge du inte ger den mer fart, så blir studsarna mindre och mindre, höjden blir lägre och lägre, och intensiteten i studsandet blir svagare och svagare, för att slutligen helt avstanna.

 
Tittis studsboll har äntligen börjat tappa fart! Underbart!

Tillbringade några timmar på tåget igår...och ja, tåget var försenat. Det var ett stort elfel mellan Lund och Malmö som orsakade stora förseningar för alla tåg som var tvungna att passera den sträckan. Det är ju inte helt ovanligt att SJ är försenade, av en massa olika orsaker!

Nåväl, jag säger ingenting om det, det var helt ok för min del, jag skulle bara upp till ett tomt hotellrum, och andra resenärers olika sätt att reagera har jag nämnt tidigare, så det ska jag inte skriva om en gång till.

Nix, idag ska jag överösa tågpersonalen med beröm!!! Jösses, de här tappra – och otroligt smarta – kvinnorna och männen som dag efter dag, vecka efter vecka går till jobbet och möter resenärernas olika reaktioner på allt från förseningar till brist på utbud i Bistron!

 

Men som jag sa, de är Smarta! När SJ får ordning på sina tåg mm, så att förseningar inte blir så vanligt förekommande, då har de en ny nisch att slå sig in på. Kompetensutveckling i ”Avväpning”. Jag har nog aldrig sett så många proffsiga ”Avväpnare” på en och samma gång!

Det fanns många situationer som hade kunnat sluta i stor ilska och aggressionsutlopp, men som direkt flöt ut i en liten suck när tågpersonalen gick in och ”plockade vapnet” ur händerna på risk-personer! Tågpersonalen förekom HELA tiden! Vi passagerare hann inte ens tänka klart den korta tanken: ”F-n vad händer nu”…så stod det en glad Tågpersonalare (eller vad de nu kallas) och gick runt och frågade ALLA om vi hade några frågor, eller om vi var oroliga för någon anslutning. De gick runt och satte sig på huk och förklarade noga hur var och en skulle påverkas med anslutning mm.

 

Ja jösses, hur jobbigt det än måste vara för tågpersonalen så hoppas jag de ändå känner vilken otrolig kompetens de har i att hantera stress hos andra! Att de har något som många andra önskar att de hade! Fantastiskt!

Nu är jag tillbaka!

 

Jag var tvungen att ta en liten paus för att inte trassla ihop det alltför mycket (jag var dessutom lite orolig för uppkopplingen, men det hade nog inte varit någon fara visade det sig, Tack till IT-Helpdesk)

 

Hur som helst, jag har de senaste veckorna jobbat med ett projekt i Stockholm. Ett projekt som har varit extremt intensivt, jag har jobbat varje vaken minut (förutom lördagarna, för de har jag hållt heliga).

 

Det knepiga är att det som borde suga energi, det bara GER mig energi! Jag älskar att få jobba med det här projektet! Det ger mig MASSOR! Visst känner jag att det är långa dagar, och visst känner jag att det är ansträngande, men det är inte energislukande!

 

Jag inser hur otroligt lyckligt lottad jag är som har ett jobb som är så galet fantastiskt roligt! Ett jobb som ger mig så mycket energi! Sen är det ju självklart så, att när jag jobbar så otroligt mycket som jag gör så blir det inte lika mycket gjort hemma som det brukar…hur skulle det kunna bli det när jag jobbar med jobbet all vaken tid! Men även här är jag ju så lyckligt lottad! Jag har en helt fantastisk familj som ser till att underlätta för mig så att jag ska få göra det här som jag tycker är så otroligt roligt!

 

Jag önskar alla ett jobb som ger mer energi än vad det tar, och jag önskar alla en underbar och generös familj!