livetimitten

För snart 15 år sedan kom jag i kontakt med begreppet ”Förändringens fyra rum” för första gången, en briljant beskrivning av hur vi människor reagerar när vi befinner oss i Förändring, speciellt den typ av förändring som vi inte själva har bett om. Stora som Små Förändringar. Privata som Professionella Förändringar. Den beskrivningen är ett underbart verktyg att ha med sig när ens tillvaro oönskat förändras. Ett verktyg som ger trygghet i situationen och hjälper till att dämpa känslan av hjälplöshet om förändringen känns påtvingad. Ett verktyg till hjälp att skapa strategier för nyskapande.

Sällan är det endast en sak som påverkar vårt handlande i situationer där vi upplever förvirring och en känsla av missbelåtenhet. Ofta handlar det om att man har befunnit sig i rummet där Gemenskap och Tillfredsställelse är härskande, men att man av något skäl går över tröskeln in i rummet där upplevelsen istället är att känslan ligger hos andra och inte längre hos en själv. Där gemenskapen förvandlas till något man upplever sig som en betraktare av, och där tillfredsställensen är något som känns ett minne, inte som en närvarande känsla.  

Man kan tycka att det då borde vara ganska lätt att bara vända tillbaka över tröskeln, men det är lättare sagt än gjort. Ofta rör man sig istället djupare och djupare in i rummet. Ett rum som känns som ett vacuum, med dålig luft, ganska kyligt, rått och ensamt. På grund av det dunkla ljuset i rummet så har jag svårt att hitta tillbaka till den dörr jag kom ifrån, och det känns inte så lockande heller eftersom min känsla av att stå utanför är så stark att det känns som en omöjlighet att kunna få vara en del av gemenskapen och tillfredsställelsen igen. Istället rör jag mig oförtrutet djupare in i rummet, i ett försök att komma ifrån den oönskade känslan av att vara Betraktare istället för Tillhörande.

Efter ett visst famlande längs den mörka väggen i rummet, känner jag ett dörrhandtag, och jag trycker försiktigt ner det. Jag känner en intensiv känsla av obehag och förbannar mig själv för att jag tryckte ner handtaget. Handtaget till rummet där Missnöjet härskar. Det knepiga är att när dörrhantaget väl har tryckts ner så har dörren en tendens att glida upp mer och mer. Nästan som att den är skev. Det går inte att ha kvar den i det gläntande läget, den öppnar sig bara mer och mer – och det är väldigt svårt att stänga den igen. Jag upptäcker plötsligt att jag inte bara kikar in igenom dörrspringan, utan jag till och med kliver över tröskeln, in i rummet! In i rummet där jag definitivt INTE vill vara! Rummet som jag måste ta mig ur! Rummet där mitt enda fokus är att hitta en annan dörr ut, eftersom det besynnerliga är att den där dörren som var så svår att stänga när jag stod på andra sidan, nu plötsligt dunsar igen med en kraftig smäll bakom mig så fort som jag klev över tröskeln…..och dessutom går i baklås!

Eftersom rummet är så mörkt är det svårt att hitta en alternativ dörr ut. Men den finns där, definitivt, den finns där men kan vara svår att upptäcka...Men den är Absolut väl värd att leta efter!

Jag har lärt mig hur de fyra rummen ser ut i Förändringens hus, jag vet att det alltid finns dörrar ut ur de obehagliga rummen. Men jag vet också att jag inte kommer hitta de dörrarna om jag inte själv börjar leta, och skapa mig min väg till ett rum där jag trivs och får energi! Jag var i det mörka och kalla rummet, men jag hittade min dörr ut därifrån! Dörren som ledde in i rummet där Förnyelsen finns, där jag själv äger förändringen som jag ensam måste skapa!

Jag är där nu, och jag älskar det rummet!