livetimitten

Jag vet inte vad det är som triggar det, och jag är aldrig förberedd på det….men Plötsligt Händer Det bara!!! Näe, jag har inte vunnit på Triss, men känslan är STOR!!! Känslan när du ser ett ställe, och bara VET att DÄR ÄR DET! Din del av Paradiset!!!! Jag hade bara varit med om det vid ett tillfälle tidigare, och det var när vi kom till Perhentien Island Malaysia. Nu kom samma känsla när vi svängde runt udden på ön Nanuya Lailai och såg Nanuya Island Resort! Känslan när du på flera hundra meters avstånd bara VET att stället är perfekt!

Vi kom en dag när det var ganska mulet, så färgerna på havet, stranden och växtligheten visade sig inte från sin bästa sida….och ändå var det bara PERFEKT! Det låg där, precis vid ena udden, med en huvudbyggnad vid stranden och 12 stycken Trädkojor bland trädkronorna som klättrade upp för bergssluttningen. Det var den allra minsta bungalow vi har bott i, någonsin, men också den allra mysigaste, och med en alldeles fantastisk utsikt över havet och solnedgången!

När solen efter en stund kom fram så fullkomligt exploderade färgerna!!! Vi gick ner till stranden och vandrade runt, och hela tiden kom det små ”iiiihhhhh”, ”ooohhhhh” och ”woooow” ur våra munnar! Vi sa till ägaren Lilly hur imponerade vi var, och hon smålog och sa: ”Inte konstigt att de valde den här stranden för att spela in filmen Den Blå Lagunen, eller hur”…..Whaaah….!!! Vi visste att vi skulle bo i närheten av den stranden, men inte PÅ den!!!

Vi bestämde oss för att ta en runda runt ön och frågade Lilly om det var krångligt eller svårt att ta sig runt. ”Nej, inte alls” svarade hon ”det tar ca en timme, men ta skor på er för den sista biten får ni gå på en stig över berget”. Okej, sagt och gjort, på med flipp-floppen och iväg…..och låt mig säga som så: Lilly är INTE pålitlig! Först gick det jättebra, vi gick där längs stranden fortfarande släppandes vissa imponerade läten typ ”iiihhh”, ”oooohhh” och ett och annat ”woooow”! SEN kom vi till...ett träsk. Ett träsk som Lilly hade råkat glömma att nämna! Mina stackars flipp-flopp sögs fast i leras så jag fick slita loss dem ur geggan med ett stort ”Klooooff”. Vi klafsade vidare genom träsket och helt plötsligt i geggan möter vi en kvinna som ler stort mot oss och säger "Det är ingen fara, här finns inga Stonefish" och så klafsade hon vidare! slutligen kom vi - efter en svettig kamp mot lera och annat kladd - ut på andra sidan. Och där, mitt uti ingenstans…ligger det ett litet skjul där det står ”Lo’s Tea House”, och ut kommer en kvinna och säger att hon precis har tagit ut sin banankaka ur ugnen och frågar om vi vill ha lite kaffe/te och banankaka! Otroligt charmigt tea-house och en otroligt charmig Lo fick oss att helt glömma träsket, och vi traskade glada vidare på vår färd runt ön!

Ytterligare en sak som Lilly hade missat att nämna var att berget vi skulle gå över var klätt av en snårig djungel och att det bara inledningsvis var EN stig! Ganska snart visade det sig att Stigen delade sig i många stigar, och när man valde en stig så delade den sig ganska snart i ytterligare ett antal stigar….vilken skulle man välja? Uppenbarligen inte de stigar vi valde i alla fall….jösses vad vi irrade runt! Ibland jättelyckliga för våra felval, eftersom vi ibland hamnade på bergstoppar med galet läcker utsikt, ibland i panik då vi fick slåss mot mygg stora som elefanter!!!

Slutligen såg vi i alla fall taket på en av trädkojorna, och vi förstod att vi var tillbaka på resorten.  Så förutom att Lilly inte riktigt berättade vad som väntade oss på rundturen, så kunde vi också snabbt konstatera att Lillys tidsuppfattning lämnade en hel del att önska. Hennes: ”Det tar ca en timme” visade sig diffa på drygt 2 timmar! Plötsligt gick det upp för oss vad klockan som hängde i resortens kök faktiskt ville tala om för oss. Klockan som bestod av allt som en klocka brukar ha, förutom den lilla detaljen visare. Längst ner på klockan stod texten: Fiji-time (d v s: Tiden är oväsentlig)….Lilly lever den tiden!