KurreKurreDuttÖn!!!
Nu har vi varit där! Vart då??? KurreKurreDuttÖn såklart! Tänk att det skulle bli på vårt sista stopp på resan som vi hamnade där! VIWA ISLAND!
Jag vet inte hur ni har föreställt er KurreKurreDuttÖn, men i min skalle så är den väldigt oförstörd, väldigt isolerad, med fin strand, turkosblått hav och människor som bara ÄR! Så ser min bild ut….och så var Viwa! Ön ligger nästan 4 mil ut i det blå! Helt utanför de övriga öarna i ögruppen Yasawa, och väldigt isolerad av ett rev som bara den mest ö-infödde båtmannen vet hur man trixar sig igenom för att inte krascha båten mot revet. Visa av erfarenheten hade vi frågat innan om det fanns mobiluppkoppling där, ”jajamen det fanns det minsann”. Härligt tänkte vi…ända tills vi insåg att för att få den där mobila uppkopplingen var vi tvungna att hänga ut över räcket på restaurangen, sträcka armen så långt som möjligt upp mot skyn, och då – OM man hade tur – kom det en pinne på mottagningsvyn. Hur man sen skulle kunna prata - och kanske framförallt Lyssna - hängandes tre meter över marken med armen utsträckt, ja, det var ju en helt annan fråga.
Det häftiga med Viwa var att det – förutom den lilla byn och den vackra stranden – bara fanns en resort på hela ön, och att den resorten bara hade funnits i tre år. Det var kanske förklaringen till att alla – oavsett om det var byborna eller de som jobbade på resorten – var så totalt ”oförstörda”. Ingen visade minsta tecken på spelad vänlighet, professionell ”nu-är-jag-på-jobbet-attityd” eller minsta lilla turist-trötthet. Alla var glada HELA TIDEN! Sjöng, skrattade, kramades och tjoade BULA (hej) åt höger och vänster så fort de såg någon!
Vi gick den upptrampade stigen in till byn en dag, och när vi gick där mellan de små hyddorna/skjulen så kikade byborna ut ur sina dörröppningar och ropade ett glatt ”BULA” och vinkade. Ibland fick inte alla plats i dörröppningen, speciellt de mindre barnen hade problem att tränga sig förbi de andra. Det fick dem dock inte att låta bli att hälsa, när alla de andra hade ropat och börja vinka, så hörde man några eftersläntrande och pipiga – men lika glada – barnröster inifrån hyddan: ”BULA”!!! Helt Underbara!
Det var också en väldigt liten resort med bara 11 Burar (Bungalows), så stämningen var väldigt familjär, och vi fick en helt bunt nya underbara bekanta! Varje eftermiddag/kväll satt vi allihop i restaurangens relaxavdelning och tjatade och pratade! De flesta var Nya Zeeländare och Australiensare, men det dök även upp ett par amerikanare och italienare under några dagar. Mycket skratt, mycket tjat och mycket glädje!
När det var dags för hemresa gjorde sig öns isolerade placering sig väldigt tydligt påmind! När vi vaknade på hemresedagen och kikade ut genom myggnätet (vi hade inga fönsterrutor här heller, bara myggnät i fönsteröppningarna), så var det FULL STORM (troligtvis en släng av den tropiska stormen Vincente)…och att då ta sig dels genom det trickiga revet och sen nästan fyra mil på ett sjukt stormigt hav med en liten speedboat….och en glad Båtman som ropade ett irriterande glatt ”BULA” varje gång det kom vågor som nästan välte oss! PUUUUH, det var en pärs, jag lovar!
När vi väl kom fram (en färd som normalt tar 25 minuter tog nu 1 timme och 40 minuter) så firade Peter vår överlevnad med att sträcka upp armarna i vädret och ta tag i de båda ”håll-fast-i-om-det-gungar-skenorna” som satt i taket på speedboaten. Där gjorde han en liten armhävning upp mot taket….och upp i lysröret….ooops! Så därför mina vänner tillbringade vi vår sista kväll på flygplatshotellet i Nadi, plockandes små glasflisor ur Peters huvud.
Idag tyckte han att det kändes som om det fortfarande fanns kvar lite flisor, så när vi satte oss på flyget från Fiji till Hongkong började jag pilla och plocka lite i håret på honom. Ända tills jag såg att mannen på sätet bredvid Peter tryckte sig mot sitt bortre armstöd och med all önskvärd tydlighet visade att han kunde göra vad som helst - var som helst - bara han slapp sitta bredvid oss. Till slut hängde han bokstavligen ut över mittgången…..Han trodde att jag plockade löss i Peters huvud!!! Nåja, nu har vi pillat lite till så nu är han nog fri från flisor i alla fall….och vi är på väg hem…Hela och Rena!
