Liten blir stor
Lilla minstingen är inte längre så liten…på pappret i alla fall!
Det har snart gått 19 år sen min lilla dotter föddes! Ja, LILLA! Hon håller naturligtvis inte med mig, men vad gör det? Jag bestämmer ju över mina tankar, och där är hon liten, och så kommer det nog att förbli!
Att jag drar slutsatsen att hon kommer att förbli liten beror på två saker: Dels att jag ju faktiskt märker att jag fortfarande beter mig mot henne som en ”Minsting” (trots hennes ålder), men också att jag själv är minstingen i min ursprungsfamilj, och jag ser ju att mina föräldrar fortsätter att bete sig mot mig som ”Minstingen”…och då fyller jag ändå 50 år om en månad!!! Så av det kan jag dra slutsatsen att troligtvis så kommer även jag att bete mig på det sättet som förälder till det yngsta barnet: Minstingen blir helt enkelt aldrig stor nog att betraktas som vuxen! Stor och fullvuxen, javisst! Men vuxen…nope! Blir ingenting med det! Har man blivit född sist i raden, ja då får man helt enkelt leva med det resten av livet!
Nu är det ändå dags för min minsting att ta studenten på fredag, och jag kämpar för fullt med att se det som ett studentfirande och inte en skolavslutning! När jag tänker på fredagens stundande student, så kommer det hela tiden upp bilder i huvudet från barnens skolavslutningar i grundskolan. De vackra och trygga skolavslutningarna i Herrljunga kyrka, med alla underbara ungar längst fram vid altaret som sjunger sina inövade sommarsånger: Idas sommarvisa, Sommar och sol, och allt vad de heter! Jag snörvlande runt, rörd till tårar, med kameran i högsta hugg för att få bästa bilden! En bild som jag visste ändå aldrig skulle göra de här underbara ungarna rättvisa!
På fredag, på min minstings student, då kommer det att vara som vanligt: Jag kommer att snörvla runt, rörd till tårar, med kameran i högsta hugg för att få bästa bilden! En bild som jag vet ändå aldrig kommer att göra den här underbara ungen rättvisa! Herrljunga kyrka kommer inte vara med, men för övrigt…underbara ungar som kommer att sjunga! Nåja, kanske inte de små oskyldiga Idas sommarvisa m fl, utan kanske mer av typen ”Fy fan vad jag är bra”, men ändå….same, same….inte behöver väl jag släppa taget???
